Hästkuren fungerar

Inflationen i Storbritannien har börjat sjunka (SvD 11 0712). Detta är ytterligare ett tecken på att den tuffa men nödvändiga ekonomiska åtstramningspolitik som den brittiska regeringen driver nu börjar bita. När vänstern förlorade regeringsmakten för drygt ett år sedan stod landet på randen till kollaps. Nu finns hopp om att situationen börjar komma under kontroll. Man undrar därför vad Paul Krugman säger? Han förutspådde ju nämligen att britterna skulle kastas ner i ett bottenlöst svart hål om de inte gjorde som Obama och fortsatte slösa och spendera hejdlöst...

Medicinen fungerar

Det är garanterat inte ens början till slutet för den brittiska krisen, men kanske slutet på början. För att nu travestera Chrchill. Efter bara ett knappt års nödbromsning och i alla fall påbörjade strukturreformer har ty den brittiska ekonomin åter börjat växa. Det rör sig fortfarande om ytterst blygsamma siffror, men utvecklingen går (som alltid) i alla fall på tvärs mot alla keynesianisters förutsägelser. Obamas underskottsorakel Paul Kreugman lär exempelvis nu få låtsas som om det regnar och börja prata om annat än Storbritannien, vilket enligt honom skulle bli ett skräckexempel på vad som händer om man ägnar sig åt gammal hederlig budgetbalanspolitik. Åter har ergo den gamla sanningen att man inte kan leva över sina tillgångar visat sig hålla streck...

Ytterligare en tillnyktring

Ytterligare en västeuropeisk ledare av rang har nu tagit bladet från munnen och sagt det alla vettiga människor i decennier kunnat se med sina bara ögon: att den oändliga kravlöshet beblandad med bidrag som går under titeln multikulturalism i praktiken inte fungerar. Denna gång är det Storbritanniens premiärminsister David Cameron som vågat ta bladet från munnen och säger att kejsaren är naken.

Han efterlyste en "mer aktiv, muskulär liberalism", där lika rättigheter, rättssäkerhet, yttrandefrihet och demokrati aktivt upphöjs för att skapa en starkare nationell identitet.

- Om vi ska besegra det här hotet, tror jag att det är dags att vända blad för den misslyckade politiken tidigare, sade han under en paneldebatt som Tysklands förbundskansler Angela Merkel deltog i.

Sunt förnuft alltså. Tänk om någon ledande svensk politiker kunde våga säga samma sak, börja ändra på både politik och retorik och därmed - på sikt - rycka undan mattan för mer subversiva krafter som visserligen säger samma sak, men som i praktiken har grumligare motiv för det. Vi väljare och medborgare väntar...

Tillägg: En debattör i Wall Street Journal tar idag (9/2) upp Camerons tal och ger honom beröm för det:

Multiculturalism is a deeply misunderstood idea. That was one of the reasons for its political success. People were led to believe that "multiculturalism" meant multiracialism, or pluralism. It did not. Nevertheless, for years anybody who criticized multiculturalism was immediately decried as a "racist."

But the true character and effects of the policy could not be permanently hidden.
State-sponsored multiculturalism treated European countries like hostelries. It judged that the state should not "impose" rules and values on newcomers. Rather, it should bend over backwards to accommodate the demands of immigrants. The resultant policy was that states treated and judged people by the criteria of whatever "community" they found themselves born into.

I Sverige fortsätter dock förnekelsen, som i DN igår...

I dimmornas trygga värld

Paul Krugman, ekonomernas motsvarighet till Krusty the Clown, har nu tydligen gett sig på den nya brittiska regeringen för att den sparar för mycket. Något annat var väl i och för sig inte att vänta av mannen som tycker att Barack Obama spenderar för lite. Men, man kan undra hur länge den politiska korrekta vänstervärlden skall fortsatta attraheras av hans dumheter.
.
För även om den flera decennier gamla forskningsinsats som härom året renderade Krugman Nobelpriset i ekonomi troligen håller tekniskt streck, så är det uppenbart att denne man på äldre dagar intellektuellt helt flippat ur och utgör en fara för allmänheten. För om man som sagt tycker att Obama spenderar för lite, gud bevare oss för den politiker som en dag enligt Krugman skulle spendera tillräckligt...

