En stor korruptionsskandal i Zambia, som Sverige allt sedan landet blev självständigt 1964 stöttat med biståndsmedel, har fått ministern att ifrågasätta hela idén med bistånd. Kan det vara så att biståndet inte är en del av en möjlig lösning, utan faktiskt en del av problemet? frågar sig Carlsson i debattartikeln på sajten Newsmill på måndagsmorgonen.
Istället för att här bli gnällig och klaga om sent ska syndaren vakna etc, låt mig ta av mig hatten och bara säga -Tackar! För detta är exakt vad många av oss trott, tyckt och sagt i decennier, men hittills bara blivit kallade rasister och andra otrevligheter för.
Avslutande reflektion. Ytterligare en officiell "sanning" som hela etablissemanget ställt upp bakom har nu härmed alltså punkterats. Nu skall vi se, finns det fler saker där ute som "alla är överens" om? Jag skall ta ett djupt andetag, tänka till och återkommer när jag andats ut koldioxiden... ;-)
"...en debattartikel som väcker mycket uppmärksamhet..."
SvaraRaderaDessvärre befarar jag att du är alltför optimistisk här. Den metod som - hittills alltid med stor framgång - tillämpas på den här sortens uppgifter är kompakt medietystnad.
Tänk t ex på en artikel om de svenska bibliotekens bokinköp för 5-6 år sedan. Den visade på att det var extremt mycket vänsterapologeters böcker, medan t o m standardverk inom den mer liberala kanon emellanåt saknades helt. Och då hade man i undersökningen ändå helt sonika räknat bort författre som Michael Moore och Naomi Klein, för annars skulle resultatet ha visat på en närmast komisk övervikt.
Detta var en mycket intressant undersökning, men den är helt okänd; de flesta jag pratat med har aldrig hört talas vare sig om studien, artikeln i DN, eller ens om frågeställningen som sådan.
Jag är rädd att det kommer att förbli samma sak med biståndsfrågor ännu under lång tid. Men det vore ju kul om jag får fel och du får rätt...