Jag fick nyss en fråga om att lite närmare reda ut hur jag ser på frågan om vänster och höger i politiken. Och gärna det! Begreppen kommer ju ursprungligen från franska revolutionens dagar, då de parlamentsledamöter som ville förändra mest satte sig till vänster i den franska Nationalförsamlingen och de som följaktligen ville förändra mindre fick sitta till höger. Sedan dess har begreppen också generellt använts som synonymer till radikal respektive konservativ.
I takt med att radikaler (kommunister, socialister, socialliberaler) under 1900-talet kunde genomföra sina reformplaner i form av regleringar, skattehöjningar, förbud och annat blev dock begreppen allt mer otidsenliga. Och i takt med detta blev ”vänstern” också allt mer konservativ (i meningen förändringsovilliga), medan ”högern” blev allt mer angelägen om att åstadkomma på förändringar (i form av avregleringar, skattesänkningar, etc).
Som framgår av grafen ovan – som jag har med i inledningen på min bok – är den traditionella höger-vänsterskalan också felaktig av andra orsaker. För särskådar man innehållet i den politik som olika ”rörelser” företrädde under 1900-talet framträder, i förhållande till exempelvis motsatsparen personlig frihet/etatism (statsvänlighet) och teori- respektive traditionsbundenhet, en delvis helt annan bild av det politiska landskapet än det gängse. Socialism och (kontinentaleuropeisk) konservatism förespråkade exempelvis länge båda höga nivåer av statsingripanden och var negativt inställda till personlig frihet. Och fascism – som rutinmässigt framställs som en ”högerextrem” företeelse – var i praktiken en mittenideologi. Etcetera.
I takt med att radikaler (kommunister, socialister, socialliberaler) under 1900-talet kunde genomföra sina reformplaner i form av regleringar, skattehöjningar, förbud och annat blev dock begreppen allt mer otidsenliga. Och i takt med detta blev ”vänstern” också allt mer konservativ (i meningen förändringsovilliga), medan ”högern” blev allt mer angelägen om att åstadkomma på förändringar (i form av avregleringar, skattesänkningar, etc).
Som framgår av grafen ovan – som jag har med i inledningen på min bok – är den traditionella höger-vänsterskalan också felaktig av andra orsaker. För särskådar man innehållet i den politik som olika ”rörelser” företrädde under 1900-talet framträder, i förhållande till exempelvis motsatsparen personlig frihet/etatism (statsvänlighet) och teori- respektive traditionsbundenhet, en delvis helt annan bild av det politiska landskapet än det gängse. Socialism och (kontinentaleuropeisk) konservatism förespråkade exempelvis länge båda höga nivåer av statsingripanden och var negativt inställda till personlig frihet. Och fascism – som rutinmässigt framställs som en ”högerextrem” företeelse – var i praktiken en mittenideologi. Etcetera.
Härav min skepsis mot att använda begreppen vänster och höger så slarvigt som många i dag ofta gör!
Det är en bra beskrivning. Höger/vänsterskalan tycker jag är irrelevant idag. Skall man förenkla beskrivningen till att motsvara en linje såsom höger-vänster, är liberalism i dess extrema form, nattväktarstaten, i den ena änden. I den andra finns alla kollektivistiska system, det kan vara fascism, kommunism, nationalsocialism och vanlig socialism, islamism, kristendom etc.
SvaraRaderaI den liberala änden står individens frihet i centrum. I den kollektivistiska änden är det gemensamma en religiös eller profan elit eller prästerskap som anser sig ha skådat ljuset och som därför har rätt att bestämma över både hur andra människor skall leva sina liv och att låta sig bli försörjda av dessa.
Att leva i ett liberalt samhälle anser jag vara efterstävansvärt. Problemet för liberalerna är att de kollektivistiska lärorna har en maktfördel i att de samlar hängivna skaror, som ser sin möjlighet att komma i respektive elit, kanske enbart därför att de är lojala jasägare, och där få en massa fördelar som de inte har förmågan att skapa på egen hand. De är sådana människor som anser att allt av värde egentligen tillhör eliten och kan fördelas av dem efter skön. Olika kollektivistiska rörelser kan vara motståndare sinsemellan.
Elitens snor år sig det de vill genom användning av tvångsmakt, i de värre kollektiva formerna med grovt fysiskt våld, i samhällen som Sverige genom att majoriteten förtrycker minoriteten på demokratisk väg, med instrument som skatteverk. Att t.ex. statsmakterna behandlar skattebetalare sämre än bidragstagare är således en logisk följd av systemet, liksom att skatteverket regelmässigt behandlar företagare hårdare än löntagare. Perssonpengar och Wärnerssonpengar är ett utflöde av den kollektivistiska synen där eliten anser sig ha full rätt till samhällets resurser och t.o.m. öppet talar om att det är deras pengar som fördelas.
När en kollektivistisk rörelse växer till sig och blir dominant har den individualistiska liberala rörelsen svårt att hävda sig. Den kan därför nödgas stödja en annan kollektivistisk rörelse som är emot den dominerande.
Den stora kollektivistiska trenden i Europa är den tilltagande islamiseringen. De kommer troligen att överflygla trenden mot ökad jämställdhet som troligen har nått sitt maximum inom något decennium efter 100 års ökning. I slutet av 2000-talet kan jämställdheten vara tillbaka på 1800-talsnivå.
En del män kommer tycka det är bra, men vad tycker kvinnorna?
jätte bra beskrivning ju
SvaraRaderaHmmmm... kan du förklara placeringen av fascismen? Vad ser du för överlappning mellan liberalismens och fascismens tankegods?
SvaraRaderaTill Anders: Framförallt att fascister - precis som de socialdemokrater - inte kräver fullständig planekonomi. Gränserna mellan ideologierna är minst sagt luddiga. Klassisk kontinental konservatism var/är ju till viss del mycket öppensinnig vad gäller statligt industriägande (det var t.ex. en högerregering som inledde förstatligandet av LKAB här i Sverige). För att nu bara ta ett exempel.
SvaraRadera