Nytt debattforum

Debatt, fri och förutsättningslös, är demokratins livsblod. Sedan några veckor är jag därför tillsammans med Stig-Björn Ljunggren moderator för http://www.asiktssenaten.se/ som är tänkt att bli ett ställe för spännande debatter:

"Vår ambition är att hålla ett högt tak och respektfull ton. Vi är inte många medlemmar ännu så tveka inte att registrera dig nu (kommer alltid vara gratis) så vi kan bli fler. Bjud gärna in vänner och ovänner. Tanken är att vi ska försöka få en balans mellan höger och vänster och på så vis hålla oss just oberoende."

Tveka därför inte - anmäl dig idag och börja delta - eller bara följ - diskussionerna. Förhoppningsvis kommer de att hjälpa alla, både till vänster och höger, att utveckla både sina egna, andras och kanske också helt nya idéer!

- Välkommen!

Frihetlig lektion

Här får en av Obamaadministrationens teknokrater sina fiskar varma...

Inte en dag för tidigt

Förre franske presidenten Chirac ställs inför rätta för korruption. Om han är skyldig eller inte till just de aktuella anklagelserna återstår väl förvisso att se. Men, i vilket fall gör det ingenting om denne man får svettas lite då han representerar något jag avskyr: gaulismen. Det är ty en fransk variant på den maktfullkomlighetslära som tog form i Europa under första hälften av 1900-talet och tog fastare form i en rad olika varianter. Som jag skrev i min bok En annorlunda historia härom året:

I likhet med många av det tidiga 1800-talets romantikeroch utopister var dessa nya idéläror antiliberala och blandade obesvärat socialistiska, konservativa och nationalistiska drag. Exakt vad de ville uppnå skiljde sig visserligen ofta rejält åt mellan olika länder beroende på politiska, ekonomiska, kulturella och andra omständigheter, men de delade vissa gemensamma grunddrag.

Samtliga predikade till exempel politikens primat – tron att samhället gick att i grunden omvälvas och detaljstyras med politiska, byråkratiska medel – och sade sig vilja ha en ”tredje väg” mellan demokrati och kommunism, kapitalism och planekonomi präglad av nationell samhörighet och klassamarbete. De utnyttjade också alla tidens militäriska seder och tekniska nymodigheter och organiseradetoppstyrda, hårt disciplinerade partiapparater för att indoktrinera och engagera medborgarna och (när makten erhållits) genomdriva sin politik på alla nivåer i samhället.

På kontinenten fann två av dessa rörelser – fascismen och nationalsocialismen – tidigt potenta ledare i Benito Mussolini (1883–1945) i Italien och Adolf Hitler i Tyskland. Illusionen om att åstadkomma en förening av kommunismens prat om jämlikhet och kapitalismens dynamik började dock samtidigtäven genomsyra en rad både gamla och nya partier runt -om i Europa. Till och med i det marxistiska Sovjetunionen blev den nationella socialismen – eller ”socialism i ett land”som den där kallades – rättesnöre i och med Josef Stalins fullkomliga maktövertagande 1928.

Gaulismen är alltså en sentida, demokratiskt-borgerlig variant av denna grundideologi som har överlevt alldeles på tok för länge. Liksom den socialistiska folkhemsditon i Sverige.

Vänsterns tillbakagång

Här är en mycket intressant text om den amerikanska vänsterns långsiktiga tillbakagång:

In the tumultuous history of postwar American liberalism, there has been a slow but steady decline of which liberals have been steadfastly oblivious. The heirs of the New Deal are down to around 20% of the electorate, according to recent Gallup polls. Conservatives account for 42% of the vote, and in the recent election the independents, the second most numerous group at 29% of the electorate, broke the conservatives' way. They were alarmed by the deficit. They will be alarmed for a long time.

Jag tror det börjar bli dags att skriva den västerländska vänsterns dödsruna. För mönstret börjar nu bli närmast övertydligt i allt fler länder.

Yes, give us more..!

Sossarnas nyligen tillsatta krisgrupp består tydligen av vänstergängade ideologer. Se där ytterligare en glad nyhet för de borgerliga. För ett S-parti som kryper ännu närmare Lasse Ohly inför 2014 års val är det närmaste en garanti för fortsatt Alliansstyre som det går att komma. Vi lever sannerligen i historiska tider. Och gudars va' skönt det känns..! :-)

Det blir bättre!

