Det nemeiska lejonet

Det nemeiska lejonet var enligt mytologin ett monster som terroriserade vanligt folk på den grekiska landsbygden. Och gudarna hade bestämt att det enda sättet att ta död på odjuret var att möta det ansikte mot ansikte, utan vapen. Länge var det därför ingen som vågade anta utmaningen, så terrorn fortsatte. Till slut dök dock hjälten Herakles upp och lyckades efter en lång kamp strypa besten med sina bara händer.

Se där en sedelärande historia om att framgång kräver mod, styrka och envishet. Och läser man dagens intervju med Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i Svenska Dagbladet är det inte utan att man drabbas av trötthet inför den uppenbara brist på mod och styrka som nu i snart ett århundrade präglat svensk borgerlighet. Envishet, däremot, finns det gott om.

Låt mig förklara.

Som jag skriver om i det kommande numret av NEO (min artikel ligger tyvärr inte on-line, så köp tidningen;-) så var det borgerlighetens flathet gentemot vänstern och dess värderingar som ledde till socialdemokratisk hegemoni från 1932 och framåt. Dess företrädare trodde att val bara kunde vinnas genom att framställa sig själva som ”bättre socialdemokrater”. Framgångarna uteblev dock. Och genom att på vägen okritiskt ställa upp bakom ”välfärdsbygget” blev borgerligheten medansvarig för det nationella förfall som sossepolitiken i slutändan ledde fram till.

Vid de ögonblick i historien där de borgerliga tog ideologisk strid vann man däremot val: ”vägvalsvalet” 1948; ”ATP-valet” 1956; ”löntagarfondsvalet” 1976; ”systemskiftesvalet” 1991. Vid de två första tillfällena erövrades visserligen (beroende på valsystemet) inte själva regeringsmakten, men de borgerliga framgångarna blev så stora att S tvingades på reträtt. Och socialismen sköts på framtiden. Och även segern 2006 kan såhär i efterhand tillföras denna kategori ideologiska segrar. Resultatet berodde ty i grund och botten troligen mer på att Alliansen tog strid för en djupt borgerlig tanke – att jobb är viktigare än bidrag – än på Moderaternas famösa vänstersväng.

Insikt om detta verkar dock fattas i partihögkvarteret på Schönfelds gränd. För något herakletiskt mannamod att 2010 ånyo ta ideologisk strid utstrålar inte Per Schlingmann. Tvärtom flaggar han för fortsatt ”nymoderatism”; den ideologiska skvader som tills alldeles härför leden ledde till att vänsterblocket ledde med upp emot 20 % i opinionen (en ledning som Mona Sahlin till stor själv utraderade genom att i andra ändan av stan i höstas då och då börja lämna sin bunker på Sveavägen 68 och tala offentligt).

Schlingmanns recept för att vinna riksdagsvalet nästa år är också minst sagt häpnadsväckande – att köra samma race som partiet gjorde i den nyss avslutade (och misslyckade) EU-valrörelsen! Det vill säga att framställa sig som det tekniskt sett mest regeringsdugliga alternativet. Dylika strategier andas uppgivenhet. Eller möjligen - ännu värre - överoptimism. Det kom just idag också en opinionsmätning som visar att detta grepp inte fungerar (SvD 090703, DN 090703).

Nej, de borgerliga måste – om de skall ha en chans nästa år – räta på den ideologiska ryggen och ta strid om politiska och ekonomiska principer, inte kopiera Göran Perssons ”vi regerar bäst” strategi från 2006. För den fungerade, som bekant, inte…