God journalistik

Jag klagar ofta på (parti)politiskt vinklad journalistik. Det inträffar dock att man häpnar - i positiv bemärkelse. Och denna DN-artikel om gårdagens sparpaket i Storbritannien utgör ett gott exempel på att det faktiskt går att skriva balanserat även i svensk press om svåra politiska saker. Artikeln konstaterar nämligen bland annat:

Koalitionen av Tories och Liberaldemokraterna har vänt på de flesta stenar. Alla departement ska i snitt sänka utgifterna med 20 procent. Eftersom sjukvården och skolan ska skonas, och försvaret slippa undan med nedskärningar på 8 procent, faller bilan hårdare på övriga utgiftsområden.

Antalet offentliganställda minskar med en halv miljon, de som blir kvar får frysta löner och ökade pensionsavgifter. Kommunerna blir av med pengar. Uppräkningen av pensioner och sociala förmåner minskar genom att man byter index. Samtidigt ska moms och kapitalskatt höjas.

Labouroppositionen lär fördöma det mesta som kallt och omänskligt. Håll då i minnet att den förra Labourregeringen, bortröstad i valet i maj, bär ett stort ansvar för hur Storbritannien hamnade i träsket.

Fantastiskt! :-)

Läs också gärna här om hur - trots allt - moderat det brittiska sparpaketet är!

Privatisera NU!

Sverige är inte det enda land som plågas av en svårt (vänster)politiserad public service. I Storbritannien har BBC, som man kan läsa om här, misskött sig så till den milda grad att den nya liberalkonservativa regeringen nu anser sig tvingad att gripa in för att försöka åstadkomma räfst och rättarting. Dylika politiska ingripanden på mediaområdet är jag dock mycket, mycket skeptisk till. För svenskt vidkommande vill jag istället föreslå en annan operation: att privatisera SVT och SR och låta dom konkurrera om tittare och lyssnare på lika villkor med andra medier. Hur detta skulle sluta vet man ju inte säkert. Men jag har mina aningar...

Baksmälla som svider

I mer än ett decennium misskötte Labour den brittiska ekonomin. För en dryg månad sedan röstade därför väljarna fram en ny konservativ/liberaldemokratisk regering. Och därför tvingas nu - likt föräldrar som tvingas börja städa upp efter den odräglige tonåringens brajaparty - städa upp i spillrorna. I dag presenteras därför en ny budget som kommer att svida ordentligt i form av höjda skatter och sänkta bidrag - för alla. Så går det det när vänstern styr.

Som alla socialister ansåg nämligen även "New Labour" i grund och botten att samhället och människorna i det är ett formbart ting, som man med hjälp av beslut och bidrag kan utforma och behandla precis hur som helst. Och man knådade därför i försöken att forma Det Perfekta Samhället på, tills dess man klämt musten ur både företag och skattebetalare.

Min gissning är att den brittiska vänstern - till sedvanlig doadoakörande i både den brittiska och svenska mediavänstern - kommer att gråta krokodiltårar och kalla de åtgärder som nu genomförs för orättvisa, förödande, etc. Och det kommer de säkert delvis att vara. Men då gäller det att komma ihåg vems felet är. Men den lilla detaljen har de vänstergängade garanterat valt att redan förtränga.

En gissning

Som jag skrev på denna blogg för någon dag sedan har jag på senare år inte haft möjlighet att följa brittisk politik närmare. Men de senaste dagarnas utveckling leder mig ändå till att här och nu sticka ut hakan och göra följande prediktion: Jag tror att Torys i slutändan kommer att vinna egen majoritet i underhuset och att David Cameron därför bli ny premiärminister. Det som till slut övertygade mig var denna artikel, vari det framgång att Labour redan börjat falla sönder internt. Och sådant brukar vara ett mycket säkert tecken på att de initierade förstår vartåt det hela barkar..!

