SD främst ett S-problem

I dag presenteras en ny opinionsmätning inför nästa års riksdagsval (AB 090526). Och det som sticker ut är dels att ställningen mellan blocken är mycket jämn (mindre än 2 %), dels att Sverigedemokraterna ligger över 4 % och ergo skulle bli vågmästare. Detta beskrivs, med rätta, av de flesta tänkande varelser som ett stort politiskt problem. Frågan är bara för vem. För även om det politiskt korrekta etablissemanget rutinmässigt (som i den här linkade artikeln) slår fast att SD "stå(r) långt ut på högerkanten", så är detta de facto inte sant.

SD har ett antal punkter på sitt program som kan beskrivas som allmänborgerliga; som bättre småföretagarklimat. Men läser man exempelvis dess kravlista inför EU-valet slås man av att partiet överlag emulerar en kulturell naturromantisk och politiskt nationell socialistisk folkhemhemsanda, som inte står de mest verklighetsfrånvända delarna av SAP, MP och V efter i populistisk råhet. SD kräver nämligen, bland annat, vaktslående av den svenska modellen, att Sverige lämnar EU, nej till EMU och nej till ett europeiskt försvar. Vilket, som torde vara bekant, är krav som stämmer mycket bättre in i den röd-gröna rörans förvirrade världsbild än med de borgerligas.

SD's eventuella framgångar kommer därför, om man lyckas vinna en vågmästarposition efter nästa års val, att utgöra ett mycket större problem för vänstern än för borgerligheten eftersom partiet (om det mäktar hålla ihop) i praktiken oftare kommer att rösta för förslag som kommer från SAP+V+MP än från Alliansen. Och då vi har parlamentarism i detta landet kommer det att bli statsminister Mona Sahlin som får försöka hantera denna situation, inte statsminister Fredrik Reinfeldt. Och Gud bevare i så fall både kung och fosterland!