Det återstår visserligen nästan ett och ett halvt år till den stora dagen, men låt mig trots detta så här på USA:s födelsedag ge en personliga syn på läget inför nästa års presidentvalet. Då det ännu inte finns någon republikansk kandidat är det förvisso svårt att avgöra exakt hur slagfältet kommer att se ut (eftersom olika potentiella kandidater attraherar olika väljare i olika delstater), men de stora dragen börjar likväl redan nu framträda.
Och låt mig säga det direkt: om inte den amerikanska ekonomin under hösten vänder uppåt - och det finns ingenting som tyder på detta - så kommer Barack Obama att få det svårt att bli omvald. Den valkarta han lyckades producera 2008 såg förvisso imponerande ut, men den har redan till stora delar kollapsat då bärande bjälkar som Indiana, Ohio och North Carolina med all säkerhet redan är förlorade. Vilket bara det (med nya elektorsindelningen) kommer innebära en förlust på hela 45 elektorer. Och lägger man därtill att mycket tyder på att han även förlorar Florida och Virgina, vilket är ytterligare 42 elektorer, så är han redan körd eftersom republikanen - vem han eller hon nu än blir - därmed skulle uppnå det magiska talet 271.
Och det ser i praktiken ännu bättre ut för GOP-kandidaten. Denne har nämligen, så som opinionen just nu ser ut, goda chanser att härtill vinna inte bara traditionella swingstates som Nevada (6 elektorer), Colorado (9); Iowa (6) och New Hampshire (4), utan också tidigare demokratiska strongholds som Michigan (16) och Pennsylvania (20). Ja, jag skulle inte ens vilja sätta en hundring på att Obama i alla fall inte måste slåss för sin egen hemstat Illinois, där visserligen Chicago är ett demokartiskt fäste men resten av delstaten är djuprött republikanskt.
Helt säkra för Obama är med andra ord bara New Englandstaterna inklusive New York men minus New Hampshire (och med en frågetecken även kring det politiskt alltid svårfångade Main), "the Left Coast" Kalifornien/Oregon/Washington, New Mexico, New Jersey (där dock den populäre republikanske guvernören nog kan ge Obama problem), DC och hans födelsestat Hawaii, vilket om jag räknar rätt in alles enkom motsvarar 176 elektorer. Obama lär nog dock också vinna Minnesota (om nu inte GOP hämtar sin president- eller vicepresidentkandidat därfifrån) och Wisconsin, vars stora population radikala studenter (i alla fall i tidigare val) garanterat vilken demokrat som helst segern där.
Det ser alltså ljust ut. Men låt oss inte ta ut segern i förskott! Som synes på kartan ovan så har jag bland annat markerat Virgina som swingstate. Antalet byråkrater i Washington DC som bosätter sig i dess norra delar är nämligen skrämmande högt och detta kan mycket väl påverka utgången där. Likaså skulle en mindre lämplig republikansk kandidat - jag tänker närmast på Sarah Palin - nästan säkert kunna garantera Obama en andra period. Om ett drygt halvår bör vi dock ha en klarare bild av startfältet och jag återkommer därför då, om inte förr, med en ny lägesbedömning...
USA planerar tillsammans med Kanada att ingripa i Libyen, om det behövs för att rädda människor där undan dess hundgalne diktator. Vi åväntar nu därför den europeiska och nordamerikanska palestinasjals- och svartrocksvänsterns omedelbara utströmning på gator och torg. För det är ju så den brukar göra för att protestera mot dylikt uppenbart imperialistiska - och troligen även icke gendercheckade - politiska tilltag, som ju är ett klart brott mot den internationella rätten...
Republikanerna i representanthuset har nu formellt röstat igenom ett första besparingspaket på med svenska mått mätt hisnande 60 miljarder dollar. Detta är dock bara början av vad som långsiktigt krävs för att få ordning på det federala underskottet. Och faktumet att inte en enda demokrat förmådde sig rösta för ens denna initiala besparing är nog ett tecken i skyn om att både Obamaadministartionen och Senatsdemokraterna ljugit om sin budgetplaner.