Det blåser åter från höger

"Cleggomanin" i Storbritannien verkar redan vara på väg att blåsa över och de konservativa har enligt flera mätningar nu återtagit en ganska betydande ledning inför valet den 6 maj. Gott! Storbritannien behöver sannerligen en ny, stark regering som kan förändra den med åren allt mer katastrofala politik som den nuvarande Labourregeringen bedrivit.

Bra insats av Cameron

De konservativas partiledare David Cameron spottade upp sig och vann den andra TV-sända debatten inför det brittiska valet. Gott! Jag har inte haft tid att följa brittisk politik i detalj under senare år, men att britterna behöver maktskifte vid statsrodret är uppenbart. Labour är sönderregerade sedan länge. Och den budgetvariant av Barack Obama som liberaldemokraternas Nick Clegg utgör är sannerligen inte mycket att hänga i julgranen. Hoppas därför att Cleggomanin hinner blåsa över i tid före valet den 6 maj, så att Storbritannien kan få en stark, ny toryregering. För det är britterna sannerligen värda!

Brittisk humor

Labour utraderat

Labour blev utraderat i torsdagens lokalval i Storbritannien och förlorade makten i de fyra grevskapsförsamlingar i England man fortfarande hade makten (SvD 090606). Enligt BBC:s beräkningar blev Labour med 23 procent bara landet tredje största parti. De konservativa gick däremot med 38 procent mycket starkt. Och Liberaldemokraterna med 28 procent ryckte fram som landets näst största parti. Gordon Brown vägrar dock inse att hans tid vid makten är över och vill sitta kvar. Låt oss hoppas att Verkligheten i veckorna som kommer blir så påträngande att han - eller någon annan - tar sitt ansvar och utlyser nyval. Annars riskerar en av världens stormakter att förbli lamslaget ända fram till maj nästa år, när val ändå måste hållas.

Adjö "Nya vänstern"!

Det politiska spektakel som nu utspelas i Storbritannien kan kortsiktigt bara sluta med en sak - Gordon Browns avgång som premiärminister (SvD 090605, AB 090605, DN 090605). Och mer långsiktigt att Labour därefter åter blir ett "evigt" oppositionsparti. För den moraliska/etiska rötan har uppenbart trängt in så på djupet, att Torypartiet är närmast garanterat en ny, lång period som regeringsparti. Det enda hotet mot detta scenario - och det är faktiskt en reell möjlighet - är att Labour helt imploderar och de vänsterinriktade Liberaldemokraterna istället blir landets nya, stora oppositionsparti efter nästa val.

Placerar vi in detta i en bredare, idéhistorisk kontext blir bilden om möjligt än mer intressant. För Tony Blairs Labour utgjorde - tillsammans med Bill Clintons "mittendemokrater" (som är en saga all i o m Obama), Gerard Schröders SPD (som är på väg att ätas upp av postkommunistiska Die Linke) och Göran Perssons SAP (som Mona Sahlin är på god väg omstöpa till ett kvasixenofoiskt ytterlighetsparti) - kärnan i den "nya vänster" som tog form på 1990-talet och som delvis lyckades reversera den frihetliga politiska, ekonomiska våg som startade på 1980-talet under Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Vart är då den ideologiska utvecklingen på väg?

Det vetenskapliga svaret på denna fråga är ännu"vet ej", men tillåt mig spekulera. När gudasminket hunnit rinna av Barack Obama om ett år eller så kommer en bred, folklig reaktion mot hans skattehöjnings-, reglerings- och bidragspolitik att ta fart i USA och gynna ett revitaliserat Republikanerna. Ett embryo till en sådana rörelse har redan startat i form av vårvinterns Tea Party-rörelsen. Och sedan dröjer det inte alltför länge innan en rad av de stora högerliberala/konservativa partierna i Europa (som idag drabbats av ett anfall av traditionell statssocialism) hakar på tåget.

