För den som liksom jag är gammal och dammig nog för att minnas socialismens fall i Central- och Östeuropa 1989-91 (i vilken jag även inräknar faktumet att sossarna i Sverige 1991 fick under 40 %, vilket då var lika häpnadsväckande som att det fanns de som samtidigt vågade i a f börja fundera kring om landstinget kanske kan läggas ner) känns de senaste dagarnas händelser i Egypten bekanta: ett folk reser sig mot en intellektuellt bankrutt och fiskalt korrupt (national)socialistisk regim.Vilket givetvis är jättebra! Jag hoppas sannerligen att revolten lyckas -- och att den i så fall sprider sig till resten av arabvärlden som ju tillsammans med Kina är världens sista stronghold för rena diktaturer (Ryssland et al är förvisso också de facto diktaturer, men av en någon vagare art där det i a f finns vissa möjligheter för oppositionen att verka). Samma sprudlande glädjekänsla som hösten 1989 vägrar dock infinna sig.
Någon form av fritt val lär nog nu förvisso ske i Egypten. Om inte annat lär den (militär)regim som tagit makten behöva den legitimitet ett sådant innebär. Men, sedan är jag orolig för vad som kommer att hända. För som jag skrivit tidigare på denna blogg så har jag en känsla av det i slutändan kan gå riktigt illa både i Egypten och annorstädes därnere, beroende på islamistiska strömningar, odemokratiska kulturella drag och andra strukturproblem.
Dock så är jag ingen expert på Mellanöstern, så jag nöjer mig här med att säga att jag innerligen hoppas att jag får fel och att egyptier och andra araber nu lyckas med det historiska konststycket att skaka av sig sina mumifierade samhällens alla gamla förbannelser. Men...
Det är synd att alla goda saker alltid blandas ihop i rapporteringen. Demokrati är en sak, frihet en annan (och då menar jag givetvis det traditionella frihetsbegreppet, inte "frihet till", "frihet för ett folk", etc).
SvaraRaderaDemokrati behöver inte innebära frihet, men det finns nog inga exempel på bestående demokrati utan frihet.
Tyvärr har ju större delen av vänstern anammat den fascistiska tanken (Carl Schmidt eller Mussolini) att allt är politik.
Det dröjer nog länge innan man i Egypten och resten av den utomeuropeiska muslimska världen inte bara "accepterar andra religioner", och då bara menar kristendom och judendom, utan också accepterar t ex hinduism, buddhism och ateism.
Skydd för minoriteter, och tanken att det finns en privat sfär där staten inte ska lägga sig i är såvitt jag kan se väsenfrämmande för de flesta muslimer. Att skilja stat och religion är fundamentalt sett inkompatibelt med islam, i alla fall med alla normala och traditionella tolkningar. Koranen är en lagbok, giltig för evig tid i oförändrat skick.
Pophöger hade nyligen ett intressant och ganska skrämmande inlägg om attityderna i Egypten:
http://blogg.svansbo.se/2011/02/06/hvad-hvilja-egyptierna/
Till EL: Tyvärr har du nog helt rätt...
SvaraRaderaSom USA-vän och socialisthatare hoppas jag
SvaraRaderaatt du vet vem som klappat dess regim på ryggen
och som vanligt när det gäller denna "ryggklappare" har det inget med regimen att göra utan vad man kan utvinna för fördelar med att stötta dess styre !
Till Torsbogöran: Oja, Mubarak var en av USA:s och västs "våra skitstövlar" under kalla kriget och förblev sedan en dito även i det smutsiga spelet kring maktbalansen i Mellanöstern. Man bedömde risken vara stor för att Egypten, om man släppte Mubarak, skulle bli ett nytt Iran. Och även om jag definitivt inte kommer att sakna Mubarak är nog risken stor att det är det scenariot vi kommer att tvingas möta om något år. Om man inte är beredd att få skit på händerna skall man inte ägna sig åt realpolitik. Life sucks! som jänkarna säger.
SvaraRadera