Lägesrapport inför 2012

Det återstår visserligen nästan ett och ett halvt år till den stora dagen, men låt mig trots detta så här på USA:s födelsedag ge en personliga syn på läget inför nästa års presidentvalet. Då det ännu inte finns någon republikansk kandidat är det förvisso svårt att avgöra exakt hur slagfältet kommer att se ut (eftersom olika potentiella kandidater attraherar olika väljare i olika delstater), men de stora dragen börjar likväl redan nu framträda.

Och låt mig säga det direkt: om inte den amerikanska ekonomin under hösten vänder uppåt - och det finns ingenting som tyder på detta - så kommer Barack Obama att få det svårt att bli omvald. Den valkarta han lyckades producera 2008 såg förvisso imponerande ut, men den har redan till stora delar kollapsat då bärande bjälkar som Indiana, Ohio och North Carolina med all säkerhet redan är förlorade. Vilket bara det (med nya elektorsindelningen) kommer innebära en förlust på hela 45 elektorer. Och lägger man därtill att mycket tyder på att han även förlorar Florida och Virgina, vilket är ytterligare 42 elektorer, så är han redan körd eftersom republikanen - vem han eller hon nu än blir - därmed skulle uppnå det magiska talet 271.

Och det ser i praktiken ännu bättre ut för GOP-kandidaten. Denne har nämligen, så som opinionen just nu ser ut, goda chanser att härtill vinna inte bara traditionella swingstates som Nevada (6 elektorer), Colorado (9); Iowa (6) och New Hampshire (4), utan också tidigare demokratiska strongholds som Michigan (16) och Pennsylvania (20). Ja, jag skulle inte ens vilja sätta en hundring på att Obama i alla fall inte måste slåss för sin egen hemstat Illinois, där visserligen Chicago är ett demokartiskt fäste men resten av delstaten är djuprött republikanskt.

Helt säkra för Obama är med andra ord bara New Englandstaterna inklusive New York men minus New Hampshire (och med en frågetecken även kring det politiskt alltid svårfångade Main), "the Left Coast" Kalifornien/Oregon/Washington, New Mexico, New Jersey (där dock den populäre republikanske guvernören nog kan ge Obama problem), DC och hans födelsestat Hawaii, vilket om jag räknar rätt in alles enkom motsvarar 176 elektorer. Obama lär nog dock också vinna Minnesota (om nu inte GOP hämtar sin president- eller vicepresidentkandidat därfifrån) och Wisconsin, vars stora population radikala studenter (i alla fall i tidigare val) garanterat vilken demokrat som helst segern där.

Det ser alltså ljust ut. Men låt oss inte ta ut segern i förskott! Som synes på kartan ovan så har jag bland annat markerat Virgina som swingstate. Antalet byråkrater i Washington DC som bosätter sig i dess norra delar är nämligen skrämmande högt och detta kan mycket väl påverka utgången där. Likaså skulle en mindre lämplig republikansk kandidat - jag tänker närmast på Sarah Palin - nästan säkert kunna garantera Obama en andra period. Om ett drygt halvår bör vi dock ha en klarare bild av startfältet och jag återkommer därför då, om inte förr, med en ny lägesbedömning...

Det drar ihop sig...

Så där, då var jag klar på NWT - för den här gången i a f. Börjar bloggandet igen lite försiktigt med att rekommendera denna artikel, som speglar hur trångt till Obama sitter inför nästa års val: "Call it the “whirling dervish” approach to economic policy — frantically spinning from one constituency to another, dispensing subsidies, and hoping something works." M a o, han famlar, i desperation... Förvånad, någon?

Ny kandidatlista

Listan på möjliga republikanska presidentkandidater 2012 blir allt längre. Här är den senaste sammanställningen...

Dagens siffror

Jag är i och för sig på minisemester, men kan inte undgå att notera att valrörelsens första Sifomätning visar på utökad borgerlig ledning: 49,3 % för Alliansen mot 46 % för de rödgröna. Drygt tre procent är förvisso inte någon överväldigande ledning, men faktiskt större än slutskillnaden på valkvällen 2006. Dessutom fattas nu ergo mindre än 1 procent för absolut borgerlig majoritet. SD ligger också bara precis över fyraprocentspärren (4,1 %) och kan därmed lika gärna förbli utanför som att komma in. Det finns med andra oprd alla möjligheter för ett historiskt (bra) valresultat. Om jag var socialdemokratisk valstrateg skulle jag därför i dessa dagar vara rejält både orolig och bestört. Men det är jag ju nu gudskelov inte, så jag glädjer mig istället helt oförblommat!

