Dags att gå med!

Kan äntligen en NATO-debatt vara på gång i Sverige? Idag publiceras i a f en debattartikel i DN som försöker sparka igång en dylik. Där konstateras bland annat att:

I dag är det främst Sveriges brist på Nato-medlemskap som gör att det vänsterstyrda, Nato-allierade Norge har problem med att ha ett djupare militärt och säkerhetspolitiskt samarbete med det högerstyrda, allianslösa Sverige. Att ändra på denna paradox borde vara en målsättning både för regeringen Reinfeldt och en ansvarstagande svensk socialdemokrati.

Amen!

Sverige har mörkat, ljugit och trixat i NATO-frågan sedan organisationen bildades i slutet av 1940-talet. Det är dags att sluta med detta. Ett svenskt medlemskap skulle dessutom inte bara ge Sverige ökad trygghet. Det skulle bli ett sen- men välkommet F'låt! för alla politiska dumheter som våra politiker ägnat sig åt ute i världen de senaste 50 eller så åren.

Äntligen!

En moderat riksdagsman tar nu bladet ifrån munnen och föreslår svenskt NATO-medlemskap. :-) Jag ber att få hänvisa till följande, blott några dagar gamla blogginlägg: http://svenskhistoria.blogspot.com/2010/12/vad-var-det-jag-sa.html

Vad var det jag sa...

Det finns inget som är så tillfredställande som att kunna säga, "Vad var det jag sa!" Utdrag nedan ur min bok En annorlunda historia om att Sverige i praktiken varit NATO-medlem sedan 1950-talet - och därför borde sluta fjanta och också gå med formellt!

Det var dock framför allt Östen Undén som skulle utforma Sveriges utrikespolitik under efterkrigstiden. Hans motstånd mot att låta Sverige inta sin – enligt alla objektiva kriterier – naturliga plats i det västliga, demokratiska lägret var nämligen mer ideologiskt än Gunnar Myrdals och blev därför mycket mer dogmatiskt. Och då Undén i motsats till Myrdal lyckades överleva som minister och skulle få en rekordlång period som svensk utrikesminister (1945–1962) fick han god tid på sig att bilda skola på området.

Vilket behövdes, för SAP:s hållning inom utrikes- och säkerhetspolitiken var på 1940-talet ännu långt ifrån dominerande. Undén började visserligen 1947 svänga sig med uttalanden om att ”en överväldigande majoritet av svenska folket vill inte i någon form välja sida mellan östblock och västblock”. I verkligheten var dock den svenska opinionen djupt splittrad. Högerpartiet, Folkpartiet och flera liberala tidningar med Dagens Nyheter i spetsen krävde, tillsammans med en enligt opinionsmätningarna dryg tredjedel av befolkningen, att Sverige skulle ansluta sig till västblocket.

Stödet för denna linje ökade också med tiden. Valåret 1948 tillspetsades nämligen världsläget på allvar. De tre baltiska staterna hade redan 1945 inkorporerats i den sovjetiska statsbildningen, varpå nu Moskva först orkestrerade en kommunistisk statskupp i Prag och sedan tvingade Finland att underteckna en ”vänskaps- och biståndspakt”. Senare på året inledde Stalin också den så kallade Berlinblockaden, ämnad att driva ut de västliga segrarmakterna från den tyska huvudstaden. Och ställda inför denna utveckling valde en rad länder under våren 1948 att sluta sig samman i den så kallade Brysselpakten (en allians som året därpå skulle omvandlas till NATO), vilket ökade kraven på att även Sverige skulle ansluta sig.

För statsminister Erlander och utrikesminister Undén var detta dock en omöjlighet. För att förhindra borgerliga framstötar i frågorna under valrörelsen fick de därför knåpa ihop ett eget initiativ om ett nordiskt, neutralt försvarsförbund. Givetvis utan finsk medverkan. Danmark och Norge ställde under sommaren och hösten artigt upp på framhastade förhandlingar om ett sådant. Dess politiker var dock redan från början måttligt hågade då de hade i färskt minne vad Sverige gått och stått för under kriget och satte därför som villkor för ett avtal att ett försvarsförbund måste omfatta någon form av återförsäkring västerut. För Tage Erlander och Östen Undén var även detta en ren omöjlighet. Så när USA strax därefter, som väntat och fullt förståeligt, lät meddela att man vägrade ge säkerhetsgarantier till länder som inte var beredda att ge något tillbaka, valde Norge och Danmark året efter tillsammans med Island att i stället gå med i NATO.

