2009-11-09

Dagen F 20 år


Dagen F, som i frihet, kom plötsligt. Jag minns den där kvällen för exakt 20 år sedan lika tydligt som om det var i går. Jag kom hem sent och slog på radion för att höra nyheterna (detta var före Internets tidevarv) och möttes av beskedet "Berlinmuren har fallit". Att stora saker var på gång där nere i Europa (detta var när Sverige fortfarande utgjorde en egen, neutral kontinent) men... Ja, det blev inte så värst mycket sovit den natten. Det blev grogg och cigarr istället. Flera stycken faktiskt!

I Sverige var det dock långt ifrån alla som firade (även om det under de där dagarna säkert knäcktes en hel del rysk bjud- och smuggelvodka på diverse partikanslier och kontor). Som DN i dag påminner oss om så svarade exempelvis dåvarande utrikesministern Sten Andersson på frågan huruvida Tyskland nu åter skulle bli ett enat land att detta ”vore en fara” då det skulle bli ”ett chauvinistiskt land som vill sätta sin prägel på samarbetet inom ett nytt Europa”. Dhöö...

Och denna kommentar var typisk. För i Sverige gladdes sig många inte över frihetens seger, utan såg den som ett stort problem. "Den svenska modell" som då rådde hade ty i decennier byggt dels på att Sverige skulle vara en blandekonomisk välfärdsstat, dels på att vi som nation skulle stå neutral mellan öst och väst, mellan kapitalism och kommunism. Det fanns ergo ett nära ideologiskt släktskap mellan dessa två in- och utrikespolitiska "linjer" och de hade hunnit bli en integrerad del av de flesta svenskars själv- och verklighetsuppfattning.

Kommunismens fall blev därför ett hårt slag i rikets ideologiska solar plexus, som fick många att tappa andan. Och chocken blev året därpå, 1990, ännu värre när även blandekonomin i praktiken havererade i samband med en internationell lågkonjunktur. Det då sedan decennier svårt skattetyngda, extremt bidragsberoende och allmänt förbudsreglerade svenska folket hade nämligen då nåt vägs ände och orkade inte längre bära socialstatens astronomiska kostnader.

Ett intensivt reformarbete fick därför genomföras av den borgerliga regeringen 1991-94 för att vända utvecklingen. Och det fungerade. Efter en lång rad kriser lyckades man genom att återinföra incitament för arbete och sparande få upp Sverige på spåret igen. Och sossarna har efteråt i praktiken - om än inte i retoriken - acceptera de flesta reformer. Under sina tolv års vanstyre därefter lyckades de dock inte fullfölja processen, så Moder Svea lever idag fortfarande med stora stycken dödkött i samhällskroppen. Som ett av världens högsta skattetryck, LAS, MBL, med mera.

Dock! Sverige är i dag ett helt annat land än det velour-DDR vi utvecklades till under 1970- och 1980-talen. Så även om vi idag givetvis i första hand skall minnas och glädjas över våra central- och östeuropeiska grannars frigörelse, så är det också värt att minnas att Berlinmurens fall även innebar början till slutet på den ekonomiskt - och även på många sätt kulturellt - värsta ofrihetsepoken i Sveriges historia sedan näringsfrihetens införande 1846 och den därpå följande liberala epoken, som skulle vara till 1932.
.
Tillägg: Som Fredrik Segerfeldt konstaterar här är det än idag många vänsternissar som inte riktigt klarar av att hantera det som hände 1989...

4 kommentarer:

  1. Såsom varandes historiker, kan inte du göra en ansats till att förklara något som jag aldrig lyckats förstå:

    Hur kom det sig att (s) under hela '90-talet (och även under de första valrörelserna på '00-talet) fick komma undan med orerandet om att det var borgarnas fel att det var som det var och blev som det blev i början av '90-talet?

    Jag har aldrig förstått det där. En lögn som upprepas och får stå oemotsagd blir ju till slut en sanning, men inga borgerliga politiker har stått upp och sagt det Kjell-Olof Feldt själv skrivit i sina memoarer: det var (s) egen politik som ledde fram till eländet.

    SvaraRadera
  2. Till Magnus: Jarru, jag är som sagt historiker och inte magiker... Men om jag får leverera en gissning så beror det till stor del på media som under krisåren i praktiken skyllde allt på då sittande regering, vilket blev en "sanning" som bet sig fast. Plus många mindre självtänkande individers tendens i detta land att per automatik tillskriva sossarna allt gott och borgarna allt ont...

    SvaraRadera
  3. Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag åkte tunnelbana, bara några månader efter valet och Bildt var ny statsminister. Stora reklamskyltar upplyste oss resande om att:

    "Nu är 280.000 (eller något liknande) svenskar arbetslösa. Carl Bildt har fortfarande sitt jobb kvar!"

    Jag förväntade mig någon form av reaktion då, men häpnade över att den uteblev. Och uteblev och uteblev allt efter att åren gick och samma budskap fortsatte att tryckas ut från (S)veavägen.

    Nåja, det finns kanhända ingen förklaring, men ett av de största missgrepp som di Borgerliga har gjort är det.

    Bra blogg. Jag tittar till den dagligen och det finns alltid bra saker att läsa och skicka vidare.

    Fortsätt så!

    SvaraRadera
  4. Till Magnus: Jag tackar och bugar! :-) Jag håller helt med om att de borgerliga genom 1900-talet var urusla på att ta (s)triden och gav sossarna oändligt många gratispoäng. Låt oss hoppas de nu lärt av historien. Jag kommer i a f ständigt att påminna dom om att de behöver göra det!!

    SvaraRadera