Etablissemanget får skylla sig självt

Jag fick på morgonen en e-mailfråga vad jag anser om de senaste dagarnas debatt om Sverigedemokraterna och Jimmy Åkessons utspel om muslimsk invandring (se exempelvis följande artiklar SvD 091021 och DN 091021 från dagens skörd i ämnet). Jag beklagar att jag tills nu av tidskäl inte haft tid att delge läsekretsen min syn på detta spektakel. Men låt mig här kompensera med en lite längre analys.

Först ett principiellt statment. Yttrandefriheten i en demokrati anser jag måste vara i det närmaste absolut. Det vill säga alla måste kunna få säga vad de vill så länge det inte rör sig om att A) sprida uppgifter som utgör hot mot rikets säkerhet (läs: spioneri) eller B) handlar om målmedvetet spridande av rent förtal mot specifikt utpekad person (typ: ”NN har våldtagit sin dotter” om detta inte är bevisbart i domstol). Tillåts inskränkningarna gå längre än så hamnar vi ofelbart i en situation där politiska och andra åsikter, tycken och smaker sätter gränserna för yttrandefriheten. Och då har vi lämnat demokratin bakom oss!

Jag anser ergo att Jimmy Åkesson & C:o måste få säga vad de tror och tycker, till exempel om muslimsk invandring, så länge han inte bryter mot A eller B ovan. Och det har de, såvitt jag med mina begränsade juridiska insikter kan förstå, inte gjort.

Detta sagt så vill jag också understryka att jag inte anser att muslimska invandrare per se utgör ett problem. Tvärtom anser jag att dessa (varav jag personligen känner ett flertal) på många sätt bidrar med många bra saker till Sverige. Och då kanske framförallt en mycket välbehövlig osvensk initiativförmåga. Tänk bara på alla pizzerior och ”turkkiosker” som sedan länge finns på nästan alla orter. Hur många av oss ”arier” vore beredd att till såsom ofta är fallet minimal betalning bemanna dessa institutioner framemot midnatt varje dag?

Dock! Detta innebär inte att jag inte samtidigt ser problem med den stora invandring som skett till Sverige under senare decennier. Alla samhällen måste ty för att fungera och långsiktigt hålla ihop vila på en gemensam människo- och världsuppfattning. Kraven på acceptans för och anpassning till vår kristet-judiska tradition och västerländska liberala arv rörande mänskliga fri- och rättigheter har varit på tok för låga och måste därför omgående bli både högre och hårdare. Kulturhistorisk relikter som tvångsäktenskap är till exempel helt oacceptabla. Liksom de krav som vissa extremister ställer på speciallagstiftning för muslimer. Vill man leva under en regim som godkänner dylikt får man helt enkelt bosätta sig någon annanstans, typ Saudiarabien.

Vidare blundar jag inte, såsom mången politisk pellejöns medvetet har gjort i decennier, för de problem som härför uppstått i den skärningspunkt mellan massarbetslöshet (för det är vad det handlar om i många invandrarkretsar), ghettobildning (typ Rosengård) och militant islamistisk propaganda (igen, kravet på speciallagstiftning) som den nuvarande politiken skapar. Dagens situation är uppenbart en helvetesbrygd som skapar problem. Och det enda sättet att långsiktigt lösa dem är, vid sidan av högre krav, att avskaffa bidragspolitiken och modernisera arbetsmarknaden – bland annat genom att avskaffa LAS – så att arbetslösa invandrare kan få jobb och därmed chansen bryta sig loss ur betongförorterna.

Vad åsiktsnoblessen i Sverige måste göra är härför att våga tänka om och tänka nytt. Denna insikt är heller inte, som min bloggkollega Dick Erixon så insiktsfullt skrev om i går, speciellt märkvärdig. För utanför mellanmjölkens land är det nämligen en mainstream åsikt, bland annat företrädd av (som kan ses på namnen nedan) flera debattörer med arabiskt och/eller islamiskt ursprung, att den nuvarande politiken är ohållbar:

Filosofen och professorn Francis Fukuyama har kritiserat mångkulturalismen, liksom förre holländske parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali och kanadensiske författaren Irshad Manji. Syrienfödde professorn Bassam Tibi har i Der Spiegel sagt att “européerna har slutat försvara sina värderingar”. Obama-supportern och författaren Andrew Sullivan har varnat det liberala Europa för att begår självmord genom att stämpla kritik mot fundamentalistisk islam som rasism. Den
välkände kolumnisten James Pinkerton har skrivit, “Let’s be honest: Multiculturalism can kill a nation”.

Brittiske författaren Melanie Phillips menar att medierna sedan Rushdie-affären ägnar sig åt självcensur om islam. Den indienfödde författaren och programledaren Kenan Malik menar att vänstern i väst av hänsyn till islam överger upplysningen. Amerikanske författaren Bruce Bawers nominerades till bokpriser för “While Europe Slept: How Radical Islam is Destroying the West from Within”. Vänsterintellektuelle Christopher Hitchens menar att “liberala samhällen gör sig medskyldiga till sin egen undergång” genom att inte försvara upplysningens värderingar mot islamism.

Summa summarum så anser jag härför att vad PK-etablissemanget de senaste dagarna, genom att förena förfelad välvilja med en rejäl skopa skär dumhet, (åter) lyckats med enbart är att ge Sverigedemokraterna spaltkilometer med gratisreklam i en fråga som är lika komplex som den är användbar för folk med mindre behagliga målsättningar. Och att man genom att reagera som förtörnade oskulder och i praktiken fortsatt förneka problem som alla svenskar vet existerar närmast garanterat SD säte och stämma i Riksdagen efter nästa års val.

Jag hoppas sannerligen att jag får fel på denna sista punkt, för vad Sverige mest av allt av en lång rad anledningar behöver är ett fortsatt stabilt, borgerligt regeringsinnehav i minst fyra år till. Men efter den nuvarande cirkusen tyder allt mindre på att så kommer att bli fallet. Istället hotar en socialdemokratisk minoritetsministär ledd av Mona Sahlin, bygd på aktivt stöd från Lars Ohly/Peter Eriksson och därtill indirekt beroende av SD.

Och mycket värre än så kan det inte bli…