Vansinnespolitiken fortsätter

Det vansinne som kallas svensk invandringspolitik fortsätter skapa problem. Att den nuvarande politiken är destruktiv för både Sverige, svenskarna och de som aspirerar på att få bli det står sedan länge klart för alla. Förutom för ett litet massmedialt tongivande antal idealistiska journalister och dito vänster-, miljö- och folkpartister, vars ylande om att varje förändring vore en försämring leder till att Sveriges fortsätter sprattla emot i arbetet med att finna en EU-lösning på problemet (SvD 090313).

I min bok, som släpps om två veckor, har jag sammanfattat bakgrunden till den nuvarande svenska politiken:

Den nya utrikespolitiken (från och med 1960-talet) skulle också så småningom leda fram till ett av modern svensk inrikespolitiks största debacle. För samtidigt som Sverige gjorde sig känt som moralisk stormakt blev (...) de ekonomiska tiderna kärvare och arbetslösheten steg. LO började därför mot slutet av 1960-talet kräva ett stopp av den ekonomiskt och socialt lyckade arbetskraftsinvandring som pågått under hela efterkrigstiden. Ett krav som den socialdemokratiska regeringen också till slut, 1974, skulle gå med på. Men då Sverige som världssamvete inte gärna kunde leva med stängda gränser började signaler sändas ut om att landet i stället var berett att ta emot förföljda. Varpå politiska flyktingar från världens alla hörn – varav ironiskt nog ett icke obetydligt antal från svenska bistånds länder – raskt började anlända. Men då även dessa förnekades rätten att arbeta hamnade de ofta som socialbidragstagare i miljonprogramsområden, som på många håll därför först skulle utvecklas till etniska enklaver och sedan till getton, präglade av en typiskt svenskt blek men ändå misär (Rinkeby utanför Stockholm, Gottsunda i Uppsala, Rosengård i Malmö, med flera). Invandringen skulle därmed för första gången i svensk historia bli en samhällsekonomisk belastning. Och därför periodvis också en brännande politisk fråga.

Man behöver alltså - vad som än ofta påstås - inte vara rasist för att vara kritiker av den nuvarande invandrings- och flyktingpolitiken. Personligen har jag den principiella åsikten att fri rörlighet för folk, varor och tjänster skall råda i hela världen. Samtidigt är jag realist och både in- och anser att regleringar under överskådlig framtid måste finnas kvar. Samt att hårda krav på assimilering kan och måste ställas på den som invandrar till ett land. Men sådana simpla och humana ställningstaganden betecknas väl i politiskt korrekta kretsar som ren nazism...