Inte en dag för tidigt

Förre franske presidenten Chirac ställs inför rätta för korruption. Om han är skyldig eller inte till just de aktuella anklagelserna återstår väl förvisso att se. Men, i vilket fall gör det ingenting om denne man får svettas lite då han representerar något jag avskyr: gaulismen. Det är ty en fransk variant på den maktfullkomlighetslära som tog form i Europa under första hälften av 1900-talet och tog fastare form i en rad olika varianter. Som jag skrev i min bok En annorlunda historia härom året:

I likhet med många av det tidiga 1800-talets romantikeroch utopister var dessa nya idéläror antiliberala och blandade obesvärat socialistiska, konservativa och nationalistiska drag. Exakt vad de ville uppnå skiljde sig visserligen ofta rejält åt mellan olika länder beroende på politiska, ekonomiska, kulturella och andra omständigheter, men de delade vissa gemensamma grunddrag.

Samtliga predikade till exempel politikens primat – tron att samhället gick att i grunden omvälvas och detaljstyras med politiska, byråkratiska medel – och sade sig vilja ha en ”tredje väg” mellan demokrati och kommunism, kapitalism och planekonomi präglad av nationell samhörighet och klassamarbete. De utnyttjade också alla tidens militäriska seder och tekniska nymodigheter och organiseradetoppstyrda, hårt disciplinerade partiapparater för att indoktrinera och engagera medborgarna och (när makten erhållits) genomdriva sin politik på alla nivåer i samhället.

På kontinenten fann två av dessa rörelser – fascismen och nationalsocialismen – tidigt potenta ledare i Benito Mussolini (1883–1945) i Italien och Adolf Hitler i Tyskland. Illusionen om att åstadkomma en förening av kommunismens prat om jämlikhet och kapitalismens dynamik började dock samtidigtäven genomsyra en rad både gamla och nya partier runt -om i Europa. Till och med i det marxistiska Sovjetunionen blev den nationella socialismen – eller ”socialism i ett land”som den där kallades – rättesnöre i och med Josef Stalins fullkomliga maktövertagande 1928.

Gaulismen är alltså en sentida, demokratiskt-borgerlig variant av denna grundideologi som har överlevt alldeles på tok för länge. Liksom den socialistiska folkhemsditon i Sverige.