En förutsägelse

Precis som man kunde förvänta sig har de senaste dagarna ett antal mindre begåvade figurer oblygt tagit terrordådet i Oslo i fredags till intäkt för diverse skamlösa påståenden och anklagelser. Jag tänker här inte hjälpa till med att sprida deras dynga genom att länka till artiklar och blogginlägg, men den som tvivlar kan bara googla, läsa och förfäras.

Debatten kring gärningsmannen åsikter och hans världsbild har ty snabbt blivit delvis bisarr. Hade han varit islamist skulle TV-sofforna vara fulla av folk som (korrekt) betygade att hans religion inte hade något ansvar för attentatet, förutom än att erbjuda en dåre ett kvasiintellektuellt ramverk som i hans egen skalle rättfärdigade dådet. Hade han varit kommunist, likadant. Extrem växthusfanatiker, likadant. En militant djurrättssaktivist, likadant. Etcetera. Alla hade istället (också det korrekt) hävdat att det inträffade var resultatet av en djupt stört människas handlande. Vare sig mer eller mindre. Punkt. Slut.

Men, nu råkade galenpannan i Oslo kalla sig för konservativ (och nationalist). Och då är plötsligt hans ideologiska självidentifikation enligt många central. Folk som seriöst och med de bästa intentioner försökt diskutera exempelvis integrationsproblematik hålls nu därför fram som om inte direkt moraliskt medskyldiga, så i alla fall högst oansvariga. Som om Osloterroristen skulle ha avhållit sig om vi alla bara hade uttryckt exakt samma åsikter i flyktingdebatten som Bengt Westerberg. Typ.

Jag är som sagt inte förvånad av dessa intellektuella spyor. De var lika förutsägbara som TV-tablån på julaftons eftermiddag. Men, jag kan samtidigt inte låta bli att bli förbannat trött på dom.

För medan svensk borgerlighet, både liberaler och konservativa, i över 100 år konsekvent tagit avstånd från alla former av politiskt motiverat våld både hemmavid och utomlands, så har den svenska vänstern producerat många både enskilda personligheter och hela organisationer som mer än en gång slirat - och i vissa fall fortfarande slirar - på den intellektuella kopplingen när det gäller just politiskt våld. Jag tänker här på saker som u-hjälp till blodiga enpartidikaturer i Afrika, Castrokramande och PLO-vurmande. Och nu anklagas alltså i praktiken delar av borgerligheten för att indirekt göda terrorism...

Det finns många ord för sådant här. Politisering. Poängsökande. Skamlöshet. Men det hjälper inte. Min förutsägelse är nämligen att idiotvänstern nu i åratal kommer att fortsätta droppa sådana här insinuationer och anklagelser. Och inte avbryta sig förrän det - gud förbjude, men det är tyvärr troligt att det en dag sker - inträffar ett nytt attentat någonstans av en annan dåre, som försvarar sitt vansinnesdåd med islamistiska, marxistiska eller andra argument. Då kommer det att bli tyst. Innan de en dag eller två senare krånglar sig fram till att även detta är västvärldens, högerns, kapitalismens och Bushs fel det också...

Till sist bara ett kontrafaktiskt resonemang för att visa på absurditeten i debatten. Tänk om en galen människa som totat ihop ett 1 500-sidigt  "manifest" bestående av ihopklippta citat och tankeslingor från Marx, Lenin och Hugo Chavéz innan han gick bärsärk på (säg) Dansk Folkepartis sommarläger och dödade 80 människor för att enligt egen utsago "väcka det europeiska proletariatets kampvilja mot kapitalism och främlingsfientlighet". Då hade garanterat inte en enda svensk debattör (förutom möjligen någon sinnesslö nynazist) ens andats om att sossarna, V och MP hade ha ett ideologiskt och/eller moraliskt medansvar för det hela.

Tillägg: Det finns skall också sägas många förnuftiga röster i debatten. Här är till exempel två utmärkta ledare, en från NWT och en från Barometern. Även Londons Borgmästare Boris Johnson skriver här mycket klokt.