Svenska Dagbladets Sanny Rayman har i dag en mycket intressant men också lite ångestskapande ledare (SvD 090209) om vänsterns paranioda inställning till Kulturutredningen. För när man läser om hur en Sverker Lenas "tror att Alliansen är ute efter att ta bort möjligheten för oppositionella personer att komma fram i offentligheten" måste man skratta samtidigt som man känner man sig helt vilse i pannkakan...Reality check: Den moderna svenska kulturpolitiken skapades av SAP efter att Per Albin Hansson 1934 börjat tala om behovet av en kulturell svensk ”folkgemenskap” i samma anda som de tyska nationalsocialisterna (Volksgemeinschaft). Och genom valet av den antisemitiske Arthur Engberg till ecklesiastikminister blev likheterna mellan svensk och tysk kulturpolitik snart bländande. Bland annat genomfördes i Sverige polistillslag mot ”provocerande” konstverk. Och 1937 fick 443 speciellt utvalda konstnärer, genom platser i Statens Kulturråd, Statens Konstråd och Konstnärernas Riksorganisation (som alla tre bildades med avdelningar i Joseph Goebbels Reichskulturkammer som förebilder), tolkningsföreträde i kulturpolitiken bland annat genom rätten att bestämma över offentliga inköp av konst och kontrollera utdelningen av (läs: bevilja varandra) anslag.
Från 1960-talet skärpte sedan stat och kommuner greppet över kultursfären genom kraftigt ökade bidrag och skapandet av en armé stats- och kommunavlönade ”kulturarbetare”, som snart blev en svensk variant av den sovjetiska ”agitprop” rörelsen. Dess målsättningar fastslogs också av riksdagen 1974 i ett stort beslut, som bland annat slog fast att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturlivet”. Det vill säga omöjliggöra alternativa utbud och tolkningar. Dessutom hade då rödgardister tagit över både radio och TV och styrde där allt, från nyheter till barnprogram.
Vad jag vet så har den sittande kulturutredningen - tyvärr! - ingen ambition att i grunden förändra detta extrema, elitistiska och svårt politiserade system. Så vilken sida av det politiska spekret är det som bör oro sig för att inte få komma till tals?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar