Sverige kan - när det vill! Den känsla av tradition och framtid, glädje och allvar och nationellt och internationellt som gårdagens kungliga bröllop genererade var fantastisk. För några timmar rådde en folklig sammanhållning och nationell stolthet som alla, precis alla (förutom den där handfullen rabiata republikaner) kunde ta del av och glädjas över. Och guuuuud vilken skön känsla detta är i jämförelse med det gråa, gnälliga och småsinta sosseri som annars präglar Sverige och speglas i allt från TV:s intellektuellt undermåliga debattprogram till landets överflöd på råttfärgade Folketshus- och Konsumklossar. I går var det kul att vara svensk. Det är det inte på första maj. För medan traditioner sammanbinder så söndrar obsolet klassfetischism.
Jag tillhör ergo inte dom som i överdriven rojalistisk nit tror att "ätten Westin" blir början till slutet för den svenska monarkin. Visst, "förfolkningen" av kungahuset får inte gå så långt att den kungliga familjen blir precis som alla andra. Lite magi och mystik måste finnas kvar. Gårdagen visade dock att prins Daniel kan spela sin roll med bravur. Och om nu också bara en liten kronprins eller kronprinsessa så småningom ser dagens ljus är jag övertygad om att monarkins framtid är säkrad i minst ett par generationer till. Och det vore - med tanke på vilken politisk korrumpering och kulturell vandalism som detta arma land varit utsatt för sedan 1960-talet - inte illa. Man kan faktiskt se det som ett ypperligt bevis på monarkins inneboende styrka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar