Inte en dag för tidigt

Förre franske presidenten Chirac ställs inför rätta för korruption. Om han är skyldig eller inte till just de aktuella anklagelserna återstår väl förvisso att se. Men, i vilket fall gör det ingenting om denne man får svettas lite då han representerar något jag avskyr: gaulismen. Det är ty en fransk variant på den maktfullkomlighetslära som tog form i Europa under första hälften av 1900-talet och tog fastare form i en rad olika varianter. Som jag skrev i min bok En annorlunda historia härom året:

I likhet med många av det tidiga 1800-talets romantikeroch utopister var dessa nya idéläror antiliberala och blandade obesvärat socialistiska, konservativa och nationalistiska drag. Exakt vad de ville uppnå skiljde sig visserligen ofta rejält åt mellan olika länder beroende på politiska, ekonomiska, kulturella och andra omständigheter, men de delade vissa gemensamma grunddrag.

Samtliga predikade till exempel politikens primat – tron att samhället gick att i grunden omvälvas och detaljstyras med politiska, byråkratiska medel – och sade sig vilja ha en ”tredje väg” mellan demokrati och kommunism, kapitalism och planekonomi präglad av nationell samhörighet och klassamarbete. De utnyttjade också alla tidens militäriska seder och tekniska nymodigheter och organiseradetoppstyrda, hårt disciplinerade partiapparater för att indoktrinera och engagera medborgarna och (när makten erhållits) genomdriva sin politik på alla nivåer i samhället.

På kontinenten fann två av dessa rörelser – fascismen och nationalsocialismen – tidigt potenta ledare i Benito Mussolini (1883–1945) i Italien och Adolf Hitler i Tyskland. Illusionen om att åstadkomma en förening av kommunismens prat om jämlikhet och kapitalismens dynamik började dock samtidigtäven genomsyra en rad både gamla och nya partier runt -om i Europa. Till och med i det marxistiska Sovjetunionen blev den nationella socialismen – eller ”socialism i ett land”som den där kallades – rättesnöre i och med Josef Stalins fullkomliga maktövertagande 1928.

Gaulismen är alltså en sentida, demokratiskt-borgerlig variant av denna grundideologi som har överlevt alldeles på tok för länge. Liksom den socialistiska folkhemsditon i Sverige.

Ytterligare en tillnyktring

Ytterligare en västeuropeisk ledare av rang har nu tagit bladet från munnen och sagt det alla vettiga människor i decennier kunnat se med sina bara ögon: att den oändliga kravlöshet beblandad med bidrag som går under titeln multikulturalism i praktiken inte fungerar. Denna gång är det Storbritanniens premiärminsister David Cameron som vågat ta bladet från munnen och säger att kejsaren är naken.

Han efterlyste en "mer aktiv, muskulär liberalism", där lika rättigheter, rättssäkerhet, yttrandefrihet och demokrati aktivt upphöjs för att skapa en starkare nationell identitet.

- Om vi ska besegra det här hotet, tror jag att det är dags att vända blad för den misslyckade politiken tidigare, sade han under en paneldebatt som Tysklands förbundskansler Angela Merkel deltog i.

Sunt förnuft alltså. Tänk om någon ledande svensk politiker kunde våga säga samma sak, börja ändra på både politik och retorik och därmed - på sikt - rycka undan mattan för mer subversiva krafter som visserligen säger samma sak, men som i praktiken har grumligare motiv för det. Vi väljare och medborgare väntar...

Tillägg: En debattör i Wall Street Journal tar idag (9/2) upp Camerons tal och ger honom beröm för det:

Multiculturalism is a deeply misunderstood idea. That was one of the reasons for its political success. People were led to believe that "multiculturalism" meant multiracialism, or pluralism. It did not. Nevertheless, for years anybody who criticized multiculturalism was immediately decried as a "racist."

But the true character and effects of the policy could not be permanently hidden.
State-sponsored multiculturalism treated European countries like hostelries. It judged that the state should not "impose" rules and values on newcomers. Rather, it should bend over backwards to accommodate the demands of immigrants. The resultant policy was that states treated and judged people by the criteria of whatever "community" they found themselves born into.

