Palmes dubbelspel avslöjat

Redan Per Albin Hansson kallade på sin tid allt tal om svensk neutralitet för "dillerier" Och nu har ytterligare avslöjanden krupit fram (i form av en doktorsavhandling) som visar hur hycklande inte minst Olof Palme var i denna fråga (SvD 090317). I min bok En annorlunda historia som släpps nästa vecka skriver jag ingående om detta. Låt mig därför dagen till ära bjuda på ett lite längre smakprov:

Grunden för svensk utrikespolitik förblev (..) även efter Olof Palmes övertagande av statsministerposten 1969 kålsuparteorin och dess postulat om att det var fel att ta ställning i öst-väst-konflikten, liksom övertygelsen att allt som hade med FN att göra alltid var rätt och riktigt, hur galet det än var. Palme skulle dock omgående sätta sitt speciella signum på utrikespolitiken genom att hävda att neutraliteten inte bara tillät, utan att moralen – som han i värdenihilistisk anda till stor del själv formulerade – också krävde att Sverige klart tog ställning i den så kallade nord-syd-frågan. Vilket gjorde politiken ännu mer motsägelsefull. För även om det formellt rörde sig om två skilda problemkomplex – där öst-väst-konflikten utgjorde en ideologisk skiljelinje, nord-syd-frågan en ekonomisk – grep de djupt in i varandra då väst i praktiken utgjorde nord och öst sade sig stå på syds sida.

Detta bekom dock inte socialdemokraterna, som i början på 1970-talet tog så tydlig ställning i nord/sydfrågan att Olof Palme och andra allt som oftast hamnade på samma sida i den internationella debatten som Leonid Brezjnev. Som 1974, då Palme deklarerade Sveriges stöd för ropen på ”en ny ekonomisk världsordning”; ett krav byggt på rent planekonomiska principer som – om det genomförts – skulle ha inneburit en enorm och förutsättningslös resursöverföring från civiliserade demokratiska västländer till korrupta socialistdiktaturer sydvart. Svensk utrikespolitik under Olof Palme skulle också, trots att den officiellt skulle ”balansera” mellan öst och väst, utmärkas av hjärtliga omfamningar av diverse diktaturer kombinerade med högljudda fördömanden av demokratiska västländer.

Ledande socialdemokraters reaktioner på Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 skulle till exempel bli så balanserade att de framstod som närmast överseende, samtidigt som Palme bara något år senare skulle fördöma krav på frihet för Öst- och Centraleuropas folk som antisovjetisk ”korstågsanda”. Denna relativism skulle också prägla synen på våld. Vissa folk och politiska rörelser kom nämligen att anses ha rätt att ta till vapen, men bara om de var ”goda”. Och vilka som var det avgjordes enväldigt av SAP, som till exempel skulle finna att palestinier hade rätt att gripa till vapen och bedriva terror mot civila medan contrasgerillan i Nicaragua för samma sak klandrades som terrorister.

Som en logisk följd av detta blev också diktaturkritiken minst sagt något selektiv. Uppgifter om övergrepp utförda på exempelvis Kuba – vars diktator Fidel Castro av Olof Palme betraktades som en personlig vän och av partibrodern Pierre Schori som ”en encyklopedist [med] en renässansfurstes drag” – skulle därför en bra bit in på 1990-talet förnekas eller förringas medan betydligt mindre blodiga diktaturer, som Sydafrika och Chile, skulle fördömas absolut. Rött var med andra ord nästan alltid rätt. Och undantaget som fick bekräfta denna regel och fungera som alibi fick bli Husákregimen i Tjeckoslovakien, som efter Sovjetunionens invasion 1968
kritiserades mycket hårt.

Sverige började under dessa år även att spela en radikaliserande roll i olika internationella sammanhang. SAP tog till exempel 1976 initiativ till en omdaning av Socialistinternationalen, som tidigare dominerats av västeuropeiska, pålitligt demokratiska socialistpartier. Tillsammans med västtyska och österrikiska broderpartier öppnade emellertid nu SAP organisationen för ideologiskt tvivelaktiga partier genom att i praktiken införa samma krav för medlemskap som för mottagandet av svensk u-hjälp: en läpparnas bekännelse till frihet och demokrati någon gång i framtiden.

