Herrejävlar...

Det finns de som ifrågasätter om det spelar någon roll vem man röstar på. Och jag kan skriva under på att partierna i Sverige ofta liknar varandra intill förvillelse. När vänstern rör sig bortom slagorden och tänker högt om vad man egentligen tycker och tror vaknar man dock till. Som när man läser detta blogginlägg rörande det pågående G20-mötet i Toronto (SvD 100627), som för övrigt lockat till sig en traditionell bottensats bråkmakare (DN 100627). Inlägget är skriven av före detta S-ministern Lena Sommestad och är tydligen ett försök att klä den rödgröna rörans syn på budgetpolitiken i kvasivetenskaplig klädnad genom att hänvisa till J M Keynes och hans nutida profet Paul Krugman.

Jag känner mig denna söndagsförmiddag på ovanligt gott humör och tänker därför inte utgjuta några längre triader om att exminister Sommestad sannerligen borde veta bättre. Jag hade henne en gång som föreläsare vid Uppsala universitet och tyckte då att hon - för att vara akademiker - var ganska sund. Men nu måste hennes tid i politiken ha tagit sin tull, för Keynes! Och Krugman!!! De gubbarna är lika trovärdiga som tänkare vad gäller ekonomisk politik som Saddam Hussein en gång var när det gällde mänskliga rättigheter.

Vad man enligt Keynes och Krugman - och därmed alltså uppenbarligen de rödgröna - bör göra för att lösa de problem som nu uppstått i ett antal länder på grund av att pengarna helt enkelt tagit slut (jag skrev en ledare om detta i NWT för ett tag sedan) är att spendera mer lånade pengar! Bara en sup till så blir jag nykter, som alkholisten sa. Att det stod illa till med verklighetsförankringen hos de rödgröna visste man ju redan. Men detta! Då jag vill ut i solen gör jag det hela enkelt genom att blockcitera mig själv om "keynesiansimen" från En annorlunda historia:

Att skapa högkonjunktur genom att ge folk betalt för att gräva gropar och sedan fylla igen dem var dock en illa underbyggd teori. Även i sin simplaste form förutsatte den nämligen att politikerna under goda tider höjde skatter, sänkte bidrag och ”sparade i ladorna”. Men i den drivhusmiljö för vallöften och allmosor som det moderna massmediesamhället utgjorde redan på 1930-talet var detta i praktiken en omöjlighet. Politiken fick i stället bli att staten i dåliga tider ägnade sig åt offentlig upplåning (skuldsättning), alternativt åt att via sedelpressarna öka penningmängden i ekonomin (inflation). De flesta insåg dock att detta bara skulle skjuta problemen på framtiden. Teoretikerna löste dock det problemet genom att påstå att man kunde utnyttja båda metoderna samtidigt genom att först ta upp lån inom landet och sedan via inflation minska värdet på dem. Det vill säga neutralisera den ena försyndelsen med den andra.

Som om inte orimligheten i detta var nog togs i positivistisk anda vidare heller ingen hänsyn till att politiska insatser för att fungera kräver exakta framtidsprognoser (vilket enbart finns i fantasins värld), att all ekonomisk planering är förknippad med viss fördröjning, eller att politiker skulle kunna känna sig frestade att använda offentliga satsningar för att öka sina chanser i nästa val snarare än till att utforma en långsiktig politik. Medan problem identifierades, motmedel funderades ut, frågor debatterades, beslut fattades och åtgärder verkställdes skulle också så mycket vatten hinna flyta under broarna, att insatserna i slutändan snarare förstärkte än utjämnade de konjunktursvängningar de var tänkta att dämpa.

Att rödgröna företrädare tydligen vill väcka liv i denna katastrofala politik kan bara leda alla reflekterande varelser till en enda slutstas - att det är oändligt viktigt att Sverige den 19 september får behålla sin nuvarande regering. För ett byte framstår som rent suicidalt!