Det stora språnget

Den nu gamla sanningen om att ju mer Mona Sahlin syns i TV, desto större tapp för Socialdemokraterna i nästa opinionsmätning bekräftas i dag åter (SvD 100214 + ledare, EXP 100214, DN 100214). Efter den s k superveckan, med fyra stora partiledardebatter, rasar avståndet mellan blocken ihop från över tio till bara drygt tre procent, vilket i praktiken betyder jämnt läge. Siffrorna för partierna ser ut som följer:

Moderaterna: 29,6 (+3,8)
Centerpartiet: 5,6 (+0,6)
Folkpartiet: 6,5 (-0,2)
Kristdemokraterna: 3,9 (-0,1)

Socialdemokraterna: 34,6 (-2,3)
Vänsterpartiet: 5,1 (-0,4)
Miljöpartiet: 9,3 (-0,1)
Sverigedemokraterna: 3,4 (-1,6)
Övriga: 2,0 (+0,2)

Med detta minskar alltså också (mindre viktigt men ändå ) avståndet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna till kittlande låga fem procent. Tänk om, tänk om...

Tyvärr finns även ett smolk i bägaren då KD som synes hamnar på 3,9 % . Jag tar dock inte så allvarligt på detta. Det finns ty mer än tillräckligt med besvikna gammelmoderater för att garantera att de i slutändan klarar spärren. Men jag kan ändå aldrig sluta tänka på att om Alliansen lagt historiska blockeringar och partiegoismen åt sidan och gått till val på gemensamma listor, så hade man sluppit denna skavande ärt i den borgerliga madrassen.

.

I övrigt det dock bara glad läsning. Både C och FP ligger på 5-7 %, vilket känns tryggt. Jag tror också båda partierna har potential att knipa ytterligare en till två procent var från sossarna och MP. Centern börjar nämligen framstå som ett alltmer sunt miljöparti och därmed ett alternativ för landets latteliberaler; storstadbor som vill att de städer de bor i utvecklas och att de skall kunna ta bilen ut i naturen, inte såsom herr Eriksson och Wetterstrandskan kräver tvingas bo i den. Och Folkpartiet kan med sina skarpa profil i skol- och utbildningsfrågor till i höst locka till sig ytterligare ett antal tiotusental akademiker på orter som Uppsala, Lund och Linköping. Och då valet kommer att avgöras av blott ett par hundratusen röster är detta oerhört viktigt.

.

SD hamnar härtill utanför riksdagen, vilket jag tar som ett tecken på att partiet - likt tydligen ett antal svenska OS-delegater - toppat för tidigt. Och i takt med att valdebatten rullar igång kommer det massmediala utrymmet - och därmed troligen även siffrorna - för SD att minska ytterligare. Jag skulle i o f en dag gärna se att det bildas ett nytt parti som "rörde om i grytan" och bland annat satte ett seriöst fokus på den svenska invandringspolitiken. Men då skall det vara genuint borgerligt individualistiskt, värdekonservativt och marknadsliberalt alternativ, inte ett gäng gamla skinnheds som kollektivt dömmer folk efter deras härkomst och vill slå vakt om sossarnas förlegade bruksorts- och granskogssocialism.

.

Avslutningsvis. Att S och M numera numera verkar fungera som kommunicerande kärl visar att Moderaterna lyckats i sin ambition att etablera sig som det stora, naturliga alternativet till det en gång (s)tatsbärande partiet. Vilket är glädjande. Förr krävde ty en överströmning från vänster till höger att ett av mittenpartierna fungerade som brygga; d v s få sossar gick direkt till "högern" utan landade först hos C, FP eller KD, som i sin tur tappade väljare till M. Nu kan de senare ta väljare från vänstern direkt, vilket minskar trögheten i systemet (och ökar svängrummet för de tre mindre Allianspartierna att profilera sig på högerkanten).

.

Allt kan nu därför hända fram till valdagen...

.

Tillägg: I Stockholm, som brukar ligga före resten av landet i opinionstrender, är den borgerliga trenden mycket stark. Lovande! :-)