Mycket viktigt val

Den svenska valrörelsen skymmer just nu faktumet att det senare i år, den 2 november, kommer att hållas ytterligare ett enormt viktigt val. Mindre än två år efter att USA och världen (och inte minst då Sverige) drabbades av Obamamania, så befinner sig Barack Obamas presidentskap och hans demokratiska parti i akut kris. Inför "mellanårsvalet" i november tyder mycket på att Republikanerna kommer att vinna åtminstone representanthuset (senaten kommer troligen inte att kunna återtas före 2012). Här är en utmärkt artikel som i tio punkter visar varför:

1. Red regions are gaining; blue are bleeding.
2. Republicans are pulling ahead in U.S. House races.
3. Toss-ups are turning red in the U.S. Senate.
4. Republicans are winning governorships.
5. Republicans are winning state legislatures.
6. Republicans are winning on the issues.
7. Democrats are losing black and Hispanic support.
8. Democrats are losing men, women, whites, and independents.
9. Democrats are losing the young.
10. Republican voters are energized; Democrats disinterested.

Som synes så är det i princip ingenting som pekar i Demokraternas riktning. Och det är enligt undertecknad sannerligen både en befrielse och rätt åt dom! För så bedrövligt illa som Obama skött sitt jobb och så urbota dumma förslag som Demokraterna trummat igenom (varav stimulanspaketet och "Obamacare" är de mest kända), så förtjänar de inget annat än ett hejdundrande nederlag. Mitt tips idag (och jag ber att få återkomma med en mer detaljerad prognos lite längre fram) är att Republikanerna kommer att vinna cirka 45 platser i huset (vilket kommer att ge dom majoriteten) och 7 platser i senaten (vilket är tre mindre än vad som behövs).

Republikanerna må fortfarande dras med problem och ännu så länge sakna en självklar presidentkandidat, men dessa problemen kommer troligen att försvinna i och med en storseger i november. Det är förvisso ännu väldigt, väldigt tidigt att börja spå, men om jag idag skulle satsa en tusing så är det att Mitt Romney kommer att bli den som efterträder Obama i Vita Huset 2012. För även om han har saker som talar emot sig (främst att han är mormon och har ett ideologiskt ganska skakigt record från sin tid som guvernör i Massachusetts), så är han en mycket starkt namn. Han står ty som gammal näringslivsprofil inte minst stark i ekonomiska frågor. Och det är sannerligen en svårslagen fördel i jämförelse med Obama!

Intressant utveckling

Den ideologiska utvecklingen i USA har sedan länge varit vägledande för den i Europa. Jag brukar därför hålla ett öga på vad som händer på andra sidan pölen för att få en känsla för vart vindarna snart kommer att blåsa även här. Och just nu känns de milt uppmuntrande, trots vinterkylan. Som framgår av denna undersökning har nämligen den tillfälliga liberala (i den amerikanska vänstermeningen av ordet) stormpust som blåste in Barack Obama i Vita Huset förra året försvunnit och den långsiktiga konservativa trend, som varit ihållande sedan slutet på 1970-talet, åter börjat blåsa. Om detta kommer att räcka för att köra ut Obama 2012 återstår givetvis att se, då mycket hinner hända innan dess. Den nuvarande trenden pekar dock i rätt riktning over there. Och - som sagt, om historien håller i sig - förhoppningsvis snart även här...

Luften ur?

Påståendet må låta förhastat. Men jag vågar påstå - på basis av drygt 20 års ganska närgångna studier av amerikansk politik, samhälle och kultur - att luften kanske ohjälpligt redan håller på att gå ur Barack Obamas presidentskap. Den svaga och veliga (ja, det finns inga bättre ord) utrikespolitiken tillsammans med den ilska som hans inrikespolitiska agenda (med rekordstora budgetunderskott, socialiserad sjukförsäkring, etcetera) väcker i breda folklager har i alla fall redan lett fram till att hans popularitet sjunker mot ständigt nya rekordnivåer.