I Sverige fortsätter dock förnekelsen, som i DN igår...

Kulturskillnad

En ocean skiljer USA från Europa åt, inte bara geografiskt utan också kulturellt. På det gemensamma problemet dåliga statsfinanser reagerar exempelvis folk på olika sidor pölen helt olika. I USA har Tea Partyrörelsen i åratal lyckats samla stora skaror på gator och torg för att demonstrera mot det vansinniga slöseri som pågår i Washington DC, medan européer tar till gatan för att protestera mot besparingar (nu senast på Irland).

- Tydligare än så kan det inte bevisas hur mycket sundare den amerikanska kulturen faktiskt är!

Det blåser från höger

Antalet vänsterregeringar i Europa närmar sig sakta men säkert den historiska siffran noll. Efter gårdagens brakseger för det marknadsliberala Fides i Ungern återstår nu blott en handfull länder (bl.a. Grekland och Spanien) som är styrda av socialister. Och nästa månad kan ytterligare ett land, Storbritannien, befrias från rödingarna. Där kan dock striden bli hård eftersom inget parti verkar få egen majoritet. Hursomhelst så är det extra viktigt att valvinden i västvärlden inklusive USA just nu blåser högerut. För det kunde mycket väl ha gått riktigt, riktigt illa med tanke på de stämningar som media piskade upp under finanskrisen. Men, Marx lik vägrade alltså tack och lov att vakna...

Tillägg: Vill du, käre läsare, se ett praktexempel på hur slaskigt svensk vänster läser och förvrider information de hittar på nätet? Läs då denna tolkning av texten ovan. Att jag glädde mig över att ett demokratiskt parti just vunnit valet tolkas där som att jag i praktiken även skulle jubla över att en toknationalistisk sekt fått 17 %. Bara FYI: jag tar konsekvent avstånd från alla odemokratiska partier och regimer, höger som vänster. Skulle vara intressant att veta om den svenska tokvänstern är beredd att göra samma sak, till exempel när det gäller regimerna i/på Iran, Kuba, Venezuela och andra hel- och halvdiktatoriska regimer världen över...

Tänkvärt om EU/Turkiet

Här är ett intressant och tänkvärt inlägg i debatten om förhållandet mellan EU och Turkiet....

Nu dags att gå vidare...

Det ser ut att bli ett ja i folkomröstningen på Irland (SvD 091003, DN 091003). Som "positiv EU-skeptiker" tar jag emot detta besked med blandade känslor. För jag är å ena sidan en varm anhängare av de grundläggande tankar och system - framförallt frihandeln och euron - som Europasamarbetet bygger på. Men jag inser samtidigt att dagens EU på många sätt utvecklats till ett byråkratiskt monster, som ägnar sig åt så mycket dumheter att man bågnar.

Jag skulle nog dock trots detta troligtvis ha röstat ja om jag varit irländare. EU behöver nämligen nu snabbt kunna gå vidare, göra upp med alla bysantiska tendenser som präglar dess organisation och bygga någonting helt annorlunda inom en snar framtid. Och man kan börja med att genast tillsätta en ny "grundlagskommitté".

För det Lissabonfördrag som nu kommer att träda i kraft är ett dåligt skämt! En federativ konstitution skall ty inte vara flera hundra sidor lång och späckad med politiskt korrekta floskler. Den skall vara ett kort, koncist dokument som den amerikanska Konstitutionen, som på några få A4:a statuerar hur unionen skall styras, dess makt begränsas och innehålla en rättighetskatalog som garanterar medborgarna deras mänskliga fri- och rättigheter. Basta!

Senkommen observation

Till och med den svårt vänsterskruvade tidningen The New York Times har nu observerat att den europeiska vänstern befinner sig i mer eller mindre fritt fall...

Förnuftets seger

Förnuftet segrade i Tyskland. Så skulle jag vilja sammanfatta gårdagens valresultat, som kommer att ge landet ett rent borgerlig, liberalkonservativt inriktad regering med en stabil majoritet i Förbundsdagen (SvD 090928, DN 090928) . För de tyska socialdemokraterna blev däremot resultatet ett ordentligt fiasko. Och detta är, för att travestera en känd svensk politiker, bra även för Europa.

För Angela Merkels och liberala FDP:s seger visar att kontinentens väljare - i motsats till vad många "experter" med tindrande ögon för bara ett halvår sedan yrade om - inte låter sig förföras av vänsterpopulismen. Istället tar de finanskrisen kallt och röstar för försiktighet, moderation och fortsatt kapitalism, snarare än keynesianska panikåtgärder och huvudlöst experimenterande. Jag skrev under mitt inhopp som ledarskribent på Norrbottens-Kuriren i somras en lite längre text om betydelsen av detta, som du kan läsa här.

Island på G

Island tog idag ett stort steg närmare EU då Alltinget beslöt att lämna in en medlemsansökan (SvD 090716). Tuffa förhandlingar återstår förvisso, men jag hoppas att de lyckas. För EU behöver sannerligen lite friskt rött, vikingablod som kan sätta både sprätt och skräck i de många gånger bysantiskt försoffade kontinentaleuropéerna i Bryssel!

Obs! Politiskt känsliga personer bör notera att detta inlägg innehåller spårämnen av humor. För ytterligare upplysningar om detta ämne, kontakta Socialstyrelsens enhet för osvenskt beteende.

En förlorad möjlighet

Fredrik Reinfeldts tal i Europaparlamentet, som just avslutats, började bra då han i praktiken, genom att beskriva Sveriges historia av mångårigt självpåtaget utanförskap gentemot Europa, bad om ursäkt för densamma. Det var på tiden! Men sen blev det genast tråkigare. Statsministern gick ty direkt därefter över till att hålla något som mest lät som ett sedvanligt svenskt riksdagstal, det vill säga nå't lika trögt som kola.

Och bitvis tyvärr lika felaktigt som ett inlägg av Lasse Ohly!

Han började nämligen att tala långt och länge om "klimathotet". Och likt en miljöpartist i sina mest frivola stunder talade han i sövande detalj om stigande hav, floder av miljöflyktingar, etcetera. Ergo samma utslitna helvetesscenarier som ett snabbt växande antal forskare och andra numera avfärder som alltifrån kraftigt överdrivna till rent nonsens. Och som till och med de mest inbitna växthusfantatiker börjat tvivla på!

Sen kom bra men typiskt svensktråkiga genomgångar av unionens ekonomiska utmaningar, internationell brottslighet, invandring, etcetera, där inget kvalitativt nytt sades. Fram tills han faktiskt satte ner foten och sa att "lending och spending" och protektionism inte är vägen ur finanskrisen. Bra! Jag hoppas att många lyssnade på den brandfacklan.

I det stora hela måste dock talet beskrivas som en missad chans. Statsministern kunde ty ha skrivit historia genom att skjuta klimathysterin åt sidan och istället fokusera på viktiga frågor och dito problem. Men icke...

Fortsatt högervind

Det fortsätter att blåsa kraftiga högervindar i Europa. I afton var det dags för socialisterna att få packa ihop i Bulgarien, där de de senaste tre åren bedrivit ett till och med för Balkan ovanligt korrupt regemente (SvD 090705, DN 090705). Om det segrande GEREB-partiet lyckas bättre återstår dock att se... Antalet rena vänsterregeringar inom EU närmar sig nu därmed hursomhelst den delikata siffran noll. Vad jag vet så är det bara i Storbritannien (där klockan tickar mot ett val som garanterat lär betyda regeringsskifte även där), Spanien, Grekland och någon gamla öststat som de fortfarande regerar.

