Vad var det jag sa...

Det finns inget som är så tillfredställande som att kunna säga, "Vad var det jag sa!" Utdrag nedan ur min bok En annorlunda historia om att Sverige i praktiken varit NATO-medlem sedan 1950-talet - och därför borde sluta fjanta och också gå med formellt!

Det var dock framför allt Östen Undén som skulle utforma Sveriges utrikespolitik under efterkrigstiden. Hans motstånd mot att låta Sverige inta sin – enligt alla objektiva kriterier – naturliga plats i det västliga, demokratiska lägret var nämligen mer ideologiskt än Gunnar Myrdals och blev därför mycket mer dogmatiskt. Och då Undén i motsats till Myrdal lyckades överleva som minister och skulle få en rekordlång period som svensk utrikesminister (1945–1962) fick han god tid på sig att bilda skola på området.

Vilket behövdes, för SAP:s hållning inom utrikes- och säkerhetspolitiken var på 1940-talet ännu långt ifrån dominerande. Undén började visserligen 1947 svänga sig med uttalanden om att ”en överväldigande majoritet av svenska folket vill inte i någon form välja sida mellan östblock och västblock”. I verkligheten var dock den svenska opinionen djupt splittrad. Högerpartiet, Folkpartiet och flera liberala tidningar med Dagens Nyheter i spetsen krävde, tillsammans med en enligt opinionsmätningarna dryg tredjedel av befolkningen, att Sverige skulle ansluta sig till västblocket.

Stödet för denna linje ökade också med tiden. Valåret 1948 tillspetsades nämligen världsläget på allvar. De tre baltiska staterna hade redan 1945 inkorporerats i den sovjetiska statsbildningen, varpå nu Moskva först orkestrerade en kommunistisk statskupp i Prag och sedan tvingade Finland att underteckna en ”vänskaps- och biståndspakt”. Senare på året inledde Stalin också den så kallade Berlinblockaden, ämnad att driva ut de västliga segrarmakterna från den tyska huvudstaden. Och ställda inför denna utveckling valde en rad länder under våren 1948 att sluta sig samman i den så kallade Brysselpakten (en allians som året därpå skulle omvandlas till NATO), vilket ökade kraven på att även Sverige skulle ansluta sig.

För statsminister Erlander och utrikesminister Undén var detta dock en omöjlighet. För att förhindra borgerliga framstötar i frågorna under valrörelsen fick de därför knåpa ihop ett eget initiativ om ett nordiskt, neutralt försvarsförbund. Givetvis utan finsk medverkan. Danmark och Norge ställde under sommaren och hösten artigt upp på framhastade förhandlingar om ett sådant. Dess politiker var dock redan från början måttligt hågade då de hade i färskt minne vad Sverige gått och stått för under kriget och satte därför som villkor för ett avtal att ett försvarsförbund måste omfatta någon form av återförsäkring västerut. För Tage Erlander och Östen Undén var även detta en ren omöjlighet. Så när USA strax därefter, som väntat och fullt förståeligt, lät meddela att man vägrade ge säkerhetsgarantier till länder som inte var beredda att ge något tillbaka, valde Norge och Danmark året efter tillsammans med Island att i stället gå med i NATO.

SAP var därmed tillbaka på ruta ett och fick tills vidare mota krav på att även Sverige borde gå med i NATO med argumentet att Sovjetunionens tryck på Finland i så fall skulle hårdna ytterligare. Detta var förvisso inte sant då Moskva genom ”vänskapspakten” redan fått vad man ville ha. Men det köpte tid för att utveckla segare argument för att långsiktigt motivera utanförskapet. Och det föll sig naturligt att det blev landets utrikesminister som utvecklade dessa, samtidigt som andra började iscensätta det som skulle bli den största politiska svindeln under Sveriges tusenåriga historia.

Den stora blåsningen

Östen Undéns stora, historiska insats blev att genom långa, snirkliga och folkrättsjuridiskt fotade men i verkligheten värdenihilistiska resonemang avsluta det tidigare inledda arbetet att upphöja Per Albin Hanssons ”neutralitetspolitik” under andra världskriget – ett begrepp som landsfadern själv vid ett tillfälle kallat ”dillerier” – från ett medel att undvika krig till ett mål i sig. Och för att ro hem denna operation formulerade han den så kallade kålsuparteorin, som baserades på det relativistiska och – då kunskaper om Sovjetregimens brottsliga karaktär definitivt inte saknades – direkt lögnaktiga påståendet att USA och Sovjetunionen bara var två klassiska stormakter av samma usla skrot och korn. Samt åsikten att Sverige därför borde ställa sig inte bara militärt utan också politiskt och ideologiskt neutralt i det kalla kriget.

Denna tankeslinga skulle sedan Östen Undén med flera väl lyckas sammanknyppla med svenska folkets med tiden allt rödblommigare minnen om Per Albin Hansson och propagandabilden av Sverige som den tredje vägens lyckorike. Så väl, att den fram emot 1960-talet skulle utvecklas till en tidsanpassad variant av den lutherska självbilden från 1600-talet om Sverige som ett unikt land med en speciell mission i världen (kapitel 7). Åsiktsneutraliteten skulle redan på 1950-talet få stöd från olika håll; bland annat av en yngre generation diplomater med Sverker Åström (f 1915) i spetsen och i den kulturella debatten av de så kallade tredjeståndpunktarna. En annan avgörande händelse för neutralitetspolitikens upphöjelse från politisk linje till orubblig sanning blev att den svenske diplomaten Dag Hammarskjöld (1905–1961) – son till den under första världskriget så avskydde statsministern – 1953 fick efterträda den enligt Moskva alltför västvänlige norrmannen Trygve Lie som Förenta Nationernas generalsekreterare.