Efter att ha ägnat sig åt att slicka såren efter hårda smällar i valen både 2006 och 2008 verkar dessutom republikanerna vara på väg att återta kommandet i den politiska debatten. De angriper hårt både den huvudlösa "slösapolitik" som Obamaadministrationen ägnar sig åt och protesterar - med en god majoritet av folket i ryggen - ljudligt mot planerna att i praktiken socialisera delar av sjukförsäkringssystemet. GOP leder numera också med hela 5 % inför nästa års Kongressval. Och många av dess kandidater i en rad viktiga delstatsval som äger rum redan nu i höst ligger bra till en rad andra mätningar.

Jag kan heller inte säga att detta kommer överraskande. Obamas politik - som i praktiken visat sig ligga lååångt till vänster om det han lovade i valrörelsen (läs: han ljög) - framstår nämligen som helt väsensfrämmande för stora delar av det amerikanska folket som inte - vad förnumstiga svenska kommentatorer nu än tycker - vill ha en federal variant på den europeiska välfärdsstaten. Mitt tips är härför att Obamas resa nedåt i popularitet bara har börjat. Och att han, även om det är tre år kvar till nästa presidentval, håller på att gräva ner sig i en så djup grop att det blir mycket, mycket svårt för honom att ta sig ur den i tid...

Mike Huckabee 2012?

Mike Huckabee har på senare tid ryckt fram som lite av favorit bland de republikaner som kan tänkas utmana Barack Obama i presidentvalet 2012 och han leder nu ganska klart. Huckabee, som gjorde oväntat starkt ifrån sig under primärvalen 2008, kommer också troligen att försöka bli nominerad igen. Jag skrev om honom (och andra kandidater) på denna blogg redan i juli:

Han har, som den frikyrkopastor han är, talets gåva i minst lika hög grad som Barack Obama och numera också en egen TV-show på konservativa FoxNews. Han har därmed tillgång till en bred publik som kan stötta hans kandidatur. Därtill beskrivs han av både vänner och fiender som en mycket sympatisk person; en tillgång som aldrig skall underskattas i ett personvalssystem som det amerikanska. Hans svaghet är att han i vissa värderingsfrågor - precis som Palin - framstår som extrem. Han kallar sig bland annat för kreationist. I det djupt religiösa USA är dock detta inget oöverkomligt problem.

Såsom valkalendern ser ut och det amerikanska systemet fungerar kommer kampen om vem som får äran att utmana Obama att gå på lågvarv tills dagen efter nästa års Kongressval, som inträffar i början av november. Men sen sätter det igång direkt. Och Huckabee har alla möjligheter att tills dess ytterligare stärka sin position!

.

Tillägg: Här är ett av Mike Huckabees bästa tal någonsin!

.

.

Tillägg II: I dag (18/10) kom ytterligare en ny mätning som visar att Huckabee leder bland republikanerna. Men det är givetvis låååååååångt kvar till målsnöret...

Svaghetstecken

Svensk media gör denna morgon sitt bästa för att framställa nattens tal av Barack Obama till den amerikanska Kongressen som en framgång (SvD 090910, DN 090910). Men det går inget vidare. I verkligheten utgör nämligen redan faktumet att Obama tvingades hålla det ett klart bevis på vilken svag ledare han är. För att en nyvald president, vars parti dessutom sitter på stora majoriteter i både Representanthuset och Sentaten, tvingas "gå på offensiven" för att försöka tvinga igenom ett av sina mest framträdande vallöften torde vara unikt. Jag kan i alla fall inte komma på någon liknande operation i modern tid. Det enda som kommer i närheten är Ronald Reagans stora "skattesänkartal" till Kongressen 1981, men det skedde mot bakgrunden att Demokraterna då kontrollerade huset och Reagan behövde locka över konservativa sydstatsdemokrater för att få igenom det.

Oron sprider sig...