Bra initativ

Folkpartiet vill att Sollentuna inför euron som alternativ valuta 2010 (SvD 090615). Vilket är ett utmärkt förslag, som jag hoppas fler kommunpolitiker landet runt tar efter. Detta då betonghäckarna i riksdagen i allmänhet och de populistiska spinndoktorerna på Sveavägen 68 i synnerhet verkar vara helt oförmögna att samla sig till beslut i denna viktiga fråga.

Skönt!

Den franske presidenten Nicolas Sarkozy har ställt in ett planerat Sverigebesök därför att utrikesminister Carl Bildt i en intervju sagt sig kunna se Turkiet som en framtida EU-medlem (SvD 090529). Skönt i så fall. Inte för att det inte finns problem med ett turkist medlemskap. Men vi slipper lägga skattepengar på att ta emot en politiker som uppenbarligen inte orkar ta en seriös diskussion om ett seriöst problem utan bara hänger sig åt töntiga, demonstrativa gester!

Typiskt svenskt

Det tog sisådär femton år, men nu verkar svenskarna slutligen ha lärt sig leva med EU (SvD 090504, SvD 090504). Och framförallt verkar det ha vuxit fram en klarsyn om på vilka områden medlemskapet betytt mest: brottsbekämpning, miljö och sysselsättning. Det vill säga områden där internationellt samarbete, globalisering och frihandel i praktiken betyder allt. Denna attitydförändring är förvisso sorgligt senkommen. Men, som det brukar heta, bättre sent än aldrig! Att svenskarna tar tid på sig att acceptera förändringar är heller inget nytt. Tvärtom har svenskarna historiskt alltid varit bland de sista folken att haka på stora, omvälvande nymodigheter.

Sverige blev exempelvis ett av de sista länderna i Västeuropa att ansluta sig till Upplysningens ideal, varför landet industrialisering försinkades till 1800-talet. Likaså moderniserades landet politiskt, socialt och kulturellt sent; den medeltida ståndsriksdagen avskaffades exempelvis inte förrän på 1860-talet. Och även när vindarna sedan vände under tidigt 1900-tal blev Sverige ett av de länder som motstod tidens överdrifter allra längst. I praktiken fick keyensianska och andra interventionistiska idéer inget bredare genomslag förrän på 1960-talet. Och när nästa stora diskursförändring ägde rum i form av nyliberalismens framväxt på 1970-talet tog det ända till slutet på nästföljande årtionde innan vi började anpassa oss.

Vadan denna senfärdighet beror på vore värt en avhandling eller två. Att landets traditioner av politisk toppstyrning, ideologisk/religiös ortodoxi och allmänna koncensusanda är inblandade storheter är nog dock ställt utom allt tvivel. För när Sverige väl accepterar en ny idé, så finns det å andra sidan nästan ingen hejd. När ekonomin började avregleras i mitten på 1800-talet blev Sverige i rappet ett av världens mest liberala länder (vilket innebar att "Fattigsverige" kunde avskaffas på rekordtid och Sverige bli ett av världens rikaste länder redan på 1920-talet). Och när den politiska klåfingrigheten till sist släpptes lös på allvar under 1960-talet tog det bara politikerna ett drygt decennium att rasera alltihop (och administrera fram ett moras som gjorde att Sverige raskt utvecklades till ett högst mediokert i-land att leva och bo i).

"Lagomsverige" är alltså en myt. Får man döma utifrån historien finns därför nu en risk för att svenskarna nykomna EU-entusiasm leder till att de börjar omfamna precis allt som Bryssel behagar hitta på. Vilket vore en katastrof, med tanke på hur mycket dårskap som där produceras. Låt oss därför hoppas att den mentala internationalisering som EU-medlemskapet inneburit sedan tidigt 1990-tal hunnit gå så långt, att de värsta ortodoxa dragen tunnats ut och Sverige istället blir en ledande röst för en återgång till det EU-samarbetet en gång i tiden var tänkt som - ett freds- och frihandelsprojekt, inte en toppstyrd sossestat i bautaformat!

