En förlorad möjlighet

Fredrik Reinfeldts tal i Europaparlamentet, som just avslutats, började bra då han i praktiken, genom att beskriva Sveriges historia av mångårigt självpåtaget utanförskap gentemot Europa, bad om ursäkt för densamma. Det var på tiden! Men sen blev det genast tråkigare. Statsministern gick ty direkt därefter över till att hålla något som mest lät som ett sedvanligt svenskt riksdagstal, det vill säga nå't lika trögt som kola.

Och bitvis tyvärr lika felaktigt som ett inlägg av Lasse Ohly!

Han började nämligen att tala långt och länge om "klimathotet". Och likt en miljöpartist i sina mest frivola stunder talade han i sövande detalj om stigande hav, floder av miljöflyktingar, etcetera. Ergo samma utslitna helvetesscenarier som ett snabbt växande antal forskare och andra numera avfärder som alltifrån kraftigt överdrivna till rent nonsens. Och som till och med de mest inbitna växthusfantatiker börjat tvivla på!

Sen kom bra men typiskt svensktråkiga genomgångar av unionens ekonomiska utmaningar, internationell brottslighet, invandring, etcetera, där inget kvalitativt nytt sades. Fram tills han faktiskt satte ner foten och sa att "lending och spending" och protektionism inte är vägen ur finanskrisen. Bra! Jag hoppas att många lyssnade på den brandfacklan.

I det stora hela måste dock talet beskrivas som en missad chans. Statsministern kunde ty ha skrivit historia genom att skjuta klimathysterin åt sidan och istället fokusera på viktiga frågor och dito problem. Men icke...