Skarpt läge

Man skulle kunna säga mycket om de senaste dagarnas reaktioner på hoten mot konstnären Lars Vilks (SvD 100311, DN 100309, EXP 100311). Låt mig dock initialt sammanfatta mina intryck med tre ord: Senkomna men efterlängtade! Senkomna eftersom många i Sverige i decennier har blundat för den militanta islamismen. Efterlängtade då många nu, fem i tolv, verkar ha fått upp ögonen för att det faktiskt är skarpt läge. Lars Vilks är ty numera i praktiken en fånge i sitt eget hem som tvingas öppna ytterdörren med en yxa i handen. Och i morse kom nyheten att hotell i Stockholm inte ens vågar hyra ut rum till honom...

Efter ett statsminister- och ett utrikesministermord i Sverige, 11 september i USA och ett stort antal andra terrorattacker världen över tycker man att svenskarna borde ha lärt sig att världen inte är fullt så trevlig som många vill tro för länge, länge sen. Men, bättre sent än aldrig och media har nu alltså börjat tala om problemet efter att i årtionden har hjälpt till att förtiga och förringa det genom att underblåsa andan om att "Sån't där händer inte i Sverige". Mycket återstår förvisso för att kompensera för den blåögda motviljan mot att erkänna att det faktiskt finns problem med islamismen då den förutom en religion i praktiken (då dess teologi inte skiljer på religion och politik) även är en antidemokratisk ideologi, lika farlig som både kommunism och nazism. Men kanske kommer vi nu att få en behövlig debatt om detta.

Tyvärr finns fortfarande de som inte riktigt orkar se vare sig situationens allvar eller de enormt viktiga principer som här står på spel. Svenskans kulturchef verkar vara en (SvD 100311). Och Socialdemokraternas Nalin Pekgul försöker idag hävda att visst, Vilks har rätt att publicera vad han vill men hon hävdar samtidigt att han "sparkar nedåt" genom att utnyttja denna rätt (SvD 100311). Att försöka äta kakan och ha den kvar, är ett lämpligt ordstäv rörande sådant krumbuktande. Och det är nog det snällaste av dem. För lägg därtill de senaste veckornas skandal i Malmö, där kommunalrådet Ilmar Reepalu (s) förklarat att stadens judar får skylla sig själv om de utsätts för antisemitiska påhopp, och bilden av ett hycklande parti - som i princip garanterat vill men av valtaktiska skäl (eftersom många muslimska invandrare tenderar rösta vänster) inte riktigt vågar ta bestämt avstånd - blir obehagligt tydlig.

Sådana relativiseringar och urfegningar till trotts är dock alltså mitt huvudintryck att det svenska etablissemanget nu, till slut, verkar har fattat och att vi därför kan börja våga hoppas på att politiker, myndigheter och media i framtiden tar den militanta islamismen på det allvar den förtjänar. Fast risken finns givetvis att de politiskt korrekta efter att denna storm blåst över bara kommer att försöka andas ut och fortsätta som förut som om ingenting hänt tills nästa gång det smäller - eventuellt den gången på riktigt...