Mellan 1990 och 2005 minskade andelen fattiga i världen från 46 till 27 procent. Och trenden fortsätter. (DN 100913) Låt oss därför glädjas. Och fortsätta framåt genom att dra oss till minnes vad som hände omkring 1990. Kommunismen kollapsade, demokratin och kapitalismen började breda ut sig på allvar även i tredje världen. Se där en händelse som garanterat är mer än bara en ren tillfällighet!

Lite historia

Ronald Reagans tal till Republikanernas partikonvent 1980. Det ideologiska budskapet är lika aktuellt nu som då...

:-)

Här är en riktigt kul grej! En man i USA körde under en månad genom 30 delstater för att forma texten ovan med motiveringen:

"The main reason I did it is because I am an Ayn Rand fan," he says. "In my opinion if more people would read her books and take her ideas seriously, the country and world would be a better place - freer, more prosperous and we would have a more optimistic view of the future."

Jag är i och för sig ingen randian (då jag tycker hennes världsbild är väl enkel och verklighetskontakt bristfällig), men hennes grundläggande budskap om inte bara nödvändigheten och effektiviteten utav utan också den moraliska rättfärdigheten i frihet och kapitalism uppmärksammades här sannerligen på ett kul sätt!

Hjärnsläpp!!!

Karl Marx idéer har inneburit mord på tiotals miljoner människor genom

avrättningar, arbetsläger, svält och allmänna umbäranden.

Och enligt Sveriges möjligen nästa statsminister hade karln "rätt (i) ganska mycket"...

Ibland undrar man om man drömmer eller är vaken. För vad sägs om följande uttalande av Mona Sahlin i en radiointervju i går: "I teorin hade Marx rätt ganska mycket!" Ursäkta mig, men har människan fått en propp? Karl Marx var en av världshistoriens i särklass värsta intellektuella huliganer. Och historien har inte bara bevisat honom fel på varje viktig punkt, utan hans idéer ledde under 1900-talet också till någonstans mellan 50-100 miljoner människors död, samt mångdubbelt flers materiella nöd och medmänskliga elände.

Kunskaperna om Karl Marx och hans dillerier verkar med andra ord hos statsministerkandidaten vara minst sagt skrala. Låt mig därför här kort rekapitulera vad Karl Marx faktiskt trodde och tyckte. Och jag gör det enkelt för mig genom att citera mig själv från min bok En annorlunda historia:

Karl Marx (1818–1883) var en i raden av intellektuellt trassliga 1800-talsfilosofer. Som student i Berlin i slutet av 1830-talet hade han kommit i kontakt med romantikens filosofi i dess vänsterhegelianska tappning. Marx ville dock själv avslöja verklighetens sanna natur inför hela mänskligheten och började därför oförskräckt peta i Hegels världshistoriska schema. Och resten är, som det brukar heta, historia. I Kommunistiska manifestet (1848) bytte Marx först ut Hegels världsande mot Platons ekonomiska drivkrafter och fick därmed historien att framstå som en evig kamp mellan klasser. Och i den mer utvecklade världsbild han presenterade senare i livet knådade han ihop utvalda delar från hela det platonska och romantiska registret, plus en rad positivistiska och darwinistiska idéer, till en fullödig saga om mänsklighetens historia, dess moraliska förfall och det väntande paradiset.

I forntiden hade folken, enligt Marx, levt i fred och frihet och solidariskt delat på resurserna. Sedan hade onda figurer introducerat privat ägande och mänskligheten genom historien därför tvingats genomlida stadier av slavsamhällen, feodalism och kapitalism, varav det senare var en epok där arbetarna förtrycktes av höghattade – ofta judiska – girig bukar.

Vid mitten av 1800-talet var det dock bara en tidsfråga innan arbetarna skulle bli så många att de kunde störta borgerskapet och införa proletariatets diktatur; en regim som under en upplyst elits ledning skulle avsluta den historiska utvecklingen genom att återinföra den förlorade guldålderns egalitära samhälle där ingen, tack vare industrialismens maskiner och andra företräden, skulle tvingas arbeta med något trist. (Not: Marx fick en gång från en fundersam åhörare frågan vem som i detta samhälle skulle göra tråkiga saker som att putsa skor. Den store filosofen löste dock denna för hela sin teori kritiska paradox genom att ilsket vråla: ”Du!”)