Utnämningen beskrevs nämligen ögonblickligen som ett direkt resultat av neutralitetslinjen. Och då Sverige suktade efter en botgörare för landets synder under kriget accepterades denna beskrivning lika snabbt som beredvilligt. Utomlands skulle dock Hammarskjöld, trots flera stora framgångar, göra föga succé. Under honom inleddes nämligen FN:s förvandling från en på frihetliga principer vilande organisation till dagens intellektuellt och ekonomiskt genomkorrumperade tummelplats för allehanda revolutionära, reaktionära, antisemitiska och andra odemokratiska krafter. Men den informationen nådde aldrig svenska folket. I alla fall inte via de statliga etermedierna.

Neutralitetens förment positiva sidor för Sveriges ställning i världen var samtidigt bara en mindre del av bedrägeriet. I realiteten insåg nämligen även socialdemokraterna att Sveriges militära situation var prekär. Och var hotet kom ifrån rådde bland alla ledande politiker (förutom möjligen Östen Undén), diplomater och militärer ingen tvekan om. Samtliga demokratiska partier hade också redan 1945 avvisat en återgång till mellankrigstidens ansvarslösa nedrustningspolitik och beslutat att behålla ett stort och slagkraftigt försvar. Ett sådant krävde dock tillgång till amerikansk teknik och regeringen tvingades därför redan 1948 – mitt under de pågående förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund – ta kontakt med amerikanerna och be om lov att få ta del av deras hemligheter. USA uppträdde först, av förklarliga skäl, reserverat. Sverige var emellertid militärstrategiskt viktigt och fick därför en chans att visa sin goda vilja. Och de ansvariga var så desperata, att man omedelbart började anpassa det svenska försvaret till NATO så minutiöst att Sverige bara något år in på 1950-talet i NATO-kretsar började kallas för det ”sjuttonde medlemslandet”.

Vilket var en fullt korrekt beskrivning. För Sverige hade då inte bara anpassat svenska flygplatser för att kunna ta emot kärnvapenbestyckade amerikanska B-52:or. Det fanns också en överenskommelse om att Sverige vid en internationell krissituation inte bara skulle slåss på de allierades sida utan även officiellt gå med i NATO redan före ett krigsutbrott. Och marinchefen hade fått sin krigsplacering i London, varifrån han skulle leda kampen mot Sovjetunionen efter en eventuell ockupation.

Medan detta utspelade sig mässade dock socialdemokrater och andra publikt vidare om Sverige som ett alliansfritt och ”neutralt” land. Vilket i vissa fall, som statsminister Tage Erlanders, var helt trolöst, även om en och annan så här i efterhand närmast freudiansk felsägningslik mening om ”behov av hjälp utifrån” då och då slank igenom. Däremot kan man inte anklaga Östen Undén för lögn. Avtalen med NATO var nämligen enbart muntliga. Och då Undén på grund av sin fäbless för Sovjetunionen inte ansågs pålitlig ens av sina egna regeringskollegor hölls han, landets utrikesminister, i lycklig okunskap om vad som försiggick. Men han var i gott sällskap, för svenska folket fick givetvis heller ingenting veta (även om nog inte minst många värnpliktiga anade).

Det var alltså ytterst få som kände till existensen av, eller i alla fall den totala omfattningen på, det svenska NATO-samarbetet. Under 1950-, 1960- och 1970-talen rörde det sig bara om en snäv krets höga militärer, mer uttalade Amerikavänner i regeringen som statsminister Tage Erlander och försvars ministrarna Torsten Nilsson och Sven Andersson, ett fåtal ledande borgerliga politiker och några tjänstemän. Bland dem som visste fanns dock flygvapenofficeren Stig Wennerström, som troligen lyckades luska ut och rapportera om det mesta innan han 1963 greps för spioneri för Sovjetunionen. Att Moskva hade fullständig koll på läget – och därför tidigt inkluderade Sverige bland de allierade i sin krigsplanering – spelade emellertid ingen större roll. Ty bedrägeriet fyllde som vi sett inte i första hand en militär utan en politisk, ideologisk funktion. Neutraliteten utvecklades på grund av detta tidigt till en stor inrikespolitisk faktor. SAP befann sig nämligen efter valet 1948 i en defensiv position och framställde sig gärna som det utrikespolitiskt enda riktigt trovärdiga partiet.

Detta hade nämligen sina klara poänger då världen från slutet av 1940-talet ständigt tycktes stå på randen till ett kärnvapenkrig och neutraliteten således kunde säljas in som ett sätt att slippa bli indragen i ett dylikt. SAP blev därför med tiden berett att gå hur långt som helst för att bevara NATO-hemligheten. Inklusive att blåljuga i riksdagens talar stolar.