Snälla rara lilla...

Det är inte ofta som man blir ärligt oroad för någons hälsa när man läser formella intervjuer med dem. Men i dag börjar jag undra om inte någon i huvudstadsområdet genast borde ringa akuten. Paul Krugman är ty på Stockholmsbesök. Och det är uppenbart - mer än någonsin! - att allt inte står riktigt rätt till:

Tanken med att få upp inflationen är att minska värdet på den amerikanska statsskulden som uppgår till 100 procent av BNP, och att på så sätt flytta över smällen till långivarna. Det finns framförallt en nation som skulle förlora på det – Kina, som sitter på stora mängder amerikanska statspapper.

Hur tror du Kina skulle reagera på en sådan medveten strategi?– Ärligt talat förstår jag inte varför vi skulle bry oss om det. Vi har hur mycket sparpengar som helst i USA, vi behöver inte Kina. Ska jag vara ärlig så tycker jag att det vore bra om de slutade köpa våra obligationer.

Karln vill alltså lösa problemet med underskott och skuldberg genom att låna och spendera ännu mer. Och han har därtill fått för sig att USA utan att det skulle få några allvarliga konsekvenser medvetet skulle lämpa över sina statsfinasiella problem på de amerikanska medborgarna (som är den amerikanska statens i särklass största långivare) och på andra länder. När jag växte upp var det en gubbe i grannbyn som var notorisk för att puttra runt på sin gamla moped och låna pengar för att kunna köpa brännvin och betala tillbaka gamla skulder. Jag börjar undra om han inte hette Paul och en dag emigrerade till Harward...

För övrigt borde någon kräva att Sveriges Riksbank med omedelbar verkan återkallar Krugmans så kallade Nobelpris. Ren symbolik, men det vore ändå inte mer än rätt!