Historisk rockad

Många av Europas 1900-talsproblem bottnade i förhållandet att Storbritannien och Tyskland stod för två olika modeller för politisk och ekonomisk utveckling. Storbritannien, den klassiska liberalismens och kapitalismens hemland, stod för demokrati och marknadsekonomi, medan Tyskland, marxismens och den statssocialistiska konservatismens Heimat, stod för diktatur och statsintervention. Dessa två diametralt olika syner ledde, uppblandade med traditionell stormaktsrivalitet, fram till första världskriget, som i sin tur ledde vidare till både den kommunistiska statskuppen i Ryssland och så småningom även andra världskriget.

I dag blir man, som anglofil, därför både glad och beklämd när man läser följande artikel, som summa summarum går ut på att Tysklands förbundskansler läckt information för att stoppa den brittiske premiärministern Gordon Browns (och Barack Obamas) planer på att tvinga fram ett halvsocialistiskt "Global New Deal", som skulle innebära kraftigt ökade utgifter och en krigstidsliknande expansion av den offentliga sektorn i många länder. Glad blir man därför att Tyskland nu äntligen verkar att ha skakat av sig sitt tungrodda ideologiska arv. Och beklämd för att Storbritannien helt verkar ha lämnat sin stolta intellektuella tradition bakom sig.

Briljant talare

Daniel Hannan är garanteras Europas i dag mest lysande talare. Och bra politiska idéer har han också!

Verkligheten har hunnit ifatt

Den svenska kronan fortsätter att förlora i värde (DN 090225). Detta trots att den svenska ekonomin tillhör dem som klarat finanskrisen allra bäst. Ordnade statsfinansier etc är uppenbarligen inte nog för valutahandlare, som söker efter något mer substansiellt. Uppenbarligen har därmed verkligheten nu kommit ifatt alla dem till både vänster och höger som trott att Sverige långsiktigt skulle kunna ställa sig vid sidan av. Det är därför dags för fler svenska politiker än någon enstaka folkpartist att lägga stoltheten och partiegoismen åt sidan och våga ta upp EMU-frågan igen.

Ungdom inget självändamål

Rätt man på rätt plats?

.

Svensk rikspolitik domineras av två politikertyper. Den ena och i särklass största är "broilers" som ofta fötts in politiken av politiskt/fackligt engagerade föräldrar och aldrig sysslat med annat. De går direkt från ungdomförbunden via universitetsstudier till jobb som ombudsmän och slutar snart som heltidsanställda sakkunniga, landstings- och kommunalråd och riksdagsmän. De är följaktligen - likt det saudiska kungahusets månghövdade prinsskara - satta att styra över en verklighet de aldrig haft någon riktig kontakt med.
.

Den andra, mindre gruppen är "yrvädren" som ofta är unga stjärnskott som beroende på kändisskap eller annat plockas in på riksdagslistorna av partierna primärt för att locka röster. Och om de blir valda blommar de sedan under några få år i det massmediala strålkastarljuset, innan de antingen tröttnar och drar vidare eller gillar läget och försvinner in i riksdagshusets ändlösa korridorer för att aldrig mer höras av igen. Även de saknar alltså närmare kunskaper om omvärlden, dess krav och utmaningar.

Att detta skulle vara ett problem förnekas givetvis av yrkespolitikerna själva. De hävdar att de skaffar sig all nödig information på annat sätt. Det är dock för alla som tvingats hanka sig fram som arbetare, tjänsteman eller egen företagare uppenbart att det är en sak att läsa om verkligheten, en helt annan sak att leva livet i den. Man blir därför trött när man i dagens Svenskan (SvD 090214) läser om att topplaceringarna inför årets EU-val verkar gå till gamla ringrävar. Och att det ses som ett problem att så få av de övriga kandidaterna är under 30 år.

Varför skulle just politiska meriter och ungdom vara goda kvalifikationer? Vore inte gedigna livs- och arbetslivserfarenheter ett mycket bättre företräde om man nu aspirerar på att få sitta med och fatta beslut rörande en halv miljard européers vardagsliv? Och hur är det tänkt att ungdomligt oförstånd, ideologisk naivitet och brist på tuffare livserfarenheter skulle vara bra instrument i brottningsmatcherna med Brysselbyråkraterna?

