Dagen F 20 år

Dagen F, som i frihet, kom plötsligt. Jag minns den där kvällen för exakt 20 år sedan lika tydligt som om det var i går. Jag kom hem sent och slog på radion för att höra nyheterna (detta var före Internets tidevarv) och möttes av beskedet "Berlinmuren har fallit". Att stora saker var på gång där nere i Europa (detta var när Sverige fortfarande utgjorde en egen, neutral kontinent) men... Ja, det blev inte så värst mycket sovit den natten. Det blev grogg och cigarr istället. Flera stycken faktiskt!

I Sverige var det dock långt ifrån alla som firade (även om det under de där dagarna säkert knäcktes en hel del rysk bjud- och smuggelvodka på diverse partikanslier och kontor). Som DN i dag påminner oss om så svarade exempelvis dåvarande utrikesministern Sten Andersson på frågan huruvida Tyskland nu åter skulle bli ett enat land att detta ”vore en fara” då det skulle bli ”ett chauvinistiskt land som vill sätta sin prägel på samarbetet inom ett nytt Europa”. Dhöö...

Och denna kommentar var typisk. För i Sverige gladdes sig många inte över frihetens seger, utan såg den som ett stort problem. "Den svenska modell" som då rådde hade ty i decennier byggt dels på att Sverige skulle vara en blandekonomisk välfärdsstat, dels på att vi som nation skulle stå neutral mellan öst och väst, mellan kapitalism och kommunism. Det fanns ergo ett nära ideologiskt släktskap mellan dessa två in- och utrikespolitiska "linjer" och de hade hunnit bli en integrerad del av de flesta svenskars själv- och verklighetsuppfattning.

Kommunismens fall blev därför ett hårt slag i rikets ideologiska solar plexus, som fick många att tappa andan. Och chocken blev året därpå, 1990, ännu värre när även blandekonomin i praktiken havererade i samband med en internationell lågkonjunktur. Det då sedan decennier svårt skattetyngda, extremt bidragsberoende och allmänt förbudsreglerade svenska folket hade nämligen då nåt vägs ände och orkade inte längre bära socialstatens astronomiska kostnader.

Ett intensivt reformarbete fick därför genomföras av den borgerliga regeringen 1991-94 för att vända utvecklingen. Och det fungerade. Efter en lång rad kriser lyckades man genom att återinföra incitament för arbete och sparande få upp Sverige på spåret igen. Och sossarna har efteråt i praktiken - om än inte i retoriken - acceptera de flesta reformer. Under sina tolv års vanstyre därefter lyckades de dock inte fullfölja processen, så Moder Svea lever idag fortfarande med stora stycken dödkött i samhällskroppen. Som ett av världens högsta skattetryck, LAS, MBL, med mera.

Dock! Sverige är i dag ett helt annat land än det velour-DDR vi utvecklades till under 1970- och 1980-talen. Så även om vi idag givetvis i första hand skall minnas och glädjas över våra central- och östeuropeiska grannars frigörelse, så är det också värt att minnas att Berlinmurens fall även innebar början till slutet på den ekonomiskt - och även på många sätt kulturellt - värsta ofrihetsepoken i Sveriges historia sedan näringsfrihetens införande 1846 och den därpå följande liberala epoken, som skulle vara till 1932.

.

Tillägg: Som Fredrik Segerfeldt konstaterar här är det än idag många vänsternissar som inte riktigt klarar av att hantera det som hände 1989...