SAP var därmed tillbaka på ruta ett och fick tills vidare mota krav på att även Sverige borde gå med i NATO med argumentet att Sovjetunionens tryck på Finland i så fall skulle hårdna ytterligare. Detta var förvisso inte sant då Moskva genom ”vänskapspakten” redan fått vad man ville ha. Men det köpte tid för att utveckla segare argument för att långsiktigt motivera utanförskapet. Och det föll sig naturligt att det blev landets utrikesminister som utvecklade dessa, samtidigt som andra började iscensätta det som skulle bli den största politiska svindeln under Sveriges tusenåriga historia.

Den stora blåsningen

Östen Undéns stora, historiska insats blev att genom långa, snirkliga och folkrättsjuridiskt fotade men i verkligheten värdenihilistiska resonemang avsluta det tidigare inledda arbetet att upphöja Per Albin Hanssons ”neutralitetspolitik” under andra världskriget – ett begrepp som landsfadern själv vid ett tillfälle kallat ”dillerier” – från ett medel att undvika krig till ett mål i sig. Och för att ro hem denna operation formulerade han den så kallade kålsuparteorin, som baserades på det relativistiska och – då kunskaper om Sovjetregimens brottsliga karaktär definitivt inte saknades – direkt lögnaktiga påståendet att USA och Sovjetunionen bara var två klassiska stormakter av samma usla skrot och korn. Samt åsikten att Sverige därför borde ställa sig inte bara militärt utan också politiskt och ideologiskt neutralt i det kalla kriget.

Denna tankeslinga skulle sedan Östen Undén med flera väl lyckas sammanknyppla med svenska folkets med tiden allt rödblommigare minnen om Per Albin Hansson och propagandabilden av Sverige som den tredje vägens lyckorike. Så väl, att den fram emot 1960-talet skulle utvecklas till en tidsanpassad variant av den lutherska självbilden från 1600-talet om Sverige som ett unikt land med en speciell mission i världen (kapitel 7). Åsiktsneutraliteten skulle redan på 1950-talet få stöd från olika håll; bland annat av en yngre generation diplomater med Sverker Åström (f 1915) i spetsen och i den kulturella debatten av de så kallade tredjeståndpunktarna. En annan avgörande händelse för neutralitetspolitikens upphöjelse från politisk linje till orubblig sanning blev att den svenske diplomaten Dag Hammarskjöld (1905–1961) – son till den under första världskriget så avskydde statsministern – 1953 fick efterträda den enligt Moskva alltför västvänlige norrmannen Trygve Lie som Förenta Nationernas generalsekreterare.

Utnämningen beskrevs nämligen ögonblickligen som ett direkt resultat av neutralitetslinjen. Och då Sverige suktade efter en botgörare för landets synder under kriget accepterades denna beskrivning lika snabbt som beredvilligt. Utomlands skulle dock Hammarskjöld, trots flera stora framgångar, göra föga succé. Under honom inleddes nämligen FN:s förvandling från en på frihetliga principer vilande organisation till dagens intellektuellt och ekonomiskt genomkorrumperade tummelplats för allehanda revolutionära, reaktionära, antisemitiska och andra odemokratiska krafter. Men den informationen nådde aldrig svenska folket. I alla fall inte via de statliga etermedierna.

