2009-11-03
Ett nytt 1928!
Enligt en ledare i Svenska Dagbladet framförs i senaste numret av vänsterns idétidskrift Ordfront krav på att "avskaffa överflödet" och återvända till "fattigdomen", vilket är ett i sanning högst anmärkningsvärt krav. Och jag vill notera att 2010 års val därmed också blivit om möjligt ännu mera lik 1928 års så kallade Kosackvalrörelse. För då precis som nu valde inte bara sossarna att gå till val tillsammans med kommunisterna. Det talades från vänster också om att "fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas lika av alla". Varpå de borgerliga (vilka då som nu för en gångs skull var mycket väl samspelta) kunde replikera att fattigdom överhuvudtaget inte var något att sträva efter. Och jag hoppas de gör likadant nu. För om historien fortsätter upprepa sig skulle detta nämligen innebära att vänstern förlorar. Stort!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Problemet är att vi sedan decennier saknar energipolitik värd namnet. Då menar jag inte alla de taktiska utspel som kommer med jämna mellanrum, både från höger och vänster, jag menar en långsiktig och välgrundad strategisk modell för vår energiförsörjning. Den, alltså den stora frågan, har varit tabu allt sedan Fälldin-epoken. Vi haft mer än ett par decennier på oss att hitta möjliga alternativ, men helt utan resultat (antingen för att vi inte vill eller inte kan eller att alternativen inte finns), trots kärnkraftomröstningens avvecklingsskugga. Och nu står vi där, fortfarande med kärnkraft och vattenkraft som bas i försörjningen, med några älvar vi inte vill bygga ut och med uran vi inte vill bryta och med ett avfallsproblem som ingen vill fatta. Dessutom är elmarknaden avreglerad under samma period och gränserna därmed borta för transporter i båda riktningarna mot EU respektive Ryssland, Baltikum och Norge. Behovet att prata klartext och fatta långsiktiga beslut har alltså ökat dramatiskt. Trots detta är vi kvar i pajkastningen mellan blocken och ingen vågar tydligen lyfta blicken. Vad kan man kalla det? Bedrägeri? Vilseledande av valmanskår? Kanske inkompetens? Det lustiga, om man kan använda ett sådant ord, är att ingen regering i praktiken kan ändra speciellt mycket av energiproduktionens fördelning, helt enkelt för att det inte finns alternativ. Men av taktiska skäl kan man ju alltid låtsas och att prata om överflöd är en underbar vändning, kanske inte minst då den energi vi producerar med vind nästan är en identisk volym som den vi exporterar. Kanske är det avskaffande av vindkraft man menar....? Ha!
SvaraRaderaTorkel verkar inte ha förstått. Den strategiska modell energipolitiken bygger på och som är gemensam för vänster, höger och mitt kallas klimathotet.
SvaraRaderaTorkel har fattat. Men det gäller inte alla, tydligen. Att blanda ihop strategi med taktik är fantastiskt. Och klimathotet är just taktik i stället för långsiktighet, i synnerhet när det används exempelvis för eller emot kärnkraft. Vad händer om vi av klimatskäl stänger några reaktorer ytterligare? Ökar vi då automatiskt andelen energi producerad med miljömässigt bättre teknik? Tyvärr tvärt om, på grund av att den tekniken inte finns framme eller aldrig kommer fram. Men som ursäkt för att inte behöva ta strategiska energipolitiska beslut kanske det går hem, tydligen hos ytterligare en mindre påläst, anonym tyckare.
SvaraRadera