Marx höjde dock samtidigt ett varnande finger för att upploppet till detta Stålverksnirvana skulle bli tufft. För kapitalisterna skulle kämpa emot. Och då de hade enorma resurser till sitt förfogande måste kampen bli blodig. Ja, historiens gång riskerade till och med att hejdas på obestämd tid om inte arbetarna, när den stora dagen kom, ställde upp unisont och var beredda att utnyttja alla medel i kampen. Eller som Marx själv formulerade det: ”När vår tid kommer ska vi inte förkläda vår terrorism.” Detta var dock inget att moraliskt oja sig över eftersom historien ju redan hade fällt dödsdomen över kapitalisterna och aktivisterna därför bara skulle agera bödlar.

Enligt Karl Marx väntade alltså kapitalismens Ragnarök runt hörnet och paradiset bakom nästa kulle. Hans ideologi utvecklade också snabbt stora likheter med en monoteistisk religion och många av dess mest ruggiga attribut; som att Karl Marx, likt Muhammed, var den siste profeten och fått Sanningen uppenbarad för sig. Anhängarna började snart studera hans Kapitalet (1867) som påven i Rom läser Bibeln och nära ett jesuitliknande hat mot allt och alla som kunde sammankopplas med det kätterska kapitalistiska samhället. Marxismens sympatisörer uppvisar symptomatiskt nog också ofta än i dag många likheter med upphovsmannens koleriska personlighet, samtidigt som ideologins otåliga våldsromantik verkar förförande på många, inte minst unga adrenalinstinna radikaler. Den europeiska vänstern utmärks därtill som bekant alltjämt av preussiska sedvänjor som en aggressiv politisk jargong (kamp, front, attack) och militäriska seder (facklor, fanor, marscher).

Och, vad hände?Jo, i stora delar av världen tröttnade många redan före första världskriget på att sitta med armarna i kors och vänta på en världsrevolution som aldrig kom (eftersom kapitalismen redan då gjort så många så rika att hela idén framstod som förryckt). Och då de socialistiska partiernas uppslutning bakom sina respektive länders krigsansträngningar 1914-18 även punkterade illusionerna om klasskamp och arbetarsolidaritet blev det till slut bara i Sovjetunionen – där makten tillskansats genom våld och den som sade att Karl Marx hade haft fel bara gjorde det en gång – och dess lydstater som marxismen långsiktigt skulle överleva. Och där gick det som det gick: tiotals miljoner människor mördades, svältes ihjäl och lemlestades på bara några få decennier. Samt, därefter:

Efter Josef Stalins död 1953 hade terrorn i Sovjetunionen modererats och regimen under hans efterträdare – först den jovialiske men oberäknelige Nikita Chrusjtjov, därefter den lika korrumperade som alkoholiserade Leonid Brezjnev – förvandlats till grådaskig polisstat där befolkningen hölls i schack med hjälp av övervakning, angiveri och löften om att det kommunistiska paradiset strax skulle infinna sig. Men planekonomins synliga stövel visade sig, i motsats till den osynliga kapitalistiska handen vara helt oförmögen att komplettera den stål-, kol- och vapenproduktion som Lenin och Stalin lyckats piska fram med en fungerande konsumtionsindustri. Hur mycket man än led och försakade sades det kommunistiska himmelriket på jorden därför kräva att man ansträngde sig till
sitt yttersta i ytterligare en femårsplan. Eller två. Möjligen tre. Eller kanske fyra…

Om detta misslyckande i första hand berodde på alltför stora mängder alternativt alltför bristfällig information, eller bara på alltför höga nivåer av inkompetens hos de ansvariga byråkraterna, tvistade visserligen länge de lärde. I alla fall i väst. I dag vet vi att det berodde på både-och. Efter att ha bränt imperiets resurser på ett antal prestigeprojekt – rymdprogrammet under Chrusjtjov; byggandet av en global krigsmaskin under Brezjnev – hade nämligen den sovjetiska ekonomin gått i stå redan i början av 1970-talet och samhället förvandlats till en Potemkinkuliss, utåt styrd av en uppställning bistra mumier och inåt präglad av politisk korruption, ekonomiskt sönderfall och social misär.

