Typiskt svenskt

Det tog sisådär femton år, men nu verkar svenskarna slutligen ha lärt sig leva med EU (SvD 090504, SvD 090504). Och framförallt verkar det ha vuxit fram en klarsyn om på vilka områden medlemskapet betytt mest: brottsbekämpning, miljö och sysselsättning. Det vill säga områden där internationellt samarbete, globalisering och frihandel i praktiken betyder allt. Denna attitydförändring är förvisso sorgligt senkommen. Men, som det brukar heta, bättre sent än aldrig! Att svenskarna tar tid på sig att acceptera förändringar är heller inget nytt. Tvärtom har svenskarna historiskt alltid varit bland de sista folken att haka på stora, omvälvande nymodigheter.

Sverige blev exempelvis ett av de sista länderna i Västeuropa att ansluta sig till Upplysningens ideal, varför landet industrialisering försinkades till 1800-talet. Likaså moderniserades landet politiskt, socialt och kulturellt sent; den medeltida ståndsriksdagen avskaffades exempelvis inte förrän på 1860-talet. Och även när vindarna sedan vände under tidigt 1900-tal blev Sverige ett av de länder som motstod tidens överdrifter allra längst. I praktiken fick keyensianska och andra interventionistiska idéer inget bredare genomslag förrän på 1960-talet. Och när nästa stora diskursförändring ägde rum i form av nyliberalismens framväxt på 1970-talet tog det ända till slutet på nästföljande årtionde innan vi började anpassa oss.

Vadan denna senfärdighet beror på vore värt en avhandling eller två. Att landets traditioner av politisk toppstyrning, ideologisk/religiös ortodoxi och allmänna koncensusanda är inblandade storheter är nog dock ställt utom allt tvivel. För när Sverige väl accepterar en ny idé, så finns det å andra sidan nästan ingen hejd. När ekonomin började avregleras i mitten på 1800-talet blev Sverige i rappet ett av världens mest liberala länder (vilket innebar att "Fattigsverige" kunde avskaffas på rekordtid och Sverige bli ett av världens rikaste länder redan på 1920-talet). Och när den politiska klåfingrigheten till sist släpptes lös på allvar under 1960-talet tog det bara politikerna ett drygt decennium att rasera alltihop (och administrera fram ett moras som gjorde att Sverige raskt utvecklades till ett högst mediokert i-land att leva och bo i).

"Lagomsverige" är alltså en myt. Får man döma utifrån historien finns därför nu en risk för att svenskarna nykomna EU-entusiasm leder till att de börjar omfamna precis allt som Bryssel behagar hitta på. Vilket vore en katastrof, med tanke på hur mycket dårskap som där produceras. Låt oss därför hoppas att den mentala internationalisering som EU-medlemskapet inneburit sedan tidigt 1990-tal hunnit gå så långt, att de värsta ortodoxa dragen tunnats ut och Sverige istället blir en ledande röst för en återgång till det EU-samarbetet en gång i tiden var tänkt som - ett freds- och frihandelsprojekt, inte en toppstyrd sossestat i bautaformat!