Neutralitetens förment positiva sidor för Sveriges ställning i världen var samtidigt bara en mindre del av bedrägeriet. I realiteten insåg nämligen även socialdemokraterna att Sveriges militära situation var prekär. Och var hotet kom ifrån rådde bland alla ledande politiker (förutom möjligen Östen Undén), diplomater och militärer ingen tvekan om. Samtliga demokratiska partier hade också redan 1945 avvisat en återgång till mellankrigstidens ansvarslösa nedrustningspolitik och beslutat att behålla ett stort och slagkraftigt försvar. Ett sådant krävde dock tillgång till amerikansk teknik och regeringen tvingades därför redan 1948 – mitt under de pågående förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund – ta kontakt med amerikanerna och be om lov att få ta del av deras hemligheter. USA uppträdde först, av förklarliga skäl, reserverat. Sverige var emellertid militärstrategiskt viktigt och fick därför en chans att visa sin goda vilja. Och de ansvariga var så desperata, att man omedelbart började anpassa det svenska försvaret till NATO så minutiöst att Sverige bara något år in på 1950-talet i NATO-kretsar började kallas för det ”sjuttonde medlemslandet”.

Vilket var en fullt korrekt beskrivning. För Sverige hade då inte bara anpassat svenska flygplatser för att kunna ta emot kärnvapenbestyckade amerikanska B-52:or. Det fanns också en överenskommelse om att Sverige vid en internationell krissituation inte bara skulle slåss på de allierades sida utan även officiellt gå med i NATO redan före ett krigsutbrott. Och marinchefen hade fått sin krigsplacering i London, varifrån han skulle leda kampen mot Sovjetunionen efter en eventuell ockupation.

Medan detta utspelade sig mässade dock socialdemokrater och andra publikt vidare om Sverige som ett alliansfritt och ”neutralt” land. Vilket i vissa fall, som statsminister Tage Erlanders, var helt trolöst, även om en och annan så här i efterhand närmast freudiansk felsägningslik mening om ”behov av hjälp utifrån” då och då slank igenom. Däremot kan man inte anklaga Östen Undén för lögn. Avtalen med NATO var nämligen enbart muntliga. Och då Undén på grund av sin fäbless för Sovjetunionen inte ansågs pålitlig ens av sina egna regeringskollegor hölls han, landets utrikesminister, i lycklig okunskap om vad som försiggick. Men han var i gott sällskap, för svenska folket fick givetvis heller ingenting veta (även om nog inte minst många värnpliktiga anade).

Det var alltså ytterst få som kände till existensen av, eller i alla fall den totala omfattningen på, det svenska NATO-samarbetet. Under 1950-, 1960- och 1970-talen rörde det sig bara om en snäv krets höga militärer, mer uttalade Amerikavänner i regeringen som statsminister Tage Erlander och försvars ministrarna Torsten Nilsson och Sven Andersson, ett fåtal ledande borgerliga politiker och några tjänstemän. Bland dem som visste fanns dock flygvapenofficeren Stig Wennerström, som troligen lyckades luska ut och rapportera om det mesta innan han 1963 greps för spioneri för Sovjetunionen. Att Moskva hade fullständig koll på läget – och därför tidigt inkluderade Sverige bland de allierade i sin krigsplanering – spelade emellertid ingen större roll. Ty bedrägeriet fyllde som vi sett inte i första hand en militär utan en politisk, ideologisk funktion. Neutraliteten utvecklades på grund av detta tidigt till en stor inrikespolitisk faktor. SAP befann sig nämligen efter valet 1948 i en defensiv position och framställde sig gärna som det utrikespolitiskt enda riktigt trovärdiga partiet.

Detta hade nämligen sina klara poänger då världen från slutet av 1940-talet ständigt tycktes stå på randen till ett kärnvapenkrig och neutraliteten således kunde säljas in som ett sätt att slippa bli indragen i ett dylikt. SAP blev därför med tiden berett att gå hur långt som helst för att bevara NATO-hemligheten. Inklusive att blåljuga i riksdagens talar stolar.

Dags att gå med

I dag publiceras en mycket frank debattartikel i DN där det konstateras att alliansfriheten numera bara är en "tom fras". Och jag skulle bara vilja tillägga att det har den varit länge, ända sedan slutet på 1940-talet! Då hade Sverige i och för sig ett relativt stort och slagkraftigt försvar, men svenska politiker och militärer insåg att de trots detta aldrig skulle kunna försvara Sverige mot ett sovjetiskt anfall. Hemliga avtal slöts därför 1948 med USA och vi hade redan i början av 1950-talet anpassat vårt försvar såpass, att Sverige i militära kretsar gick under benämningen "NATO:s sjuttonde medlemsland". Vilket var både bra och korrekt. "Neutraliteten" blev dock som bekant en politi(s)k klyscha som vi dras med än i dag. Men nu kanske tiden är mogen för ett beslut om svenskt NATO-medlemskap även "på riktigt". Det vore sannerligen på tiden - sisådär 60 år för sent!

Bra utspel av UI-chefen

Utrikespolitiska Institutet (http://www.ui.se/) har genom åren inte direkt gjort sig känt för att förfäkta speciellt kontroversiella åsikter. Dess direktör, upptäckte jag idag, gick dock tydligen ut häromveckan (Kanske har han varit ute tidigare?) i en krönika och förespråkade i praktiken ett svenskt NATO-medlemskap. Vackert!

NATO-medlemskap nu!

NATO bildades som ett demokratiernas försvarssamarbete mot kommunismen 1949. Sverige ställde sig dock utanför då dåtidens politiska ledarskap, med Tage Erlander och Östen Undén i spetsen, ansåg Sverige för fint och sofistikerat för sådant trams. Sedan vann väst kalla kriget och världens befriades 1989-91 från den värsta massmördarideologin någonsin, varpå NATO fortsatte utvecklas till ett bredare samarbete för fred och frihet. Svenskt medlemskap? I h-e heller! Dillerierna om neutraliteten hade ty sjunkit in så djupt att de bildat en ideologisk beröringsskräck, personifierad av pellejönsar som Thage G-punkt Petersson och Maj-Britt Theorin, för vilka USA anses vara ett större problem i världen än ett reaktionärt Ryssland och Osama bin Laden.

Man har länge tyckt att dylika intellektuella fånerier borde sakna all relevans och att någon ledande politiker (utanför Folkpartiet) skulle ta bladet från munnen och säga det självklara - att även Sverige borde vara med i den världens största fredsorganisation som NATO utgör. Och idag tar försvarsministern faktiskt ett litet steg i rätt riktning genom att förespråka ett luftförsvarssamarbete och slå fast att: "Sverige skulle inte stå passivt om ett grannland i Norden eller EU drabbades av kris eller angrepp. Vi utgår från att de inte skulle stå passiva om Sverige drabbas". Gott så. Gå dock nu direkt från ord till handling, fyll i ansökningsblanketterna och låt äntligen Sverige inta sin naturliga, fullvärdiga plats i NATO!

Heders Anders!

Danmarks förre statsminister tillika nyblivne NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen vägrar be om ursäkt för publiceringen av de så kallade Muhammedkarikatyrerna (SvD 090406, DN 090406) med motiveringen "I Danmark ber vi inte om ursäkt för att vi har yttrandefrihet". Heders! Danmark har förlorat en mycket bra politiker. Men NATO fått en hedervärd ordförande!

Palmes dubbelspel avslöjat

Redan Per Albin Hansson kallade på sin tid allt tal om svensk neutralitet för "dillerier" Och nu har ytterligare avslöjanden krupit fram (i form av en doktorsavhandling) som visar hur hycklande inte minst Olof Palme var i denna fråga (SvD 090317). I min bok En annorlunda historia som släpps nästa vecka skriver jag ingående om detta. Låt mig därför dagen till ära bjuda på ett lite längre smakprov:

Grunden för svensk utrikespolitik förblev (..) även efter Olof Palmes övertagande av statsministerposten 1969 kålsuparteorin och dess postulat om att det var fel att ta ställning i öst-väst-konflikten, liksom övertygelsen att allt som hade med FN att göra alltid var rätt och riktigt, hur galet det än var. Palme skulle dock omgående sätta sitt speciella signum på utrikespolitiken genom att hävda att neutraliteten inte bara tillät, utan att moralen – som han i värdenihilistisk anda till stor del själv formulerade – också krävde att Sverige klart tog ställning i den så kallade nord-syd-frågan. Vilket gjorde politiken ännu mer motsägelsefull. För även om det formellt rörde sig om två skilda problemkomplex – där öst-väst-konflikten utgjorde en ideologisk skiljelinje, nord-syd-frågan en ekonomisk – grep de djupt in i varandra då väst i praktiken utgjorde nord och öst sade sig stå på syds sida.

