På DN Debatt i dag (DN 090215) rasslar det på nytt till i den garderob märkt "Nazihemligheter" vars dörr vi svenskar i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet försökt hålla stängd sedan 1945. Och ut på golvet faller en riktigt grinig döskalle. Två historiker har nu ty kunnat konstatera att:
Finansminister Ernst Wigforss godkände hemliga svenska krediter till Nazi-Tyskland. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss är känd för sitt moraliskt färgade motstånd mot eftergifter till Hitler-Tyskland. Men i själva verket gav han redan i april 1941 i hemlighet klartecken för en stor bankkredit till tyskarna, vilket under kommande år skulle bli en följetong. Trots starka invändningar från UD godkände alltså Wigforss lån som subventionerade Nazi-Tysklands folkhushåll, det vill säga grunden för dess krigföring.
Om man bara orkade bli upprörd. Det finns dock så mycket smuts rörande Sveriges förhållande till Nazityskland att man sedan länge slutat bli förvånad. Eller vad sägs om följande utdrag ur syndaregistret:
- Protesterna mot ockupationen av Danmark och Norge i maj 1940 blev lama;
- Per Albin Hansson vägrade låta den norske kungen söka skydd på svenska sidan gränsen undan tyskarna och vägrade senare också erkänna den norska exilregeringen i London;
- Sverige valde som ett av de första länderna i världen att erkänna Sovjetunionens ockupation av Baltikum;
- Gustav V våren 1940 försökte mäkla fred mellan Tyskland och Storbritannien;
- Sverige svarade på en tysk förfrågan om att ockupera Nordnorge i praktiken ”kanske det”;
- 1941 tackade kungen Adolf Hitler för invasionen av Sovjetunionen;
- Ordet neutralitet ströks sommaren 1941 i flera år helt ur utrikesförvaltningens vokabulär;
- Sverige tog gladeligen emot betalning för exporterad krigsmateriel i guld, som kom från plundringen av judiska tillgångar (och med tiden judar själva i form av tandplomber, etc.).
Att (s) aldrig fått stå till svars för detta är en skandal väl värd ett mindre demokratiskt land. För även om hela det politiska spektret (förutom kommunisterna, som i praktiken ville ansluta Sverige till Sovjetunionen) var indraget, så bär SAP den i särklass tyngsta historiska bördan då de under kriget innehade nästan alla tunga ministerposter i samlingsregeringen.
.
Anledningen till att räfst och rättarting aldrig genomförts är att Per Albin Hansson i krigets inledningsskede - efter ett ha svikit Finland i Ålandsfrågan - valde att tillsätta diplomaten Christian Günther som utrikesminster. Denne fick sedan offentligt försvara alla obehagligheter medan Per Albin kunde fortsätta att spela den trygge, från alla otrevligheter distanserade landsfaderns roll. Efter Per Albins död 1946 kunde därför propagandamakare lätt skylla allt ont på Günther. Och partiet friskriva sig självt.
Jag kommer att skriva om detta i min kommande bok. Låt mig dock här få bjuda på en aptitretare - att Sverige under Per Albin Hanssons spira i flera år aktivt förberedde sig för en framtid som lydstat i ett ”Nazieuropa” med bland annat ett "Per Albin Jugend" och ett nationellt system av koncentrationsläger. Och att denna hundlika anpassning fortsatte långt efter det att Tysklands krigslycka vänt 1942.
Tillägg: Även Svenskan refererar i dag till detta (SvD 090215).
Här finns inga naziskelett.
SvaraRaderaAv DN´s debattartikel framgår att finansminister Ernst Wigforss lämnade klartecken till två bankdirektörer att lämna lämna krediter till tyska redare för beställningar hos varv i Sverige.
Wigforss ville förmodligen undvika att nationen Tyskland skulle återkomma med formella krav på nationen Sverige att lämna långt större krediter.
En mindre eftergift är bättre än en större. Samtidigt tryggades arbetstillfällen i Sverige. Dessutom: Sverige hade handelsförbindelser med Tyskland under krigsåren som under 1930-talet. Regeringens avsikt var aldrig dessbättre att ställa in dessa.
Hanteringen tyder på en förståelse om hur storpolitikens villkor är utformade i kristider. Vi kan tacka socialdemokratiska och borgerliga politiker under samlingsregeringens tid att de höll krigets allra värsta fasor i från oss. Vi kan likaså hålla oss ifrån att döma politiker, som verkade för länge sedan, och dessutom i ett betydligt svårare beslutsläge än dag.
"Vi kan likaså hålla oss ifrån att döma politiker, som verkade för länge sedan..." Ja, så kan man ju tycka om man anser att det är okej att sopa ett av Sveriges modernare historias mörkaste kapitel under mattan. Och om man anser att historieskrivning skall vara en rent patriotisk, propagandistisk verksamhet.
SvaraRaderaAtt Sveriges historia var mörk under krigsåren, får stå för dig, Anders. För mig framstår dock kriget och dess fasor, som högst väsentligt att ha med i sammanhanget. Politik görs i dem befintliga verkligheten och inte i ett idealistiskt Utopia.
SvaraRaderaJag håller helt med dig om att historieskrivningen inte skall vara patriotisk eller propagandistisk.
Sverige var under II:a världskriget självförsörjande till 80%. Resterande 20% viktiga och oumbärliga produkter/varor (kol, kemikaler, mediciner, verkstadstekniska produkter etc etc) var vi tvungna att importera. Enda partnern för importen var Tyskland eller av Tyskland ockuperade länder. Vi var helt inringade. Utan bankgarantier och export till Tyskland skulle försörjningsläget ha blivit kritiskt. Vårt importberoende glöms, av någon anledning, alltid bort i de här skuldbeläggandena.
SvaraRaderaHelt korrekt, Tobbe S. Vad undertecknad och många med mig retar sig på är inte i första hand importen etc i sig utan tendensen efter kriget att medvetet försöka glömma och gömma. Har man tvingats göra någon moraliskt, etiskt fel skall man åtmistone vara karl nog att erkänna...
SvaraRadera