Kvitto på klassisk teoribildning

Ekonomisiten http://www.e24.se/ kör just nu en artikelserie om ekonomer som förutspådde den pågående ekonomiska krisen. Och från de två som så här långt intervjuats, Marc Faber och Peter Schiff, riktas inga vackra ord mot vare sig tidigare eller sittande politiker. Tvärtom är kritiken stenhård. Framförallt mot Barack Obama och hans voodoinspirerade "stimulanspolitik".

Summa summarum säger nämligen båda att den kris vi nu genomlever har byggts upp under decennier och att den i grunden beror på a) för långtgående statlig inblandning i ekonomin och b) en lösaktig penningpolitik med bland annat artificiellt låga styrräntor. Se där en vindikation på det ekonomiskt klassiska liberaler sagt sedan Adam Smiths dagar: att det både kortsiktigt bästa och långsiktigt enda hållbara är lämna marknader i fred och låta människor få ta både vinster och förluster av sitt eget handlande.

Obama & C:o försöker dock nu alltså bota fylla med brännvin genom att elda på med ytterligare regleringar och stegrade offentliga utgifter. Hade man varit naiv kunde man därför givetvis fråga sig om beslutsfattarna inte är kapabla att lyssna och lära. Är man som undertecknad brutalrealist är det dock bättre att kallt konstatera att de ytterst inte egentligen bryr sig.

Marknadsekonomin har nämligen för en överväldigande mängd politiker ända sedan John Stuarts Mills dagar på 1800-talet inte varit ett mål i sig utan ett medel; ett ymnighetshorn vars uppgift enkom är att producera resurser som politiker efter behag kan fördela ut och på kuppen känna sig goda och förbättra sina chanser i nästa val. Någon speciell känsla för friheten i systemet har man däremot icke. Skulle de i morgon bitti vakna upp och få för sig att Josef Stalin nog trots allt hade rätt skulle många garanterat börja införa planekonomi före lunch.

Vad världen nu behöver är därför politiker för vilka marknadsekonomin inte bara framstår som ett ekonomiskt effektivt utan också moraliskt överlägset system. Och som därför är beredda att lämna dess mekanismer i fred även om och när det emellanåt svider till i form av lågkonjunkturer. Problemet är bara hur vi skall lyckas sålla fram sådana. En sak är dock säker: väljarna kan inte fortsätta att rösta som de gjort de senaste femtio-sextio åren. För då kommer det bara att bli ännu värre.