Kanske, kanske...

Jag är som jag skrivit ett par gånger redan tidigare i grunden skeptisk till att revolterna i Mellanöstern och Nordafrika (SvD 110221, DN 110221) långsiktigt kommer att innebära några reella förbättringar. Jag är rädd för att islamism och andra sega kulturella/religiösa strukturer kommer att innebära fortsätta - eller i längden till och med förvärrade - problem. Speciellt allvarligt verkar läget redan ha blivit i Libyen, där den regerande massmördarens son talat i TV och i praktiken bett folket att hålla käft, eller dra åt helvete (EXP 110221).

Men, som jag också skrivit, jag hoppas vid Gud att jag får fel och att folken där nere på något sätt kan lyckas införa demokrati och marknadsekonomi. Och det verkar just nu i alla fall inte vara någon brist på uppror mot de sittande despoterna, vilket ju är en nödig början. Svenska Dagbladet presenterar här en bra sammafattning av de senaste dygnens händelseutveckling. Och jag kunde förresten inte låta bli att le lite åt följande konstaterande:

Till skillnad från de andra demonstrationerna i arabvärlden riktar sig de irakiska protesterna inte främst mot landets regering utan mot den utbredda korruptionen, höga arbetslösheten och dåliga infrastrukturen på lokal eller regional nivå.

Nej, för där behövs ju som bekant inga protester mot någon sittande despot eftersom USA tog hand om Saddam och lade en grund för demokrati redan för åtta-nio år sedan. Men, vi får väl se om och när det erkännandet till slut kommer även i svensk press...