Uppgiften att Norges BNP snart fräser förbi den svenska skär idag som en arktisk isvind genom riket (SvD 100111, DN 100111, EXP 100111). Nationalkänslan är sårad. För även om ingen skriver det rent ut verkar den överväldigande känslan hos många vara att vilja skrika "FUSK!" beroende på Norges oljeinkomster. Jag är dock uppfödd på gränsen till Norge, tillbringade därför mycken tid där i min ungdom, lärde mig uppskatta både folket och landet och gläds därför med deras framgångar.
Jag hoppas dock att dagens uppgift gör att fler svenskar börjar reflektera över det folkhemska system vi envisas med att dras med. För, oberoende av oljan, så borde givetvis Sverige med sin mycket större befolkning och rika naturtillgångar inte ha några större problem att jobba ihop mer pengar än norrmännen. Som jag skriver i min bok En annorlunda historia (Timbro 2009) och även berör i bland annat detta Newsmillinlägg och i denna krönika, så gick det också mellan 1870-1970 otroligt bra för Sverige. Vi hade då periodvis t o m mer tillväxt än USA!
Våra kära politiker envisas dock från slutet på 1960-talet med att införa ett av världens högsta skattetryck, drakoniska inkomstskatter, en idiotisk arbetsmarknadslagstiftning och mycket annat trams. Och detta gjorde att den svenska framgångssagan bröts redan omkring 1970 och att vi svenskar än idag bland annat jobbar mindre, sjukskriver oss mer och oftare lever på bidrag än många andra folk... Behöver jag förklara mer?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jo, du behöver nog förklara lite mer. Att framgångssagan bröts kring 1970 har delvis konjunkturmässiga förklaringar, men framför allt handlar det om att de produkter vi producerar inte är lika konkurrenskraftiga ur ett flertal olika aspekter som tidigare. Exempelvis varven försvinner och idag är det knappast någon som kan vrida den klockan tillbaka, det handlar om ett självklart paradigmskifte när produktion kan flytta till "billigare" länder. Problemet är att vi för länge försöker hänga oss kvar vid den förlegade tekniken, de gamla produkterna och de gamla förutsättningarna. Precis som just nu med exempelvis Saab. Innovationerna och produktutvecklingen räcker inte till för att hålla konkurrenterna stången och då måste vi hitta andra områden där vårt eventuella kunnande kommer till sin rätt, i stället för att fortsätta försöka få ut det sista ur en dödsdömd industri. Tyvärr har vi varit väldigt dåliga på det här och i stället har omställningarna varit och är alldeles för smärtsamma. Inom bransch efter bransch upprepas historien och vi verkar inte vilja lära oss läxan. Därför är exempelvis utbildningen, forskarstödet och patenträtten minst lika viktiga faktorer som skatter eller arbetsmarknadslagar. Framför allt handlar det om ett avsevärt mycket mer sammansatt problem än så som du framställer det. Och där slutsatserna knappast går att dra på den partipolitiska skalan, snarare i bristen på insikt och omvärldsanalys.
SvaraRaderaTill Torkel: Självklart är det mycket sammansatt. Dina och mina observationer sammantagna innebär dock en god början (jag skriver under på i princip allt du nämner). En simpel blogg är nog dock inte platsen för någon sådan mer omfattande omvärldsanalys. Läs dock gärna min lilla bok om du vill veta mer om min syn på orsakerna till tillbakagången efter 1970. Finns att köpa on-line eller låna på biblioteket! :-)
SvaraRaderaNorge har ju Varv och skeppsbygge kvar av världsklass rent teknologiskt. Svensk industri hade behövt ställa om men slapp detta pga för stor invandring. Sverige kommer gå helt åt helvete, detta är bara början!
SvaraRaderatorkel säger,"Att framgångssagan bröts kring 1970 har delvis konjunkturmässiga förklaringar, men framför allt handlar det om att de produkter vi producerar inte är lika konkurrenskraftiga ur ett flertal olika aspekter som tidigare". Torkel i ett land där humankapitalet är mest kostsamt i världen är det omöjligt att konkurrera, åtmindstone med en lönsam strategi. Har själv arbetat i en stark facklig miljö i 40 år, där övertiden togs ut i ledighet pga av det otroliga skatteuttag som Olof Palme implementerade på arbetsgivare och arbetstagare. Övertiden beskattades med 82%. Detta renderade en underkapacitet av personal under produktionstopparna. Hur man löste det här ibland företagen vet både du och jag, men de som drabbades av alla friställningar vid lågkonjukturerna har nog inte läst Astrid Lindgrens Pomperipossa. Om så vore fallet hade dåtidens arbetarparti inte suttit lika länge vid makten.
SvaraRadera- "Fyra episoder förtjänar att dras fram i ljuset för att illustrera arvet efter Palme: prisregleringarna 1970-71, överbryggningspolitiken 1974-76, superdevalveringen 1982 samt löntagarfonderna från 1983. Dessa experiment är exceptionella såväl i svensk som i internationell konjunktur-och strukturpolitik.
Naturligtvis utformade inte Palme detaljerna i den ekonomiska politiken. Han var inte ens särskilt intresserad av ekonomi. Som statsminister bar han dock det yttersta ansvaret för regeringens politik. Han drev också de ekonomiska frågorna livfullt och skickligt i debatten. Vi kan därför tala om ett ekonomiskt arv från hans tid som regeringschef", utdrag av Eric Jonungs artikel i DN 2006.
Svårigheten att förändra skatter och arbetsmarknadspolitikens grunder verkar i de närmast omöjliga i det här landet. Reduceringen på skatten för arbete är bevis nog. Jag tar inte ställning om den är bra eller dåligt, men nuvaraqnde regering har tydligen ingen bättre lösning.
Alldeles för många jobbar i det offentliga idag i Sverige; 1.3 miljoner mot 2.6 i det privata. Den typen av arbeten ger låg motivation och låg effektivitet. Tio procent torde räcka för att bemanna skolor, sjukhus, polis, tull och brandkår.
SvaraRaderaUndersökningar visar att offentlig verksamhet tar lång tid och blir dyrare än privat.
På tal om 1870 - 1970.
SvaraRaderaHar du kommit i kontakt med boken "Kapitalismen byggde landet"(1991) av den f.d socialdemokratiske riksdagsmannen och professorn i Nationalekonomi Bo Södersten där han tar upp liknande saker?
Jag har själv inte läst själva boken men läst artiklar där Södersten tar upp det som finns i denna.
Från en fd. svensk entrepenör:http://www.handlareprintz.com/2010/01/demografibluffen.html
SvaraRaderaTill Erik: Invandring kostar enorma summor, men att skylla alla Sveriges problem sedan 1970 på den vore att lura sig själv. Skattetryck, arbetsmarknadslagar, u-hjälpsvansinne, fackföreningsvälde, bidragskultur... Allt detta spelar minst lika stor roll. För att få ordning på Sverige måste vi därför vara beredd att ta fram klyvyxan och uttdela Alexanderhugg mot en rad förstockade politikområden, inte som idag fila på dom med osthyvel...
SvaraRaderaTill Engelbrekt XII: Jag håller helt med!
Till Anonym: Dito som ovan!
Till Mats C: Jag har heller inte läst den, men har som du läst mycket av Södersten. Och han har otroligt mycket bra poänger!
Till Herc: Mycket relevant notering. Vi måste sluta vara så frökniga när det gäller att diskutera problem med den nuvarande invandrings/flyktingpolitiken. Sen tillhör inte jag dom som tror att ett "idiotstopp" vore enda/bästa lösningen. Ta bort alla bidrag istället och ställ mycket hårda krav på kulturell och social assimilation och tillåt de som vill och kan komma hit och jobba och starta företag. Då kommer många av dagens problem att lösa sig, om än inte alla...
Blir man slagen av den sista sovjetstaten är man illa ute, riktigt illa ute.
SvaraRaderaTill Tor: Good point ;-)
SvaraRadera