De sista brukssamhällena

Som före detta Trollhättebo vet jag vad stadens innevånare i dessa dagar genomlider. Oron för att hela tillvaron skall upplösas måste vara nästan fysisk. Det gör mig därför förbannad att se hur reportrar - som här och här - och krönikörer - som här - likt pipskärande sossar i den politiska vassen - som den här pellejönsen - utnyttjar folks oro och försöker göra SAAB:s framtid som en politisk istället för ekonomisk fråga. Vilket är vansinne.

För verkligheten är som alltid grymt simpel: går ett företag inte ihop måste det omstrukturera eller, om detta visar sig omöjligt, lägga ner. Orter som Trollhättan är dessutom - hur vacker just denna stad och trevliga dess innevånare än är - en relikt från en förfluten tid, som förr hellre än senare ändå måste förändras i grunden. Lite historik får förklara.

Brukssamhällen uppstod i Sverige på 1600-talet. De växte fram kring fabriker och faktorier och blev snabbt fullskaliga miniatyrsamhällen där de anställda i utbyte mot hårt arbete och lojalitet garanterades livslång anställning och omvårdnad i form av bostäder, affärer, skolor och sjukvård. Vilket ju låter idylliskt.

Brukena var dock inte i första hand företag, utan en form av privat ägda statliga produktionsanläggningar som försåg bland annat den svenska stormaktsarmén med metaller, vapen och kläder. Dess innevånare växte därför upp avskärmade från konkurrens, marknadsanpassning och förändringstänkande, vilket skapade en statisk världsuppfattning och allmän passivitet från både ägarnas och arbetarnas sida. Och då många brukssamhällen skulle leva kvar långt in på 1900-talet präglar dessa karaktäristiska än i dag många svenskars inställning till trygghet och beroende, arbete och företagande.

Många mindre bruk försvann visserligen redan före andra andra världskriget. Verklighetsfrånvändheten spreds dock därefter - beroende på (s) ensidiga gynnande av tunga industrier - vidare till många större orter, som förvandlades till brukssamhällen i jätteformat. Exempelvis det tidigare dynamiska Göteborg förvandlades under 1950- och 1960-talen i praktiken till en pendang till Volvo och Varvet. Och detsamma gäller ergo Trollhättan, vars hela existens kom att knytas till SAAB (och Volvo Flygmotor).

Även i en dynamisk ekonomisk kultur skulle nedläggningen av så stora fabriker som SAAB givetvis vara en svår sak. Men ingen katastrof. I en sådan skulle det finnas en förvissning om att det faktiskt bara är bita ihop och gå vidare. Den statiska anda som ännu närs av Partiet, Facket och Gammelmedia gör dock att många knappt kan föreställa sig något dylikt. Att flytta till annan ort finns exempelvis inte ens på kartan för många. Och oron man ofta hör för att många nu "tvingas starta eget" säger allt om hur bottenkörd många svenskars självsyn och självförtroende är.

Det är denna i decennier medvetet kultiverade handlingsförlamning som vänsterpolitiker och rubrikjagande journalister nu topprider. Och jag är rädd för att känslorna är så starka att skattebetalarna, precis som under 1970-talets varvskris, i slutändan tvingas träda in. Detta vore dock bara att skjuta upp det oundvikliga i ytterligare några år. Och kontraproduktivt. För att gå in med statliga pengar och rädda SAAB i Trollhättan (eller Volvo i Göteborg) vore inte bara kortsiktigt ekonomiskt vansinne. Det vore också att långsiktigt hålla liv i en anda och en mentalitet som borde ha försvunnit för länge, länge sedan.