Sovjetunionen borde därför i början av 1980-talet inte längre ha imponerat på någon. Det skulle ha räckt att begrunda omständigheten att det i Moskva – huvudstaden i ett av världens största veteproducerande länder – ringlade brödköer utanför matbutikerna för att förstå att någonting i grunden var fel. Problemet var bara att många politiker, intellektuella och andra förståsigpåare i Västeuropa och USA valde att tro på kommunisternas ord snarare än sina egna ögon. Rädslan för Sovjetunionens militärapparat var en förklaring till detta, USA:s svaghet efter Vietnam, Watergate och Jimmy Carters futila presidentskap en annan. Men det fanns framför allt hos många också en djup ovilja mot att acceptera faktum: att det grandiosa socialistiska experimentet faktiskt inte lyckades göra någonting rätt eller riktigt.

En som förstod var dock Ronald Reagan. Han hade nämligen, förutom en djup både ideologisk och religiös övertygelse om orättfärdigheten i den kommunistiska ideologin, tidigt noterat brödköerna och därför blivit övertygad om att USA och dess kapitalistiska system samtidigt skulle kunna överträffa Sovjetunionen både där det skulle svida som mest (ideologin och militären) och göra största möjliga
skada (ekonomin).

Efter att ha övertagit makten 1981 inledde Reagan därför inte bara en verbal offensiv genom att kalla Sovjetunionen för bland annat ”ondskans imperium” och en kraftig uppbyggnad av USA:s konventionella och nukleära styrkor. Han lanserade också det så kallade SDI-programmet; ett rymdbaserat missilförsvarsprogram som han visste att Sovjetunionen ägde vare sig tekniska kunskaper eller ekonomiska resurser att kunna möta.

När Michail Gorbatjov (f 1931) tillträdde som generalsekreterare 1985 hade denne troligen också redan då klart för sig att Sovjetunionen inte kunde tävla med väst. Han försökte visserligen först gjuta nytt liv i liket genom glasnost och perestrojka. Men då detta misslyckades gav han efter bara något år i praktiken upp Sovjetunionens supermaktsstatus genom att börja lägga ner landets militärbaser i Afrika och Asien, dra in bidragen till kommunistiska lydregimer och inleda förhandlingar med USA om en omfattande kärnvapennedrustning. Och när Gorbatjov sedan även klargjorde att Sovjetunionen inte längre hade för avsikt att förhindra regimskiften i Central- och Östeuropa, utbröt där 1989 i land efter land folkliga uppror som beredde vägen för demokrati och kapitalism. Och när också Sovjetunionen efter en misslyckad kupp upplöstes på juldagen 1991 var allt över.

Friheten hade plötsligt bara segrat. Och det var inte bara drömmen om det klasslösa samhället som gått i kras. De gigantiska samhällsexperimenten i Sovjetunionen och dess satellitstater erbjöd nämligen ett ödesdigert bokslut även rörande den behavioristiska människosynen, det positivistiska samhällskonceptet och den teknokratiska drömmen om Det Perfekta Samhället. Sjuttio års kommunism lämnade för utom bottenlös fattigdom och spruckna drömmar efter sig en fullskalig humanitär, ekologisk och kulturell katastrofzon som sträckte sig från Östersjön till Barents hav, plus ett antal vita fläckar och svarta hål i de afrikanska, asiatiska och latinamerikanska kontinenterna utmärkta av sjunkande medellivslängd, missbruksproblem, miljökollapser och samhällen fyllda av apatiska och cyniska människor.

Detta är resultatet av Karl Marx fantasier. Och enligt Sveriges möjligen nästa statsminister hade han ergo "rätt (i) ganska mycket". Det återstår nu bara cirka fem veckor till valet. Och när man hör Sahlin inser man hur enormt viktig denna tid är för att väcka opinion för fortsatt borgerligt styre (och förbereda emigrationen om detta skulle misslyckas)...

Man bågnar!

Det bästa sättet att avslöja en hästhandlare är att låta honom babbla på, för då blottar han förr eller senare alltid sina egna lögner. Ungefär så går ett gamalt ordstäv i Dalsland, där jag kommer ifrån. Och det speglar sannerligen verkligheten. För vad sägs om följande mångordiga inlaga, där socialdemokraten Lena Sommestad klagar på att den svenska och ett antal andra europeiska regeringar vill avskaffa EU:s relativa fattigdomsbegrepp, som stipulerar att alla som har en årsinkomst som är lägre än 60 % av medianinkomsten skall betecknas som fattiga.

