Vänsterns språkbruk

Roland Poirier Martinsson har i dag en mycket tänkvärd kolumn i Svenska Dagbladet, där han under rubriken "Vänstern vet inte vad samtal är" bland annat tar upp att medvetna missförstånd, personangrepp och fördummande förenklingar i svensk politik i huvudsak kommer från vänster:

Betrakta reaktionerna på KD:s nya riktning. Med parallellerna till nazistpartiet i Tyskland på 1930-talet som lågvattenmärke har bemötandet nästan uteslutande präglats av en flykt bort från den diskussion om demokratins väsen som Göran Hägglund faktiskt försökt föra. Eller ta vänsterns reaktioner på Thomas Idergards ifrågasättande av hur kommunerna fördelar sina resurser. Andra exempel på hånet som metod och fördumningen som strategi är Michael Moores film om kapitalism (och vänsterns reaktioner på den) och Donald Boströms artikel med påståenden om den israeliska arméns organskörd (och vänsterns reaktioner på den).

Jag håller helt med om detta, även om jag samtidigt tycker att svensk politisk debatt skulle må bra av en mer mustig debatt. En sådan skulle dock kunna åstadkommas utan att förfalla till sådana stupiditeter som Roland här åsyftar. Det finns också en historia bakom detta beteende som jag behandlar i min bok. Tillåt mig därför blockcitera mig själv:

Karl Marx (1818–1883) var en i raden av intellektuellt trassliga 1800-talsfilosofer. Som student i Berlin i slutet av 1830-talet hade han kommit i kontakt med romantikens filosofi i dess vänsterhegelianska tappning. Marx ville dock själv avslöja verklighetens sanna natur inför hela mänskligheten och började därför oförskräckt peta i Hegels världshistoriska schema. Och resten är, som det brukar heta, historia. I Kommunistiska manifestet (1848) bytte Marx först ut Hegels världsande mot Platons ekonomiska drivkrafter och fick därmed historien att framstå som en evig kamp mellan klasser. Och i den mer utvecklade världsbild han presenterade senare i livet knådade han ihop utvalda delar från hela det platonska och romantiska registret, plus en rad positivistiska och darwinistiska idéer, till en fullödig saga om mänsklighetens historia, dess moraliska förfall och det väntande paradiset.

I forntiden hade folken, enligt Marx, levt i fred och frihet och solidariskt delat på resurserna. Sedan hade onda figurer introducerat privat ägande och mänskligheten genom historien därför tvingats genomlida stadier av slavsamhällen, feodalism och kapitalism, varav det senare var en epok där arbetarna förtrycktes av höghattade – ofta judiska – girig bukar. Vid mitten av 1800-talet var det dock bara en tidsfråga innan arbetarna skulle bli så många att de kunde störta borgerskapet och införa proletariatets diktatur; en regim som under en upplyst elits ledning skulle avsluta den historiska utvecklingen genom att återinföra den förlorade guldålderns egalitära samhälle där ingen, tack vare industrialismens maskiner och andra företräden, skulle tvingas arbeta med något trist.

Marx höjde dock samtidigt ett varnande finger för att upploppet till detta Stålverksnirvana skulle bli tufft. För kapitalisterna skulle kämpa emot. Och då de hade enorma resurser till sitt förfogande måste kampen bli blodig. Ja, historiens gång riskerade till och med att hejdas på obestämd tid om inte arbetarna, när den stora dagen kom, ställde upp unisont och var beredda att utnyttja alla medel i kampen. Eller som Marx själv formulerade det: ”När vår tid kommer ska vi inte förkläda vår terrorism.” Detta var dock inget att moraliskt oja sig över eftersom historien ju redan hade fällt dödsdomen över kapitalisterna och aktivisterna därför bara skulle agera bödlar.

Enligt Karl Marx väntade alltså kapitalismens Ragnarök runt hörnet och paradiset bakom nästa kulle. Hans ideologi utvecklade också snabbt stora likheter med en monoteistisk religion och många av dess mest ruggiga attribut; som att Karl Marx, likt Muhammed, var den siste profeten och fått Sanningen uppenbarad för sig. Anhängarna började dessutom snart studera hans Kapitalet (1867) som påven i Rom läser Bibeln och nära ett jesuitliknande hat mot allt och alla som kunde sammankopplas med det kätterska kapitalistiska samhället. Marxismens sympatisörer uppvisar symptomatiskt nog också ofta än i dag många likheter med upphovsmannens koleriska personlighet, samtidigt som ideologins otålig våldsromantik verkar förförande på många, inte minst unga adrenalinstinna radikaler. Den europeiska vänstern utmärks därtill som bekant alltjämt av preussiska sedvänjor som en aggressiv politisk jargong (kamp, front, attack) och militäriska seder (facklor, fanor, marscher).

(...)

Marxismens och nazismens samhällsexperiment skulle också symptomatiskt leda till katastrofalt snarlika resultat. För då individen i båda systemen saknade egenvärde och Utopia – det klasslösa alternativt rasrena samhället – ansågs ligga inom räckhåll, men sista biten av vägen dit var blocke rad av ondsinta minoriteter, så blev lögn, bedrägeri, terror och mord fullt legitima politiska medel och de enda dödssynderna bristande entusiasm och förräderi mot Partiet, Ledaren och Saken. Diktatur, utrensningar och massmord med idealistiska motiv skulle därför förena emotionella mumier som Lenin, Stalin, Hitler, Mao, Pol Pot och Hô Chi Minh.

Vänsterns oförmåga till sansad diskussion ligger med andra ord så att säga inbäddad i deras eget historiska skräp-DNA. Så vi lär nog därför få fortsätta dras med både barnsliga ordsvall och rena förolämpningar...