Vad som ännu fattas - både i USA och i Europa - är karismatiska, folkliga ledare som likt Reagan kan bygga dylika nya, breda frihetskoalitioner. Men historien lär oss att sådana alltid tenderar att stiga fram när det intellektuella klimatet är moget..!

Tillägg: Här är en interaktiv karta med gårdagens valresultat från Storbritannien (rösträkning pågår fortfarande, men det verkar klart att Labour åker på kompanistryk överallt).

Inre kollaps

Brittiska Labour verkar vara på väg mot total inre kollaps:

Labour sources said that many of the party’s MPs were in a state of panic. A private meeting of the Parliamentary Labour Party was described by MPs as “emotional and jittery,” with several backbenchers openly accusing Mr Brown of lacking leadership and direction.

Man bli som liberalkonservativ givetvis inte förkrossad, men jag hade ändå hoppats att Tony Blairs arv skulle ha förvaltats bättre. För risken är nu att tokvänstern, efter en storförlust i nästa års parlamentsval, kommer att ta tillbaka makten i partiet. Och ett segerrusigt Toryparti skulle då behöva en stark opposition för att inte drabbas av hybris.

Men den dagen den sorgen... ;-)

Historisk oreda

För första gången på 300 år tvingas talmannen i brittiska underhuset avgå på grund av korruptionsanklagelser (DN 090519). Lika bra det, med tanke på hur han misskött sig. Den konservative oppositionsledaren David Cameron kräver av samma orsak nu också omgående ett nyval. Detta lär nog dock inte ske, för nuvarande premiärministern Gordon Brown kommer garanterat att klamra sig kvar vid Makten tills dess val måste hållas i maj nästa år... Om nu inte Brown för ett ögonblick skulle drabbas av äkta omtanke om den nation och det politiska system som han de senaste åren misshandlat och misskött så kapitalt vill säga.

Fortsatt turbulens i Storbritannien

Skandalerna inom brittisk politik i allmänhet och inom det sedan länge svårt sönderregerade Labour i synnerhet har nu gått så långt att drottningen sett sig tvungen att reagera och be brittiska folket om ursäkt. Som anglofil kan man bara känna sorg över vart det fantastiska landet är på väg. Men man kan också samtidigt konstatera att drottningen i alla fall sköter sitt jobb som landets statschef med den äran!

Historisk rockad

Många av Europas 1900-talsproblem bottnade i förhållandet att Storbritannien och Tyskland stod för två olika modeller för politisk och ekonomisk utveckling. Storbritannien, den klassiska liberalismens och kapitalismens hemland, stod för demokrati och marknadsekonomi, medan Tyskland, marxismens och den statssocialistiska konservatismens Heimat, stod för diktatur och statsintervention. Dessa två diametralt olika syner ledde, uppblandade med traditionell stormaktsrivalitet, fram till första världskriget, som i sin tur ledde vidare till både den kommunistiska statskuppen i Ryssland och så småningom även andra världskriget.

I dag blir man, som anglofil, därför både glad och beklämd när man läser följande artikel, som summa summarum går ut på att Tysklands förbundskansler läckt information för att stoppa den brittiske premiärministern Gordon Browns (och Barack Obamas) planer på att tvinga fram ett halvsocialistiskt "Global New Deal", som skulle innebära kraftigt ökade utgifter och en krigstidsliknande expansion av den offentliga sektorn i många länder. Glad blir man därför att Tyskland nu äntligen verkar att ha skakat av sig sitt tungrodda ideologiska arv. Och beklämd för att Storbritannien helt verkar ha lämnat sin stolta intellektuella tradition bakom sig.

Briljant talare

Daniel Hannan är garanteras Europas i dag mest lysande talare. Och bra politiska idéer har han också!