Lugn nu...

Skulle dagens SIFO-mätning bli valresultat vore den historiska skrällen ett faktum på flera plan. Dels skulle en borgerlig regering för förstå gången omväljas. Dels skulle Moderaterna (åter)ta rollen som största och statsbärande parti som deras föregångare AVF förlorade 1917. Och dels skulle därmed en ny politisk epok i Sveriges modernare historia ta sin början; en era där "sosseriet" inte ligger över folk och land som en tung, våt filt. Dagens nuffror är härför väl värda ett hurra! Men låtom oss också dra ett djupt andetag och komma ihåg att detta, trots allt, bara är just en mätning. För fyra veckor återstår. Och det kan svänga snabbt. Nota bene att det bara är några dagar sedan som Alliansen i en annan mätning enkom ledde med en dryg procent. M a o måste de borgerliga nu fortsätta valkampanjen på högsta tänkbara växel, rakt in i kaklet klockan 20:01 kvällen den 19 september!

.

Vi kan dock kosta på oss att ta en lite närmare titt på siffrorna. Som framgår av mätningen är det framförallt två förhållanden som ansvarar för den kraftiga ledningen: att storstadsbor numera flyr inte bara S utan också MP och att kvinnor, en tidigare bastant vänstergrupp, nu är kluven 50/50. Vad detta beror på kommer säkerligen att försöka (bort)förklaras av diverse oppositionspolitiker och "experter". Låt mig dock göra en väldigt basal analys. Jag tror att storstadsborna helt enkelt nu börjat reflektera kring orimligheten i vänsterns politik och dess krav på bland annat förbud mot nya stormarknader och införandet av tunnebanebutlers. Och att konungarikets kvinnor tröttnat på att tilltalas och behandlas som vilje- och försvarslösa våp av oppositionen, som ju säger att kvinnor ständigt är i behov av extra stöd, hjälp och kvotering.

.

Till sist bara två ytterligare noteringar. Dels att SD nu åter halkat under 4-procentspärren och att de tre mindre borgerliga partierna fortsätter att gå bra, trots att Moderaterna växer. Det förra tror jag i o f sig kan vara hugget som stucket och att SD lika väl kan ta sig in som tvingas stanna kvar utanför. Och det senare visar att det verkar finnas inte bara en bredd utan också ett djup i den borgerliga frammarschen som kan - kan! - innebära att vi på valdagen får uppleva den finala kollaps för den svenska vänstern som borde ha drabbat den 1989/90/91. Men, blicken måste trots detta i ytterligare fyra veckor ergo vara fixerad på målsnöret. För allt annat vore historiskt oförsvarligt - och livsfarligt!