Låt oss betänka effekten av detta krav. För om alla som tjänar mindre än 60 % av medianinkomsten skall betecknas som fattiga kommer det ju alltid kommer att finnas en stor andel fattiga, hur rika medborgarna även under detta streck än blir (en miljonär är ju ty fattig i jämförelse med en miljardär). Förutom, vill säga, i ett enda specifikt läge, där alla tjänar exakt lika mycket! Ett relativt fattigdomsbegrepp är därför uppenbart rent politiskt betingat och måste, logiskt, ha som enda och yttersta mål att leverera argument för en total inkomstutjämning.

Och så får man givetvis tycka! Men det vore sannerligen ärligt om detta relativa fattigdomsbegrepps förespråkare samtidigt påpekade lösningen på problemet (som man ju får anta att de i slutändan är ute efter) och vad detta i praktiken skulle innebära: att utbildning, arbete och sparande inte alls skall få löna sig! De borde också vidare kosta på sig att säga i alla fall något litet om vad som skulle hända med, exempelvis, arbetslösheten om de en dag skulle lyckas piska fram ett sådant tillstånd. För varför skulle någon i sinnet frisk person dra på sig álla de risker och allt det besvär det faktiskt innebär att driva eget och anställa om man inte kan få ut något alls för det?

Att kravet på fullständig inkomstutjämning hörs vänsterifrån är nu givetvis inget att förundras eller förfasas över -- om och när det kommer från kommunister. Men det är sannerligen med en blandning av dagspolitisk förundran och historiska rysningar som man denna sommar ser hur alltså ledande företrädare ´även för den svenska socialdemokratin - som sedan man i praktiken övergav marxismen i slutet på 1920-talet ändå stått för någon form av realpolitik - mindre än två månader före ett viktigt val i praktiken ställer sig lika långt till vänster som Lasse Ohly...

Detta är dock samtidigt mycket, mycket uppmuntrande. För som jag skrev i en krönika i bland annat NWT härförleden så försökte sossarna sig på en dylik extrem vänstersväng även 1928. Och då gick det käpprakt åt fanders för dom. Svenskarna var ty lika lite trakterade då som (får vi hoppas!) de är idag av dylik utopiapolitik. Tilläggas kan också att SAP då, precis som i år, gick till val på en allians med kommunisterna. Låt oss därför både hoppas och tro att historien nu, för en gångs skull, faktiskt rakt av upprepar sig!

Höger om!

Nu är det "inne" att vara höger! Enligt en mätning som kom häromdagen betecknar sig nu betydligt fler som höger än som kallar sig för vänster. Och som NWT konstaterar här, så är detta ytterligare ett steg på vägen för Sverige att bli ett normalt land. Socialismen var ty något som mer utvecklade civilisationer skakade av sig redan för flera decennier sedan. Här uppe i folkhemmet har dock många, likt intellektuella zombier, vandrat på i gamla ullstrumpor som om inget hänt. Om nu bara denna mentala mognad också materialiserar sig i en förnyad - gärna kraftigt förstärkt! - borgerlig riksdagsmajoritet efter valet den 19 september så har dock ett stort steg framåt tagits för att även Sverige, äntligen, skall lägga 1900-talets dillerier bakom sig.

Kloka ord

Det är inte alltför ofta man läser så här kloka ord i svårt sliberala New York Times:

When historians look back on this period, they will see it as another progressive era. It is not a liberal era — when government intervenes to seize wealth and power and distribute it to the have-nots. It’s not a conservative era, when the governing class concedes that the world is too complicated to be managed from the center. It’s a progressive era, based on the faith in government experts and their ability to use social science analysis to manage complex systems.

Amen!

Mycket intressant inlägg

DN:s förre politiske chefredaktör, författare till Liberalismens idéhistoria, med mera, Svante Nycander skriver idag om den svenska kulturvänsterns antiliberalism: "Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar. Kritiken yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort." Jag håller som liberalkonservativ långt ifrån alltid med Nycander, som representerar den svenska socialliberalismen, i vare sig anslag eller slutsatser. Men här sätter han sannerligen både fingeret och sökarljuset på en mycket intressant och viktig sak!!

För ju mer tiden går, dessto tydligare blir det att Sverige under 1900-talet utvecklades till en intellektuell särlingsstat i västvärlden. Visst, Sverige införde som alla andra västländer först kapitalismen (genom ett antal reformer 1845-65) och sedan också demokrati (1907-21), men mentalt förblev det ett politiskt och kulturellt auktoritärt land med ett på många sätt fortsatt underdånigt folk. Jag skisserade och kritiserade denna utveckling i min egen bok En annorlunda historia och det gläder mig därför mycket att den nu också påtalas av Svante Nycander. Och jag hoppas att hans inlägg leder till en vidare debatt. För Sveriges antiliberala arv är sannerligen ett problem som har fått, fortfarande har och också kommer att fortsätta få stora, ofta direkt farliga, effekter!!!

