“En produkt att vara stolt över” säger här majoritetsledaren i amerikanska senaten om det stimulanspaket han håller på att ta fram tillsammans med Vita Huset och som nu närmar sig en biljon dollar (en miljon miljoner, eller tusen miljarder). Vad han inte nämner är att det rör sig om lånade pengar. Som historiker tvingas man därmed konstatera att utvecklingen gått ett helt varv och nu befinner sig på samma plats som på 1970-talet. Då trodde man nämligen också på att dåliga tider kunde motarbetas och efterfrågan och jobb skapas genom att pumpa ut lånade pengar i ekonomin. Och vad som hände vet vi: massarbetslöshet, budgetunderskott och inflation.
Den onda cirkeln bröts inte förrän på 1980-talet, när Margaret Thatcher och Ronald Reagan anammande monetarismen. Dess förgrundsgestalt Milton Friedman hade då efter decennier av villfarelser lyckats övertyga om det självklara – att inflation uppstår när mängden pengar ökar för snabbt i förhållandet till utbudet och att statens primära uppgift därför måste vara att begränsa mängden betalningsmedel i ekonomin. Men nu väljer alltså USA att upprepa gamla misstag och via sedelpressarna öka mängden pengar, samtidigt som produktionen sjunker.
Mitt råd till alla som sitter på lite större summor pengar är därför att gå till banken, ta ut dem och investera i något mer beständigt som guld eller diamanter. För tro inte att katastrofen kommer att isoleras till USA. I Europa har redan Storbritanniens Gordon Brown sagt sig vilja testa samma häxbrygd, samtidigt som Nicolas Sarkozy visat sig vara en fulljädrad gaullist; det vill säga en typisk fransk statssocialistisk toknationalist. Och det finns många även i Sverige som faller för spendersirenernas sång och tror att det faktiskt går att trolla med knäna. Exempelvis Vänsteralliansens finansministerkandidat(?) Lars Ohly.
Tillägg: Dick Erixon noterar här att Obamas ekonomiska politik bara har stöd av 22 % av amerikanerna. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar