Detta ämne påminner, för att travestera ett anglosaxiskt ordstäv, om ett dåligt mynt som alltid dyker upp igen hur många gånger man än försöker slänga bort det. Och det finns tyvärr anledning därtill. Den svenska skolan har ty sedan beslutet om folkskolans avskaffande 1962 vinglat fram från en katastrof till en annan.
Beslutet i sig innebar först och främst en fullödig socialisering av både skolan som institution och dess innehåll. Förskolans syfte beskrevs också redan i början av 1970-talet öppet av utbildningsminister Ingvar Carlsson som ”att socialisera barnen i tidiga år” och grundskolans av vice utbildningsminister Sven Moberg som att ”framskapa den rätta människan för det nya samhället.”
Därefter tog politikerna tidens behavioristiska fantasier på fullaste allvar och förvandlade skolan till en pedagogisk experimentverkstad. Efter att flumpedagogiken formaliserats i 1969 års läroplan - vari ”allsidig utveckling” överordnades kunskapsförmedling som skolans viktigaste uppgift - började utbildningen därför rensas från alla trista inslag, som betyg och faktakunskaper. Och vid mitten på 1970-talet kom så den stora katastrofen, när tiotusentals desillusionerade ”sextioåttor” (som tyckte att kollektivistiska övningar alltid var betydligt viktigare än enskilda individers förkovran) började dominera lärarkåren.
Föga förvånande började därefter svenska elevers prestationer att halka efter. I jämlikhetens namn hölls nu - i jämlikhetens namn -nämligen elever som hade lätt för att lära tillbaka, medan de som hade det svårt förnekades extra tid. Varefter alla blev missnöjda och skolk, respektlöshet och mobbning började breda ut sig och både ambitionerna uppifrån och prestationerna nedifrån sjönk ytterligare. Och detta är ergo en ond cirkel som skolan än i dag befinner i!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar