Fortsätt så!

Gårdagens partiledardebatt blev en ren knock out. Regeringssidan utklassade oppositionen. Det generella intrycket blev nämligen att de borgerliga var enade och offensiva, den rödgröna splittrade och defensiva. Reinfeldt & C:o var sakliga, konkreta och framtidsinriktade. Allt Sahlin, Ohly & Eriksson lyckades producera var (som vanligt) gny, gnäll och glomiga klyschor om "rättvisa" helt utan innehåll. (SvD 100131, DN 100131). Och tror du inte mig, käre läsare, kan du fråga tittarna (EXP 100201):

Snittbetyg på partiledarna i omröstningen på Expressen.se:

Fredrik Reinfeldt 3,9
Jan Björklund 3,3
Göran Hägglund 3,1
Maud Olofsson 2,7

Mona Sahlin 1,5
Peter Eriksson 1,4
Lars Ohly 1,3

Då debatten recenseras flitigt i andra media skall jag här inte komma med något längre inlägg. Låt mig bara göra några noteringar. Som att debatten glädjande nog kom att handla mycket om skatter. För första gången gick de borgerliga på offensiven om jobbskatteavdraget och talade med samlad stämma klarspråk om hur mycket mer vanligt folk fått kvar i plånboken - och följaktligen också hur mycket de riskerar förlora om oppositionen får makten. Vidare diskuterades skolan, om än som alltid för lite. Beskeden från regeringen var dock glasklara - mer ordning och reda, fler betyg, högre krav - medan det enda som kom från vänster var ekon från 1970-talet: mer flum, förbjud mot läxor, mindre krav...

Det som slog mig mest var dock vilken enormt sorglig personuppställning vänstern har.

Mona Sahlin svamlade som hon brukar, lät som alltid stött över det mesta och lyckades inte ge ett konkret besked. Lars Ohly lät också vred och lika verklighetsfrånvarande som vanligt; i synnerhet när han lät meddela att han inte ville tala om skattesänkningar utifrån människors perspektiv utan utifrån det offentligas behov. Jojo, så har det låtit i Sverige sedan 1950-talet. Och sedan dess har skattetrycket stigit från runt 25-30 % till 50-55 %, d v s en dubblering. Gud bevare både hög-och låginkomsttagare om denne man får sina långa klibbiga fingrar på deras sikiner. Och till sist Peter Eriksson, som spelade sin huvudroll som surgubbe med bravur. Varje gång man ser honom förstår man vilken enorm PR-tillgång den andra taltratten är för MP...

Nog om detta. Mitt sammanfattande intryck av gårdagens övning är att de borgerliga nu har en fantastisk möjligheter att ta initiativet i valdebatten. Men då måste de fortsätta att hålla trycket uppe, ända fram till mållinjen. För även om den sittande regeringen - sina tillkortakommanden till trots - i vilket normalt land som helst med sådant motstånd borde vara närmast garanterad en seger, så är detta Sverige. Och här gäller som bekant inte riktigt samma politiska naturlagar som i resten i världen...

Tillägg: Läs gärna Johan Ingerös inlägg här, som innehåller en mycket bra och djupsinnig analys av debatten...