Skogstokig naturuppfattning

Den idealistiska naturbilden är grundfalsk

Media, politiker och diverse aktionsgrupper försöker i dessa dagar desperat hålla liv i illusionen att "klimatfrågan" engagerar massorna. Eller i alla fall att det är en fråga som det åligger eliten en historiskt plikt att fortsätta engagera sig i. I elvamiljonersstaden London demonstrerade till exempel i går ett antal tusen (uppgifterna går isär angående exakt har många) pajasfigurer för att "sätta press" på politikerna inför Köpenhamnsmötet. Och i Stockholm samlades några hundra näbbstövlar och palestinasjalar för att göra likadant (DN 091206).
.
Efter Climategate - som bevisat att talet om temperaturökningar under 1900-talet varit åtminstone delvis rejält fejkade - vad är det för drift som får dessa självutnämnda världsräddare att på detta sätt fortsätta traska på i samma gamla ullstrumpor? För medias och mången politikers del är det nog så simpelt som att man skäms för att erkänna att man haft fel, samt en tro på att "miljön" även fortsättningsvis skall kunna sälja lösnummer och vinna röster. Och för aktivisterna tornar nu skräcken att bli av med en sexig helvetesteori upp sig.
.

Men för samtliga dessa gäller nog också att ett accepterande av Climategate, indirekt, skulle innebära att de skulle tvingas ta till sig information som går på tvärs med den världsbild de blivit uppfödda på. Och att förändra sin grundläggande verklighetsuppfattning är inte bara svårt, det är väldigt plågsamt.
.
Detta förändrar dock inte faktum. Och om jag här får höja blicken lite och skåda både bakåt och framåt i historien är det uppenbart att politiker, media, skolor, universitet och andra "diskursskapande" institutioner efter det som nu uppdagats radikalt måste förändra den världsbild de sprider för vinden. Denna bygger nämligen i grund och botten på en starkt romantisk syn på jorden, naturen och för all del även människan, som är i grunden helt felaktig.

Urfadern till denna verklighetsuppfattning var den franske 1700-talsfilosofen Rousseau, som ansåg att människan en gång i tiden levat – och i framtiden därför åter borde leva – ”i harmoni med naturen”. Denna ansåg han ty var en fin och trevlig plats att visats i. Rousseau bröt därför med tidigare epokers erfarenhetsbaserade – och därför betydligt mer skeptiska syn – på djur och natur. Vildmark, vargar och annat är nämligen betydligt mindre pittoreska företeelser för en bonde än för en fransk salongsfilosof, som på tillfälligt besök på en blomsteräng med gåslever och champagne i picknickkorgen ligger på rygg och lyssnar på näcktergalens pip.
.
Och för filosofer betyder Verkligheten sällan alltför mycket. Rousseau diktade på och hans rödblommiga syn på naturen bredde därför under 1800-talet ut sig bland både radikaler, liberaler och reaktionärer, som då kämpade med att hantera folks missnöje med den tidiga industrialiseringens baksidor i form av urban smuts, monotona jobb och annat elände. Tillväxt och teknisk utveckling skulle förvisso raskt lösa de flesta av dessa problem. Men då det nittonde århundradets ideologier skulle överleva ändå in i vår egen tid kom Rousseaus naturuppfattning med tiden att prägla även en bredare allmänhets syn naturen som något odelat "gott".

.

Den romantiska synen på naturen har i dag därför fortfarande ett starkt fäste inte minst i städerna, vars lattesörplande söderkispartisters naturupplevelser ofta i Rousseaus efterföljd begränsar sig till en söndagseftermiddag med barnen på Skansen. Och de sprider den i veckorna, som politiker, journalister och läroboksförfattare, vidare i form av berättelsen om Tellus som en trygg och stabil ”moder jord” och en plats som normalt bara förändras ytterligt långsamt, balans råder mellan djur och natur och vi människor därför kan leva trygga, förutsägbara liv - om vi nu bara inte förstör för oss själva genom atomkrig eller miljöförstöring...
.
Det ligger givetvis en viss sanning i det senare. Men denna idealbild är ändock - som redan antytts - i grunden felaktig. För i verkligheten lever vi på en krutdurk, som är allt annat än stabil och som i det stora hela bara påverkas ytterst marginellt av vad vi människor sysslar med. Jorden, naturen och - trumvirvel... - klimatet är tvärtom dynamiska system, som ständigt omformas av naturliga orsaker (vulkaner, solstrålning, molnbildningsprocesser, kosmisk strålning, kontinentaldrift, you name it), varav många fortfarande trots århundraden av forskning bara är delvis förstådda. Och osäkerhet är något som människor i gemen ogillar - starkt!

.

Myten att vi människor skulle ha en avgörande inverkan på och via politiska, byråkratiska beslut därför också kan styra vädret/klimatet har därför - efter att de traditionella ideologiernas attraktionskraft falnat - tacksamt plockats upp av politiker, mediafolk och allsköns aktivister. Och dessa är precis lika oblyga som sina testuggande företrädare. De som vill avskaffa kapitalismen har till exempel numera slutat prata om klasskamp och försöker i stället slå i folk att det finns vetenskapliga bevis för att "miljön" kräver en radikal omläggning av vår livsstil (i en riktning som råkar ligga exakt i linje med det politiska program de i Marx namn krävde måste genomföras för bara några decennier sedan).

.

Miljön har med andra ord blivit ett substitut för falsifierade utopier och havererade ideologiska argument. Och även om jag gärna ser att vi i framtiden både ytterligare begränsar utsläppen, utvecklar alternativa bränslen (om inte annat av säkerhetspolitiska skäl) och fortsätter slå vakt om utrotningshotade djurarter, så kan jag som gammal landsortsbo inte annat än tycka synd om de som nu väljer att slå på blindögon och dövöron, hellre än att bita i det sura äpplet och erkänna att de köpt ytterligare en falsk tankekonstruktion. De kommer nämligen en dag snart lik förbaskat tvingas att acceptera faktum. Och varför skjuta upp det oundvikliga?