Fortsättning 19/7: Idag kom Svante Nycanders andra debattartikel. Och den var ännu bättre!! Den tar nämligen upp ett av mina favorithatobjekt - vänstervridningen av Sveriges akademier. Han skriver bland annat:

Metodstriden inom universiteten har snarast förvärrats efter kommunismens fall i Europa, då ”många flaggade ut från marxismen för att segla under postmodern bekvämlighetsflagg”, enligt Nordin. Postmodern filosofi är en reaktion mot det centrala i moderniteten, som förutsätter att verkligheten är åtkomlig för rationell analys. Filosofiprofessorn Sören Halldén har påpekat att det finns personer med en stark ställning vid universiteten ”som inte uppfattar verklighetsförankring som nödvändig inom god vetenskap”.

I synnerhet det senare har också jag länge uppfattat som en skriande brist. För bristande verklighetsförankring kan man spåra inom en rad vetenskaper, där kartan är betydligt viktigare än verkligheten. Ta genusvetenskapen som exempel. De flesta av dess företrädare bygger hela sin människosyn på tabula rasa begreppet, trots att inte bara genetik, hjärnvetenskap, biologi och en rad andra ämnen - för att nu inte tala om det sunda förnuftet - klart visar att det finns tydliga skillnader mellan manligt och kvinnligt. Men genusvetarna tillåts ända att fortsätta plåga världen med sina skattesubventionerande dumheter (den som vill läsa mer om detta kan med fördel besöka Tanja Bergkvist blogg).

Hursomhelst, Svante Nycander har med dagens inlaga satt tummen på en intellektuell varböld som borde ha spruckit för länge, länge sedan. Låt oss hoppas att vi nu äntligen får en debatt om den!!!

Mer grönt vansinne

Miljöpartiet är sedan länge ansvarigt för så oändligt många förslag på en skala hela vägen från rena dumheter till skär fascism att man nästan slutat bry sig. Idag skall till exempel taltrattarna Eriksson och Wetterstrand kräva förbud mot nya lågprisköpcentrum utanför storstäderna. Deras billösa väljare i Ståååckhooolm skall ty på det sättet få fler lokala butiker att handla i, är det tänkt. Och det kanske de skulle få. Vad resten av svenska folket skulle få är dock glasklart: sämre konkurrens och därmed, bland annat, högre matpriser. Men det är ju ett pris som man lätt kan betala. Om man är högavlönad singelloppa på Söööder och dagligen gladeligen betalar både 50 och 60 spänn för en specialdesignad mugg kaffe med mjölk (eller latte som det heter på PK-svenska) vill säga... Gud bevare kung och folk från denna gröna pest!

Fler konservativa

Antalet amerikaner som definierar sig själva som konservativa ökar. Enligt Gallup så är de nu hela 42 % mot bara 20 % liberaler: "The ideological orientation of Americans seen thus far in 2010 would represent a record-high level of conservatism (since at least 1992) if it is maintained for the full year. This follows an increase in the percentage of conservatives in 2009 that was fueled by heightened conservatism among independents, a pattern that continues today." Med tanke på vilken huvudlös politik Obamaadministrationen driver är detta inte alls oväntat...

När skall 1900-talet ta slut?

Missa inte dagens huvudledare i Svenska Dagbladet, där PJ Anders Linder uppmanar de borgerliga att ta strid om rättvisebegreppet. Han skriver bland annat:

Den borgerliga idén om rättvisa går ut på att alla ska få chansen och att den som riskerar att krascha ska få bästa möjliga hjälp. Det är mycket viktigare att skolan håller högsta klass, att arbetsmarknaden fungerar väl och att socialpolitiken prioriterar dem som har störst behov än att inkomster utjämnas till någon viss nivå. Att kämpa för total inkomstutjämning är enligt detta synsätt inte att driva rättvisepolitik utan att ägna sig åt raka motsatsen.