Detta bekom dock inte socialdemokraterna, som i början på 1970-talet tog så tydlig ställning i nord/sydfrågan att Olof Palme och andra allt som oftast hamnade på samma sida i den internationella debatten som Leonid Brezjnev. Som 1974, då Palme deklarerade Sveriges stöd för ropen på ”en ny ekonomisk världsordning”; ett krav byggt på rent planekonomiska principer som – om det genomförts – skulle ha inneburit en enorm och förutsättningslös resursöverföring från civiliserade demokratiska västländer till korrupta socialistdiktaturer sydvart. Svensk utrikespolitik under Olof Palme skulle också, trots att den officiellt skulle ”balansera” mellan öst och väst, utmärkas av hjärtliga omfamningar av diverse diktaturer kombinerade med högljudda fördömanden av demokratiska västländer.

Ledande socialdemokraters reaktioner på Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 skulle till exempel bli så balanserade att de framstod som närmast överseende, samtidigt som Palme bara något år senare skulle fördöma krav på frihet för Öst- och Centraleuropas folk som antisovjetisk ”korstågsanda”. Denna relativism skulle också prägla synen på våld. Vissa folk och politiska rörelser kom nämligen att anses ha rätt att ta till vapen, men bara om de var ”goda”. Och vilka som var det avgjordes enväldigt av SAP, som till exempel skulle finna att palestinier hade rätt att gripa till vapen och bedriva terror mot civila medan contrasgerillan i Nicaragua för samma sak klandrades som terrorister.

Som en logisk följd av detta blev också diktaturkritiken minst sagt något selektiv. Uppgifter om övergrepp utförda på exempelvis Kuba – vars diktator Fidel Castro av Olof Palme betraktades som en personlig vän och av partibrodern Pierre Schori som ”en encyklopedist [med] en renässansfurstes drag” – skulle därför en bra bit in på 1990-talet förnekas eller förringas medan betydligt mindre blodiga diktaturer, som Sydafrika och Chile, skulle fördömas absolut. Rött var med andra ord nästan alltid rätt. Och undantaget som fick bekräfta denna regel och fungera som alibi fick bli Husákregimen i Tjeckoslovakien, som efter Sovjetunionens invasion 1968
kritiserades mycket hårt.

Sverige började under dessa år även att spela en radikaliserande roll i olika internationella sammanhang. SAP tog till exempel 1976 initiativ till en omdaning av Socialistinternationalen, som tidigare dominerats av västeuropeiska, pålitligt demokratiska socialistpartier. Tillsammans med västtyska och österrikiska broderpartier öppnade emellertid nu SAP organisationen för ideologiskt tvivelaktiga partier genom att i praktiken införa samma krav för medlemskap som för mottagandet av svensk u-hjälp: en läpparnas bekännelse till frihet och demokrati någon gång i framtiden.

I grunden gick detta beteende tillbaka på SAP:s uteblivna ideologiska uppgörelse med kommunismen efter partisprängningen 1917. Denna hade, vilket redan påtalats, lett till att socialdemokraterna av valtaktiska skäl med alla till buds stående medel bekämpade kommunister på hemmaplan, medan många av dess företrädare fortsatte att låta sig tjusas av ”folkdemokratiska” regimer utomlands. Dessutom verkar den radikala atmosfär som kom att råda omkring 1970 ha väckt liv i mången svensk socialists förkärlek för det preussiskt militäriska. Det politiska språkbruket blev i alla fall mer militärt än någonsin. Och den förkärlek för marxister i uniform som fick många att omhulda massmördare som Che Guevara torde ha haft rötter i romantikens ledarkult.