I grunden gick detta beteende tillbaka på SAP:s uteblivna ideologiska uppgörelse med kommunismen efter partisprängningen 1917. Denna hade, vilket redan påtalats, lett till att socialdemokraterna av valtaktiska skäl med alla till buds stående medel bekämpade kommunister på hemmaplan, medan många av dess företrädare fortsatte att låta sig tjusas av ”folkdemokratiska” regimer utomlands. Dessutom verkar den radikala atmosfär som kom att råda omkring 1970 ha väckt liv i mången svensk socialists förkärlek för det preussiskt militäriska. Det politiska språkbruket blev i alla fall mer militärt än någonsin. Och den förkärlek för marxister i uniform som fick många att omhulda massmördare som Che Guevara torde ha haft rötter i romantikens ledarkult.

En sak värd att notera är också att den kritik som ibland ändå skulle riktas österut så gott som alltid stannade vid internationella spörsmål. SAP vägrade nämligen kategoriskt kritisera ”interna förhållanden” i de socialistiska diktaturerna, som enpartisystem och arbetsläger. Olof Palme ville 1970 inte ens protestera mot att den ryske dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn inte kunde hämta sitt nobelpris i litteratur. Kritik i västerled, däremot, lät aldrig hejda sig av några sådana begränsningar. Tvärtom utsattes vissa länder – företrädesvis sådana som inrikespolitiskt valde att gå sin egen väg snarare än den svenska tredje – för både förtal och förakt. Amerikanska folkets vägran att rösta fram politiker som ville införa en nationell sjukförsäkring blev exempelvis tidigt objekt för mycket ojande. Och betraktas därför än i dag av mången svensk som fullkomligt obegriplig.

I anknytning till detta kan man även konstatera att det var under Olof Palmes partiledar- och statsministertid som antiamerikanismen på allvar kom att integreras i den offentliga svenska samhällsdiskursen (även om USA bland vanligt folk i mycket skulle förbli ett föredöme). Från tidigt 1970-tal fördömdes nämligen USA i allt från riksdagsdebatter till barnprogram öppet för allt ont: krig, fattigdom, förtryck, miljöförstöring. Och uppfinningsrikedomen blomstrade när det gällde att utdela tjuvnyp mot den stora demokratin i väster. Den ensidiga kritiken av Vietnamkriget kombinerades exempelvis med att Sverige tog emot amerikanska desertörer. Antiamerikanismen sammansmälte vid samma tid också, genom logiken fiendens fiende, med resterna av 1920- och 1930-talens antisemitism till allt fränare kritik av Mellanösterns enda demokrati, Israel.

Allt detta drabbade givetvis Sverige på olika sätt, om än mindre än man i dag skulle kunna tro då även andra västländer under 1970-talet präglades av liknande stämningar. I Sverige blev dock tonen ovanligt rå och vurmen för det mörkröda skulle här överleva längre, ända fram i vår egen tid. Och detta fick på minst ett område direkt skadliga följdverkningar: NATO-samarbetet. Detta hade under 1960-talet fortsatt att utvecklas eftersom den realpolitiska atmosfären då fortfarande varit ganska nykter. I takt med att Sveriges utrikespolitiska profil skärptes började dock skillnaden mellan dikt och verklighet bli ohanterlig. Och hyckleriet nådde botten då Olof Palme i början av 1970-talet sade åt en av sina medarbetare att bakom kulisserna hålla amerikanerna ”på gott humör” medan han bråkade med dem offentligt.

Efter ett famöst tal rörande amerikanska bombningar av Hanoi julen 1973 – där Olof Palme liknat USA vid Nazityskland – fick dock amerikanerna nog och frös de diplomatiska förbindelserna. Och då Palme bara lyckades prestera en halvkvädd ursäkt utvecklades en politisk permafrost som inte skulle släppa helt förrän moderaten Carl Bildt blev stats minister 1991. Än allvarligare blev att övertonerna även fick säkerhetspolitiska konsekvenser. Svenska militärer vågade nämligen i det rådande klimatet från mitten av 1970-talet inte längre aktivt driva det militära samarbetet vidare, varpå det snart började förtvina. Under några kritiska år i början av 1980-talet, då det kalla kriget åter blev riktigt isigt, skulle Sverige därför eventuellt ha fått försöka klara sig självt om Sovjetunionen behagat anfalla.