I England skrev tidskriften The Spectators chefredaktör Fraser Nelson nyligen avundsamt att ”Stockholm har en vibrerade intellektuell scen där liberala idéer blomstrar”, och han gav flera exempel som inte har nämnts i denna debatt. Det är ett skäl till att jag har svårt att ta frågan om de försvunna borgerliga intellektuella på allvar. Dagens generation av liberala skribenter och forskare i Sverige har satt ett avtryck i debatten om till exempel ekonomin, välfärdsstaten och framtiden som det enligt flera utländska betraktare är svårt att hitta motsvarigheter till i andra länder. Men vi är förstås fel typ av intellektuella.Johan har helt rätt. Debatten har så här långt präglats av en från en strikt svensk synvinkel till vissa delar historiskt korrekt, men samtidigt internationellt sett alltför smal definition av begreppet "höger". I Sverige har nämligen detta begrepp blivit mer eller mindre entydigt med den rigida, kontinentala konservatism som sökte idéer och inspiration hos Otto von Bismarck i slutet av 1800-talet. Inom den svenska högern fanns dock tidigt även tydliga stråk av den mer folkliga och frihetliga konservatism som dominerade i Storbritannien och så småningom även i USA under Ronald Reagan.
Det var också denna "liberalkonservatism" som med tiden skulle bli dominerande inom den svenska högern; framförallt under 1980- och 1990-talen. Men då denna typ av konservatism inte passar den svenska vänsterns och kulturelitens älskade nidbild av den konservative som en monokelprydd adelsman som står lutad mot promenadkäppen och ånkande drömmer om hur bra allt var i Sverige under Oscar II, så hör man bara mycket lite om den. Men kunskapen om denna typ av höger håller nu, som jag skrev om redan häromdagen här, snabbt på att vinna i popularitet.
Tillägg: I Tyskland har ledaren för det högerlibera FDP startat en ideologiskt högintressant diskussion om att den tyska välfärdsstaten - som på många sätt liknar eller t o m överträffar den svenska i både kostnader och ineffektivitet - missgynnar arbete framför bidragstagande. Och hela 54 % av befolkningen håller med honom, enligt en färsk opinionsmätning. Man önskar att svenska politiker kunde vara lika klara i orden och sluta pladdra om "arbetslinjen" och annat. För även om FDP som parti just nu fått ta mycket stryk för sitt sanningssägande, så är jag övertygad om väljarna långsiktigt kommer att belöna det för dess ledares framsynthet.
Tvärtom är det liberalerna, särskilt vänsterns älskade hatobjekt "nyliberalerna", som kallas höger i den förvirrade svenska debatten. Konservatism existerar öht inte längre på det politiska spektrumet här, eller rättare sagt finns inte representerad bland politiker och media.
SvaraRaderaTill Anonym: Så har det varit. Men som jag skriver tycker jag mig se en ljusning vid horisonten. Jag tror att vi under de kommande åren - oberoende av vad som händer i valet i höst - kommer att få se något av en (liberal)konservativ återfödelse. Den rusning mot den idélösa mitten vi sett sedan 1990-talet kommer ty att skapa en motreaktion. Och jag har - hur vänsterskruvat Sverige nu än är - svårt att se annat än att nya idéer kommer högerifrån...
SvaraRaderaLäste du inte kommentaren på bloggen Tidens tecken:
SvaraRaderahttp://tidenstecken.wordpress.com
Fraser Nelsson skrev sitt inlägg i augusti 2008 efter att ha fikat med Johan Norberg (!). Ganska roligt.
Jag tycker mig finns goda principer i konservativ, liberal och social politik.
SvaraRaderaVilka är de stora problemen i vårt samhälle idag enligt dig och hur skulle du vilja lösa dem?
Till Anonym (20:18): Nej den hade jag missat, intressanta noteringar :-)
SvaraRaderaTill Johnny: Ja, och skillnaden mellan klassisk liberalism och konservatism var som jag just idag råkar skriva lite om här http://www.svensktidskrift.se/?p=4045 inte alls så stor som många föreställer sig.
Sen om vilka problem som är störst... Får jag bara fick nämna två skulle jag nog välja att nämna Jantelägen och skattetrycket. Och de hör ihop. Avundsjuka gentemot folk som är driftiga och tjänar pengar skapar en grogrund för höga skatter. Och höga skatter som förkväver initativ och möjligheter gör det så svårt att lyckas att många hänfaller till avundsjuka hellre än att att anstränga sig. Förenklat resonemang givetvis, men jag är övertygad om att radikalt sänkta slatter skulle vara en god start för att långsiktigt lösa en rad problem.
Anders,
SvaraRaderaav de preoblem du nämner är en kulturell och en politisk
Vad gäller den kulturella håller jag helt med dig. Ett av Sveriges problem är att det är ett för ett litet land befolkningsmässigt. Därför blir de som inte går den vanliga vägen för få.
Vad gäller saker som kan beslutas politiskt skulle jag vilja nämna tre saker som är de områden som är sämst politiskt i Sverige. Det första är skattetrycket. Det andra är fackets makt och arbetsmarknadslagstiftningen. Det tredje är hyresregleringen.
Om jag fick makt för en dag att ändra i någon av dessa tre skulle jag prioritera arbetsmarknadsfrågor. Jag tror att den gordiska knuten i Sverige finns i frågor kopplade till arbetsmarknad och fackets makt.
Sedan finns det andra saker som är dåliga i Sverige, typ Systembolagets monopol på försäljning av alkohol men jag anser det vara ett mindre problem än de tre jag nämnt ovan.
Till Jonas V: Samtliga saker du nämner håller jag med om. Jag skulle dock - om jag fick bestämma - börja med en rejäl sänkning av skattetrycket; framför allt genom sänkta inkomst- och arbetsgivaravgifter, samt sänkt moms. Så skulle det bli lönsammare både att jobba och företaga och Facket makt skulle automatiskt minska när folk kunde spara ihop en årslön eller två på banken...
SvaraRaderaÅhoj! Kul när kommentarsdiskussionen är minst lika intressant som inlägget!
SvaraRadera/John