En sak värd att notera är också att den kritik som ibland ändå skulle riktas österut så gott som alltid stannade vid internationella spörsmål. SAP vägrade nämligen kategoriskt kritisera ”interna förhållanden” i de socialistiska diktaturerna, som enpartisystem och arbetsläger. Olof Palme ville 1970 inte ens protestera mot att den ryske dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn inte kunde hämta sitt nobelpris i litteratur. Kritik i västerled, däremot, lät aldrig hejda sig av några sådana begränsningar. Tvärtom utsattes vissa länder – företrädesvis sådana som inrikespolitiskt valde att gå sin egen väg snarare än den svenska tredje – för både förtal och förakt. Amerikanska folkets vägran att rösta fram politiker som ville införa en nationell sjukförsäkring blev exempelvis tidigt objekt för mycket ojande. Och betraktas därför än i dag av mången svensk som fullkomligt obegriplig.

I anknytning till detta kan man även konstatera att det var under Olof Palmes partiledar- och statsministertid som antiamerikanismen på allvar kom att integreras i den offentliga svenska samhällsdiskursen (även om USA bland vanligt folk i mycket skulle förbli ett föredöme). Från tidigt 1970-tal fördömdes nämligen USA i allt från riksdagsdebatter till barnprogram öppet för allt ont: krig, fattigdom, förtryck, miljöförstöring. Och uppfinningsrikedomen blomstrade när det gällde att utdela tjuvnyp mot den stora demokratin i väster. Den ensidiga kritiken av Vietnamkriget kombinerades exempelvis med att Sverige tog emot amerikanska desertörer. Antiamerikanismen sammansmälte vid samma tid också, genom logiken fiendens fiende, med resterna av 1920- och 1930-talens antisemitism till allt fränare kritik av Mellanösterns enda demokrati, Israel.

Allt detta drabbade givetvis Sverige på olika sätt, om än mindre än man i dag skulle kunna tro då även andra västländer under 1970-talet präglades av liknande stämningar. I Sverige blev dock tonen ovanligt rå och vurmen för det mörkröda skulle här överleva längre, ända fram i vår egen tid. Och detta fick på minst ett område direkt skadliga följdverkningar: NATO-samarbetet. Detta hade under 1960-talet fortsatt att utvecklas eftersom den realpolitiska atmosfären då fortfarande varit ganska nykter. I takt med att Sveriges utrikespolitiska profil skärptes började dock skillnaden mellan dikt och verklighet bli ohanterlig. Och hyckleriet nådde botten då Olof Palme i början av 1970-talet sade åt en av sina medarbetare att bakom kulisserna hålla amerikanerna ”på gott humör” medan han bråkade med dem offentligt.

Efter ett famöst tal rörande amerikanska bombningar av Hanoi julen 1973 – där Olof Palme liknat USA vid Nazityskland – fick dock amerikanerna nog och frös de diplomatiska förbindelserna. Och då Palme bara lyckades prestera en halvkvädd ursäkt utvecklades en politisk permafrost som inte skulle släppa helt förrän moderaten Carl Bildt blev stats minister 1991. Än allvarligare blev att övertonerna även fick säkerhetspolitiska konsekvenser. Svenska militärer vågade nämligen i det rådande klimatet från mitten av 1970-talet inte längre aktivt driva det militära samarbetet vidare, varpå det snart började förtvina. Under några kritiska år i början av 1980-talet, då det kalla kriget åter blev riktigt isigt, skulle Sverige därför eventuellt ha fått försöka klara sig självt om Sovjetunionen behagat anfalla.

Ett beslut i rätt riktning

Regeringen verkar slutligen ha tagit intryck av externa relatiteter (framförallt utvecklingen i Ryssland) och intern kritik och beslutat sig för att stoppa de mest långtgående planerade nedläggningarna inom försvaret (SvD 090313). Gott! Lånsiktigt är dock ett fullvärdigt svenskt NATO-medlemskap både det säkerhetspolitiskt enda rimliga och moraliskt rätta vägen att gå. Myten om "neutraliteten" är en helig ko som varit färdig för slakt ända sedan den började odlas efter andra världskriget.