Världens dummaste idé

Så här på 161-årsdagen av publiceringen av Det kommunistiska manifestet verkar det vara på sin plats att kort påminna om vad detta eländiga textstycke faktiskt innehöll och ledde fram till. I finanskrisens spår verkar det ty vara många (inte minst inom media) som glömt bort vem Karl Marx var, vad han faktiskt tyckte och - framförallt - hur fel han hade.

Karl Marx blev en i raden av intellektuellt trassliga tyska 1800-talsfilosofer. Som student hade han på 1830-talet tjusats av Romantikens reaktionära tänkande. Och då Marx var en psykologiskt svårt störd människa med ett enormt ego och ville gå till historien som den som avslöjade verklighetens sanna natur inför hela mänskligheten började han bland annat peta i Georg Wilhelm Friedrich Hegels så kallade världshistoriska schema, som "bevisade" att historien styrdes av en "världsande" och hade både ett syfte och ett bestämt mål.

I Kommunistiska manifestet (1848) bytte Marx först ut Hegels världsande mot en av den grekiske filosofen Platons idéer om att världens styrs av ekonomiska drivkrafter och fick därmed historien att framstå som en evig kamp mellan klasser. Och i den mer utvecklade världsbild han presenterade senare i livet knådade han ihop fritt utvalda delar från en rad andra tänkare, plus en rad tidstypiska positivistiska och darwinistiska idéer, till en fullödig saga om mänsklighetens historia, dess moraliska förfall och det väntande paradiset.

Kortversionen löd som följer: I forntiden hade folken levat i fred och frihet och solidariskt delat på resurserna. Sedan hade onda typer introducerat privat ägande och mänskligheten tvingats genomlida stadier av slavsamhällen, feodalism och kapitalism, varav det senare var en epok där arbetarna förtrycktes av höghattade – ofta judiska – girigbukar. Vid mitten av 1800-talet var det dock bara en tidsfråga innan arbetarna skulle bli så många att de kunde störta borgerskapet och införa proletariatets diktatur; en regim som under en upplyst elits ledning skulle avsluta den historiska utvecklingen genom att återinföra den förlorade guldålderns egalitära samhälle där ingen tack vare industrialismens maskiner och andra företräden skulle tvingas arbeta med något tråkigt.

Marx varnade dock samtidigt för att upploppet till detta Stålverksnirvana skulle bli tufft. För kapitalisterna skulle kämpa emot. Och då de hade enorma resurser till sitt förfogande måste kampen bli blodig. Ja, historiens gång riskerade till och med att hejdas på obestämd tid om inte arbetarna när den stora dagen kom ställde upp unisont och var beredda att utnyttja alla medel i kampen. Eller som Marx själv formulerade det: ”När vår tid kommer ska vi inte förkläda vår terrorism.” Detta var dock inget att moraliskt oja sig över eftersom historien ju redan hade fält dödsdomen över kapitalisterna och aktivisterna bara skulle agera bödlar.

Enligt Karl Marx väntade alltså kapitalismens Ragnarök runt hörnet och ett klasslöst paradis bakom nästa kulle. Hans ideologi utvecklade också snabbt stora likheter med en monoteistisk religion och många av dess mest ruggiga attribut. Som att Marx likt Mohammed var den siste profeten och fått Sanningen uppenbarad för sig. Anhängarna började också följdriktigt snart studera hans Kapitalet (1867) som påven i Rom läste Bibeln och nära ett jesuitliknande hat mot allt och alla som kunde sammankopplas med det kapitalistiska samhället.

Marxismens sympatisörer uppvisar också ofta än idag många likheter med upphovsmannens koleriska personlighet, samtidigt som ideologins våldsromantik verkar förförande på många, inte minst unga, adrenalinstinna radikaler. Den europeiska vänstern utmärks dessutom alltjämt av preussiska sedvänjor som en aggressiv politisk jargong (kamp, front, attack) och militäriska seder (facklor, fanor, marscher).

Genomslaget för den marxistiska verklighetsbeskrivningen blev, tack vare dess simplistiska och inbilska rättfärdighet, enormt och skulle med tiden därför kopieras flitigt. Bland annat av en Adolf Hitler, som i början på 1900-talet i sin egen historieskrivning ersatte klass och klasskamp med ras och det naturliga urvalet och vips fick historien att framstå som en evig blodsfejd. Den grundläggande världsbilden – den ödesbundna historiska utvecklingen, kampförhärligandet, antikapitalismen, antisemitismen – förblev dock i grunden densamma.

Marxismens och nazismens samhällsexperiment ledde också till katastrofalt snarlika resultat. För då individen i båda systemen helt saknade egenvärde och Utopia – det klasslösa alternativt rasrena samhället – ansågs ligga inom räckhåll, men den sista biten av vägen dit var blockerad av ondsinta minoriteter, så blev lögn, bedrägeri, terror och mord legitima politiska medel och de enda dödssynderna bristande entusiasm och förräderi mot Partiet, Ledaren och Saken.

Inte en enda av Karl Marx idéer eller förutsägelser skulle visa sig stämma. Tvärtom. Detta visade sig dock inte ha någon betydelse eftersom de fungerade utmärkt som orsak för en lång rad charlataner som Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot att gripa makten. Och någonstans mellan 100 och 200 miljoner människor skulle dö (och mångdubbelt fler förtryckas, torteras och förödmjukas) i deras futila försök att materialisera Karl Marx hallucinationer .