Intressant artikel

Svenska Dagbladet körde i dag en kort men intressant och tankeväckande kontrafaktisk artikel om vad som kunde ha hänt med de svenska och finska språken om historiens musa velat annorlunda anno 1809...

Upp i det blå med Mona (S)

Mona Sahlin målade under lördagen in sig i ytterligare ett hörn på den rödgröna ytterkanten av det politiska spektrumet genom att kategoriskt avvisa en framtida nysatsning på kärnkraft (SvD 090131). Istället vill hon ha storsatsningar på biobränsle och vind. Att dessa alternativ enligt expertisen på sin höjd kan ersätta en liten del av kärnkraftsproduktionen berör henne tydligt lika lite som det tidigare besvärat kamrater Ohly och Wetterstrand. Men det är bara att tacka och ta emot. För ju högre upp (s) svävar i det blå, dessto lägre verkar enligt opinionsmätningarna risken bli att Sverige blir rött 2010!

"Skolans kris" åter på debattapeten

Detta ämne påminner, för att travestera ett anglosaxiskt ordstäv, om ett dåligt mynt som alltid dyker upp igen hur många gånger man än försöker slänga bort det. Och det finns tyvärr anledning därtill. Den svenska skolan har ty sedan beslutet om folkskolans avskaffande 1962 vinglat fram från en katastrof till en annan.

Beslutet i sig innebar först och främst en fullödig socialisering av både skolan som institution och dess innehåll. Förskolans syfte beskrevs också redan i början av 1970-talet öppet av utbildningsminister Ingvar Carlsson som ”att socialisera barnen i tidiga år” och grundskolans av vice utbildningsminister Sven Moberg som att ”framskapa den rätta människan för det nya samhället.”

Därefter tog politikerna tidens behavioristiska fantasier på fullaste allvar och förvandlade skolan till en pedagogisk experimentverkstad. Efter att flumpedagogiken formaliserats i 1969 års läroplan - vari ”allsidig utveckling” överordnades kunskapsförmedling som skolans viktigaste uppgift - började utbildningen därför rensas från alla trista inslag, som betyg och faktakunskaper. Och vid mitten på 1970-talet kom så den stora katastrofen, när tiotusentals desillusionerade ”sextioåttor” (som tyckte att kollektivistiska övningar alltid var betydligt viktigare än enskilda individers förkovran) började dominera lärarkåren.

Föga förvånande började därefter svenska elevers prestationer att halka efter. I jämlikhetens namn hölls nu - i jämlikhetens namn -nämligen elever som hade lätt för att lära tillbaka, medan de som hade det svårt förnekades extra tid. Varefter alla blev missnöjda och skolk, respektlöshet och mobbning började breda ut sig och både ambitionerna uppifrån och prestationerna nedifrån sjönk ytterligare. Och detta är ergo en ond cirkel som skolan än i dag befinner i!

All vår början bliver svår... Som den tekniske halvidiot jag är tar jag härmed första steget ut i bloggosfären. Ser du denna text så har jag väl inte misslyckats helt! Jag återkommer med mer sakliga inlägg så fort jag får lite koll på alla saker, ting, snurror, inläggsmojänger och annat...