2009-05-12

Ränderna går aldrig ur

Zebran förblir randig, vilken färg du än stryker den med. Socialstyrelsen, som tillsammans med sina föregångare fungerat som den strikt värdenihilistiska socialstatens avantgarde i decennier, har nu i sin oändliga visdom (som när det begav sig på allvar bland annat omfattade makarna Myrdals tvångssteriliseringar) krånglat sig fram till att selektiv abort baserad på information om fostret kön inte får stoppas (SvD 090512). Man bågnar. Som en i grunden liberalt sinnad person är jag förvisso för nästan hur vida personliga friheter som helst. Men bara nästan. De oföddas rätt till liv är nämligen en storhet som alltför sällan diskuteras i detta land på grund av tokfeministernas strypgrep på den offentliga diskussionen. Och detta beslut stinker av dessa harpyrors politiskt korrekta eter. För om kön i praktiken tillåts bli en legitim abortorsak, var går i så fall gränsen när man kan säga stopp? Längd? Fetma? Atletisk förmåga? Ögonfärg? Ras..?

4 kommentarer:

  1. Men om man tillåter abort tycker jag inte att det finns några hållbara argument för att förbjuda vissa skäl till abort. Hur ska en sådan kontroll av orsak gå till?

    För övrigt vill jag säga att jag slukade din bok!

    SvaraRadera
  2. Till Anonym: Kul att du gillade boken! Vad gäller abortfrågan är jag inte anhängare av detaljerad offentlig kontroll eller reglering. Jag ogillar aborter, men accepterar dom under graviditetens första tre månader då fostret rimligen inte kan känna smärta (och därefter om moderns liv är i fara). Jag ser också aborter i första hand som en moralisk fråga och är rädd för är att uttalanden och "domar" av Socialstyrelsens typ sänder helt fel signaler.

    SvaraRadera
  3. Kul med en liberal som verkligen applicerar frihetsresonemangen på både modern och barnet!

    SvaraRadera
  4. Till Anonym ovan: Tackar! Jag är en s.k. liberalkonservativ (=ekonomiskt klassiskt liberal, socialt och kulturellt konservativ, som Ronald Reagan), så det kommer naturligt ;-)

    SvaraRadera