Jag håller helt och hållet med! Men jag kan samtidigt inte låta bli att tycka synd om Sverige, som 2010 e.Kr. inte kommit längre i sin politiska mognadsprocess utan fortfarande sitter fast i denna infantila 1900-talsdebatt. I filmklippet ovan finns exempelvis det ögonblick då Margaret Thatcher i praktiken, i ett av sina sista tal som premiärminister, slöt den debatten för Storbritanniens del. I Sverige pågår dock alltså debatten fortfarande...

Intressant om extremism

Läs gärna följande bokrecension i Svenska Dagbladet om den förvrängda världbild som dagens de facto nazister lever med. Tyvärr gör dock författaren - och även recensenten - det sedvanliga felet och använder begreppet extremhöger om dessa personer. För som både jag och Dick Erixon skrivit om upprepade gånger (bland annat här och här) så är det sannerligen inte speciellt mycket som är "höger" med denna ideologi...

Trevlig helg!

Idag är det lite ont om tid att blogga. Men jag har idag en bokrecension på Svensk Tidskrift som jag tror kan intressera. Jag kan också som alltid varmt rekommendera Tanja Bergkvists senaste inlägg som bl.a. handlar om HBT-anpassning av Folktandvården!

Bra injektion i högerdebatten

Den klassiske liberalen och idéhistorikern Johan Norberg ger sig idag i Svenska Dagbladet in i debatten om den påstådda bristen på idédebatt inom borgerligheten och högern:

I England skrev tidskriften The Spectators chefredaktör Fraser Nelson nyligen avundsamt att ”Stockholm har en vibrerade intellektuell scen där liberala idéer blomstrar”, och han gav flera exempel som inte har nämnts i denna debatt. Det är ett skäl till att jag har svårt att ta frågan om de försvunna borgerliga intellektuella på allvar. Dagens generation av liberala skribenter och forskare i Sverige har satt ett avtryck i debatten om till exempel ekonomin, välfärdsstaten och framtiden som det enligt flera utländska betraktare är svårt att hitta motsvarigheter till i andra länder. Men vi är förstås fel typ av intellektuella.

Johan har helt rätt. Debatten har så här långt präglats av en från en strikt svensk synvinkel till vissa delar historiskt korrekt, men samtidigt internationellt sett alltför smal definition av begreppet "höger". I Sverige har nämligen detta begrepp blivit mer eller mindre entydigt med den rigida, kontinentala konservatism som sökte idéer och inspiration hos Otto von Bismarck i slutet av 1800-talet. Inom den svenska högern fanns dock tidigt även tydliga stråk av den mer folkliga och frihetliga konservatism som dominerade i Storbritannien och så småningom även i USA under Ronald Reagan.

Det var också denna "liberalkonservatism" som med tiden skulle bli dominerande inom den svenska högern; framförallt under 1980- och 1990-talen. Men då denna typ av konservatism inte passar den svenska vänsterns och kulturelitens älskade nidbild av den konservative som en monokelprydd adelsman som står lutad mot promenadkäppen och ånkande drömmer om hur bra allt var i Sverige under Oscar II, så hör man bara mycket lite om den. Men kunskapen om denna typ av höger håller nu, som jag skrev om redan häromdagen här, snabbt på att vinna i popularitet.

Tillägg: I Tyskland har ledaren för det högerlibera FDP startat en ideologiskt högintressant diskussion om att den tyska välfärdsstaten - som på många sätt liknar eller t o m överträffar den svenska i både kostnader och ineffektivitet - missgynnar arbete framför bidragstagande. Och hela 54 % av befolkningen håller med honom, enligt en färsk opinionsmätning. Man önskar att svenska politiker kunde vara lika klara i orden och sluta pladdra om "arbetslinjen" och annat. För även om FDP som parti just nu fått ta mycket stryk för sitt sanningssägande, så är jag övertygad om väljarna långsiktigt kommer att belöna det för dess ledares framsynthet.

Utmärkt krönika

Jag har nu i ett par års tid aktivt försökt slå slag för liberalkonservatismen som en lämplig väg bort från vår förstockade svenska folkhemsfetischism. Förutom i min bok En annorlunda historia (Timbro 2009) så har jag skrivit om saken i bland annat Norrbottens-Kurien, på bloggen Tradition & Fason och i MUF:s medlemstidning Blått. Och till min glädje upptäckte jag idag att Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder säger i princip samma saker som jag i en krönika. Det känns bra att budskapet sprider sig i allt snabbare takt! :-)

Tillägg: KD:s Göran Hägglund ger sig idag (100301) in i den debatt om borgerliga idéer som rasat en tid på Svenskans kultursidor...