Endast arisk energi åt folket!?

Socialdemokratin mönstrade efter "kosackvalet" 1928 ut den mesta marxistiska bråten ur sin retorik och anslöt sig under Per Albin Hansson i stället till mer tidstypiska, brunaktiga tongångar i form av den politiskt, ideologiskt och ekonomiskt isolationistiska folkhemspolitiken. En linje som man sedan under beteckningen "den tredje vägen" fortsatte ända tills dess både in- och utrikespolitiken kollapsade 1989-91 . Därefter skedde en viss tillnyktring och "europeisering" av SAP:s politik.

I takt med att vänstersamarbetet med "nationalkommunisten" Lars Ohly utvecklas återfaller dock Rörelsen i dessa dagar allt oftare till nationellt socialistiska, protektionistiska och etnocentriska ståndpunkter, vars make vi inte hört i svensk politisk debatt sedan Tage Erlanders dagar. Då kunde exempelvis Gunnar Myrdal (1962) offentligt höras förklara att EEC-ländernas socialpolitik var ”reaktionär” och att Sverige inte borde beblanda sig med kontinentens katoliker då ”de säkert protestantiska länderna [nått längst] i ekonomisk och all annan utveckling”. Och nu är det ergo dags igen.

Under hösten och vintern hördes muller från fackföreningshåll om behovet av att nationalisera Volvo. Och i dag kräver Mona Sahlin - enligt DN (090210) - att energimarknaden begränsas till vad tidningen kallar "en trygg, nordisk elmarknad". Vad blir nästa steg för att beskydda folket och fosterlandet? Stoppad jordbruksimport? Begränsad utvandring av kvalificerad arbetskraft? Avbruten järnmalmsexport? Man bara undrar...

Sirenerna ljuder

“En produkt att vara stolt över” säger här majoritetsledaren i amerikanska senaten om det stimulanspaket han håller på att ta fram tillsammans med Vita Huset och som nu närmar sig en biljon dollar (en miljon miljoner, eller tusen miljarder). Vad han inte nämner är att det rör sig om lånade pengar. Som historiker tvingas man därmed konstatera att utvecklingen gått ett helt varv och nu befinner sig på samma plats som på 1970-talet. Då trodde man nämligen också på att dåliga tider kunde motarbetas och efterfrågan och jobb skapas genom att pumpa ut lånade pengar i ekonomin. Och vad som hände vet vi: massarbetslöshet, budgetunderskott och inflation.

Den onda cirkeln bröts inte förrän på 1980-talet, när Margaret Thatcher och Ronald Reagan anammande monetarismen. Dess förgrundsgestalt Milton Friedman hade då efter decennier av villfarelser lyckats övertyga om det självklara – att inflation uppstår när mängden pengar ökar för snabbt i förhållandet till utbudet och att statens primära uppgift därför måste vara att begränsa mängden betalningsmedel i ekonomin. Men nu väljer alltså USA att upprepa gamla misstag och via sedelpressarna öka mängden pengar, samtidigt som produktionen sjunker.

Mitt råd till alla som sitter på lite större summor pengar är därför att gå till banken, ta ut dem och investera i något mer beständigt som guld eller diamanter. För tro inte att katastrofen kommer att isoleras till USA. I Europa har redan Storbritanniens Gordon Brown sagt sig vilja testa samma häxbrygd, samtidigt som Nicolas Sarkozy visat sig vara en fulljädrad gaullist; det vill säga en typisk fransk statssocialistisk toknationalist. Och det finns många även i Sverige som faller för spendersirenernas sång och tror att det faktiskt går att trolla med knäna. Exempelvis Vänsteralliansens finansministerkandidat(?) Lars Ohly.

Tillägg: Dick Erixon noterar här att Obamas ekonomiska politik bara har stöd av 22 % av amerikanerna. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli...