Hjärnsläpp!!!

Karl Marx idéer har inneburit mord på tiotals miljoner människor genom

avrättningar, arbetsläger, svält och allmänna umbäranden.

Och enligt Sveriges möjligen nästa statsminister hade karln "rätt (i) ganska mycket"...

Ibland undrar man om man drömmer eller är vaken. För vad sägs om följande uttalande av Mona Sahlin i en radiointervju i går: "I teorin hade Marx rätt ganska mycket!" Ursäkta mig, men har människan fått en propp? Karl Marx var en av världshistoriens i särklass värsta intellektuella huliganer. Och historien har inte bara bevisat honom fel på varje viktig punkt, utan hans idéer ledde under 1900-talet också till någonstans mellan 50-100 miljoner människors död, samt mångdubbelt flers materiella nöd och medmänskliga elände.

Kunskaperna om Karl Marx och hans dillerier verkar med andra ord hos statsministerkandidaten vara minst sagt skrala. Låt mig därför här kort rekapitulera vad Karl Marx faktiskt trodde och tyckte. Och jag gör det enkelt för mig genom att citera mig själv från min bok En annorlunda historia:

Karl Marx (1818–1883) var en i raden av intellektuellt trassliga 1800-talsfilosofer. Som student i Berlin i slutet av 1830-talet hade han kommit i kontakt med romantikens filosofi i dess vänsterhegelianska tappning. Marx ville dock själv avslöja verklighetens sanna natur inför hela mänskligheten och började därför oförskräckt peta i Hegels världshistoriska schema. Och resten är, som det brukar heta, historia. I Kommunistiska manifestet (1848) bytte Marx först ut Hegels världsande mot Platons ekonomiska drivkrafter och fick därmed historien att framstå som en evig kamp mellan klasser. Och i den mer utvecklade världsbild han presenterade senare i livet knådade han ihop utvalda delar från hela det platonska och romantiska registret, plus en rad positivistiska och darwinistiska idéer, till en fullödig saga om mänsklighetens historia, dess moraliska förfall och det väntande paradiset.

I forntiden hade folken, enligt Marx, levt i fred och frihet och solidariskt delat på resurserna. Sedan hade onda figurer introducerat privat ägande och mänskligheten genom historien därför tvingats genomlida stadier av slavsamhällen, feodalism och kapitalism, varav det senare var en epok där arbetarna förtrycktes av höghattade – ofta judiska – girig bukar.

Vid mitten av 1800-talet var det dock bara en tidsfråga innan arbetarna skulle bli så många att de kunde störta borgerskapet och införa proletariatets diktatur; en regim som under en upplyst elits ledning skulle avsluta den historiska utvecklingen genom att återinföra den förlorade guldålderns egalitära samhälle där ingen, tack vare industrialismens maskiner och andra företräden, skulle tvingas arbeta med något trist. (Not: Marx fick en gång från en fundersam åhörare frågan vem som i detta samhälle skulle göra tråkiga saker som att putsa skor. Den store filosofen löste dock denna för hela sin teori kritiska paradox genom att ilsket vråla: ”Du!”)

Marx höjde dock samtidigt ett varnande finger för att upploppet till detta Stålverksnirvana skulle bli tufft. För kapitalisterna skulle kämpa emot. Och då de hade enorma resurser till sitt förfogande måste kampen bli blodig. Ja, historiens gång riskerade till och med att hejdas på obestämd tid om inte arbetarna, när den stora dagen kom, ställde upp unisont och var beredda att utnyttja alla medel i kampen. Eller som Marx själv formulerade det: ”När vår tid kommer ska vi inte förkläda vår terrorism.” Detta var dock inget att moraliskt oja sig över eftersom historien ju redan hade fällt dödsdomen över kapitalisterna och aktivisterna därför bara skulle agera bödlar.

Enligt Karl Marx väntade alltså kapitalismens Ragnarök runt hörnet och paradiset bakom nästa kulle. Hans ideologi utvecklade också snabbt stora likheter med en monoteistisk religion och många av dess mest ruggiga attribut; som att Karl Marx, likt Muhammed, var den siste profeten och fått Sanningen uppenbarad för sig. Anhängarna började snart studera hans Kapitalet (1867) som påven i Rom läser Bibeln och nära ett jesuitliknande hat mot allt och alla som kunde sammankopplas med det kätterska kapitalistiska samhället. Marxismens sympatisörer uppvisar symptomatiskt nog också ofta än i dag många likheter med upphovsmannens koleriska personlighet, samtidigt som ideologins otåliga våldsromantik verkar förförande på många, inte minst unga adrenalinstinna radikaler. Den europeiska vänstern utmärks därtill som bekant alltjämt av preussiska sedvänjor som en aggressiv politisk jargong (kamp, front, attack) och militäriska seder (facklor, fanor, marscher).

Och, vad hände?Jo, i stora delar av världen tröttnade många redan före första världskriget på att sitta med armarna i kors och vänta på en världsrevolution som aldrig kom (eftersom kapitalismen redan då gjort så många så rika att hela idén framstod som förryckt). Och då de socialistiska partiernas uppslutning bakom sina respektive länders krigsansträngningar 1914-18 även punkterade illusionerna om klasskamp och arbetarsolidaritet blev det till slut bara i Sovjetunionen – där makten tillskansats genom våld och den som sade att Karl Marx hade haft fel bara gjorde det en gång – och dess lydstater som marxismen långsiktigt skulle överleva. Och där gick det som det gick: tiotals miljoner människor mördades, svältes ihjäl och lemlestades på bara några få decennier. Samt, därefter:

Efter Josef Stalins död 1953 hade terrorn i Sovjetunionen modererats och regimen under hans efterträdare – först den jovialiske men oberäknelige Nikita Chrusjtjov, därefter den lika korrumperade som alkoholiserade Leonid Brezjnev – förvandlats till grådaskig polisstat där befolkningen hölls i schack med hjälp av övervakning, angiveri och löften om att det kommunistiska paradiset strax skulle infinna sig. Men planekonomins synliga stövel visade sig, i motsats till den osynliga kapitalistiska handen vara helt oförmögen att komplettera den stål-, kol- och vapenproduktion som Lenin och Stalin lyckats piska fram med en fungerande konsumtionsindustri. Hur mycket man än led och försakade sades det kommunistiska himmelriket på jorden därför kräva att man ansträngde sig till
sitt yttersta i ytterligare en femårsplan. Eller två. Möjligen tre. Eller kanske fyra…

Om detta misslyckande i första hand berodde på alltför stora mängder alternativt alltför bristfällig information, eller bara på alltför höga nivåer av inkompetens hos de ansvariga byråkraterna, tvistade visserligen länge de lärde. I alla fall i väst. I dag vet vi att det berodde på både-och. Efter att ha bränt imperiets resurser på ett antal prestigeprojekt – rymdprogrammet under Chrusjtjov; byggandet av en global krigsmaskin under Brezjnev – hade nämligen den sovjetiska ekonomin gått i stå redan i början av 1970-talet och samhället förvandlats till en Potemkinkuliss, utåt styrd av en uppställning bistra mumier och inåt präglad av politisk korruption, ekonomiskt sönderfall och social misär.

Sovjetunionen borde därför i början av 1980-talet inte längre ha imponerat på någon. Det skulle ha räckt att begrunda omständigheten att det i Moskva – huvudstaden i ett av världens största veteproducerande länder – ringlade brödköer utanför matbutikerna för att förstå att någonting i grunden var fel. Problemet var bara att många politiker, intellektuella och andra förståsigpåare i Västeuropa och USA valde att tro på kommunisternas ord snarare än sina egna ögon. Rädslan för Sovjetunionens militärapparat var en förklaring till detta, USA:s svaghet efter Vietnam, Watergate och Jimmy Carters futila presidentskap en annan. Men det fanns framför allt hos många också en djup ovilja mot att acceptera faktum: att det grandiosa socialistiska experimentet faktiskt inte lyckades göra någonting rätt eller riktigt.

En som förstod var dock Ronald Reagan. Han hade nämligen, förutom en djup både ideologisk och religiös övertygelse om orättfärdigheten i den kommunistiska ideologin, tidigt noterat brödköerna och därför blivit övertygad om att USA och dess kapitalistiska system samtidigt skulle kunna överträffa Sovjetunionen både där det skulle svida som mest (ideologin och militären) och göra största möjliga
skada (ekonomin).

Efter att ha övertagit makten 1981 inledde Reagan därför inte bara en verbal offensiv genom att kalla Sovjetunionen för bland annat ”ondskans imperium” och en kraftig uppbyggnad av USA:s konventionella och nukleära styrkor. Han lanserade också det så kallade SDI-programmet; ett rymdbaserat missilförsvarsprogram som han visste att Sovjetunionen ägde vare sig tekniska kunskaper eller ekonomiska resurser att kunna möta.

När Michail Gorbatjov (f 1931) tillträdde som generalsekreterare 1985 hade denne troligen också redan då klart för sig att Sovjetunionen inte kunde tävla med väst. Han försökte visserligen först gjuta nytt liv i liket genom glasnost och perestrojka. Men då detta misslyckades gav han efter bara något år i praktiken upp Sovjetunionens supermaktsstatus genom att börja lägga ner landets militärbaser i Afrika och Asien, dra in bidragen till kommunistiska lydregimer och inleda förhandlingar med USA om en omfattande kärnvapennedrustning. Och när Gorbatjov sedan även klargjorde att Sovjetunionen inte längre hade för avsikt att förhindra regimskiften i Central- och Östeuropa, utbröt där 1989 i land efter land folkliga uppror som beredde vägen för demokrati och kapitalism. Och när också Sovjetunionen efter en misslyckad kupp upplöstes på juldagen 1991 var allt över.

Friheten hade plötsligt bara segrat. Och det var inte bara drömmen om det klasslösa samhället som gått i kras. De gigantiska samhällsexperimenten i Sovjetunionen och dess satellitstater erbjöd nämligen ett ödesdigert bokslut även rörande den behavioristiska människosynen, det positivistiska samhällskonceptet och den teknokratiska drömmen om Det Perfekta Samhället. Sjuttio års kommunism lämnade för utom bottenlös fattigdom och spruckna drömmar efter sig en fullskalig humanitär, ekologisk och kulturell katastrofzon som sträckte sig från Östersjön till Barents hav, plus ett antal vita fläckar och svarta hål i de afrikanska, asiatiska och latinamerikanska kontinenterna utmärkta av sjunkande medellivslängd, missbruksproblem, miljökollapser och samhällen fyllda av apatiska och cyniska människor.

Detta är resultatet av Karl Marx fantasier. Och enligt Sveriges möjligen nästa statsminister hade han ergo "rätt (i) ganska mycket". Det återstår nu bara cirka fem veckor till valet. Och när man hör Sahlin inser man hur enormt viktig denna tid är för att väcka opinion för fortsatt borgerligt styre (och förbereda emigrationen om detta skulle misslyckas)...