När man studerar morgonens nyhetsbevakning från Malmö blir man som demokratisk sinnad medborgare trött. Det grundläggande anslaget är ty att polis och demonstranter är att betrakta som jämnbördiga parter; se exempelvis http://playrapport.se/#/video/1469301. Även tryckta media, som (SvD 090306) och (DN 090306), utstrålar en mer eller mindre illa dold sympati för de krafter som under dagen hotar förvandla landets tredje största stad till ett slagfält.
I ett demokratiskt land som Sverige är yttrande- och mötesfriheterna grundläggande rättigheter. Så är dock också rätten till liv och egendom; det vill säga medborgarnas rätt att kunna leva sina liv utan att få en gatsten i pallet eller sitt skyltfönster krossat. Och att garantera denna rätt är polisens (och ytterst domstolarnas) uppgift. Att myndigheter (och media) väljer att behandla demonstranter från grupperingar som historiskt gång på gång bevisat att man saknar all respekt för det etablerade samhället, dess institutioner och spelregler som man nu gör, snarare än som de potentiella våldsverkare de är, är därför uppåt väggarna.
Vi vet inte hur dagen kommer att förlöpa. Förhoppningsvis blir det ett typiskt svenskt antiklimax utan personskador. Skulle, Gud förbjude, motsatsen ske ligger dock en tung börda på de politiker som under de senaste 40 åren förvandlat polisen från en ordningsmakt till en förfjompad social insatsstyrka. Och ett stort moraliskt ansvar på de journalister som valt att i praktiken gulla med - för att tala med en känd europeisk politiker - slöddret. Men jag fruktar att allt kommer att bli som vanligt - att brottslingarna i så fall kommer att framställas som offer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar