Historisk underhållning

Analytiskt: borgerligt drömläge. Humorfaktor: Skyhög. Ungefär så kan man väl sammanfatta gårdagens ickehändelse i Wanjagateskandalen (DN 090406). Efter sju timmars överläggningar kom LO ty fram till att allt skall förbli vid det gamla. Inget ovanligt besked för att komma från Rörelsen, för där har ytterst lite hänt sedan Per Albin drog in årorna hösten 1946. Att tro att sådana betongrumpsfasoner kommer att gå hem i stugorna anno 2009 är dock minst sagt naivt.

Som jag skrev redan i går kommer detta troligen att kosta LO det mesta av det lilla förtroende det hade kvar. Och att beslutet skulle leda till muller och ylningar behövde man inte vara professor i statskunskap för att lista ut. Kattrakandet har också redan startat; se exempelvis (SvD 090407), som resonerar i termer av ett nytt "rosornas krig", och den gamla sosseräven Harald Ullmans inlägg på Newsmill, som vidgar analysen och (helt korrekt) utpekar den rödgröna röran som SAP:s verkliga problem.

Som student av Sveriges 1900-talshistoria vill jag förvisso varna alla för överdriven optimism om att detta är slutet på den svenska "arbetarrörelsen" och dess storhetsdagar. För historien förskräcker. Vänstern har rest sig ur sin egen aska förut, som efter Kosackvalet 1928 och efter socialismens konkurs 1989-1991.

Fast den här gången är läget annorlunda. Industrisamhället befinner sig i sin slutfast och med dess borttynande försvinner inte minst de livslånga klassidentiteter som i ett sekel gjort att sossarna i praktiken kunnat bete sig hur som helst och ändå räkna med automatiskt stort väljarstöd. Och i det nya tjänste- och informationssamhälle som växer fram är nu inte bara SAP/LO:s kollektivistiska åsikter en black om foten, utan också dess monolitiska organisations- och beslutsstrukturer ett direkt handikapp.

Den som lever nästa höst får se hur det går...