...inom Obamaadministrationen. Enligt uppgifter så har the Leader himself nu sagt till sina demokratiska proselyter i Kongressen som motsätter sig hans - vilket under de senaste dagarna blivit allt tydligare - huvudlösa sjukförsäkringsförslag att "You're going to destroy my presidency." Och det har han faktiskt på ett sätt rätt i, även om han missar själva huvudpoängen - att det är hans egna, druckna beteende i frågan (att pressa igenom förslaget så snabbt som möjligt till vilket pris som möjligt) som är grundproblemet!

Här är förresten ett intressant klipp:

Ett potentiellt vansinnigt drag!

Jag varnade tidigt - bland annat här - för att Barack Obama inte hade vare sig den politiska tyngd eller dito fingerfärdighet som ämbetet som världens mäktigaste man kräver, samt att han därför tidigt skulle hamna i klorna på den tokliberala (i den amerikanska meningen av ordet) Kongressmajoriteten. Och idag verkar konfirmationen på denna dystra förutsägelse redan ha infunnit sig. Det verkar ty som om Vita Huset tillsammans med Kongressdemokraterna planerar att inom någon vecka tvinga igenom ett illa förberett, svårt underfinansierat och långtifrån heltäckande nationellt sjukförsäkringsystem.

Om så sker hävdar jag - och kom gärna ihåg var du läste det först! - så kommer Obama inte bara att ha gjort sig skylldig till att genom sin "tax and spend"-politik ha drivit USA ännu djupare ner i en ekonomisk kris. Han kommer också att lägga grunden för en politisk kris i form av en så hård polarisering att a) Republikanerna med största sannolikhet kommer att vinna minst en av kamrarna i nästa års "mellanårsval" och b) därmed lamslå USA politiskt ända fram till den 20 januari 2013, då en ny president (förhoppningsvis) kommer att tillträda.

Detta beror på att beslutet i USA kommer att vara lika kontroversiellt - och galet!! - som om Fredrik Reinfeldt som EU-ordförande nu i augusti skulle kuppa igenom ett beslut om att EU per den 1 oktober i år skulle ta över samtliga EU-länders sjukvårdsförsäkringssystem. USA är nämligen - vilket mången svensk kommentator tenderar att förglömma - precis som EU en union, inte en nationalstat. Och innevånarna i Idaho, North Dakota och Florida är lika lite trakterade att låta Washington DC bestämma över sin sjukvård som någonsin svenskar, irländare och greker är att låta Bryssel styra över deras!

Och om Du, käre läsare, kanske tycker att denna bedömning är något tillspetsad vill jag bara avslutningsvis meddela att Obama varnas för att göra detta drag av ingen mindre än senatens f.d. majoritetsledare, tillika Obamas egen "sjukvårdstsar" Tom Daschle - "a Democrat, who is a close White House adviser on health-care issues (...) said he “couldn’t agree more” with (förre republikanske senatsledaren Bob) Dole’s warning about the political fallout from a partisan vote." Låt oss hoppas att Obama lyssnar. Men jag skulle inte våga satsa ett cent på det...

Problemen hopar sig

Demokraternas och Barack Obamas problem med den amerikanska väljarkåren förvärras dag för dag. Som siffrorna nedan visar så har republikanerna numer ett högre företroende på 8 av 10 centrala politiska områden - inklusive ekonomin och (vilket borde få demokratiska partistrateger att slita sitt hår i förtvivlan) Social Socurity. Läs mer om undersökningen här.

Issue Dem/Rep
Health Care 46% / 42%
Economy 41% / 46%
Education 41% / 38%
Iraq 41% / 45%
Nat'l Security 40% / 49%
Abortion 39% / 46%
Social Security 37% /42%
Taxes 36% / 52%
Immigration 34% /40%
Gov't Ethics 33% /34%

Detta är en fördjupning av trender som nu varit synliga ganska länge. Jag väntar dock fortfarande på att svensk media skall omnämna dom...

En första bedömning

Tillåt mig i samband med mitt förra inlägg om den begynnande primärvalskampanjen inom republikanerna i USA också presentera en första bedömning av läget inför 2012. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli...

.

Med risk för att låta lika förutsägbar som vissa svenska tv-kommentatorer, låt mig först konstatera att presidentvalet 2012 - som framgår av kartan ovan - kommer att avgöras i en handfull swingstates. Enda chansen att så inte sker är att ekonomin skulle vända uppåt så kraftigt, att Barack Obama vinner en så kallad landslide-seger och får minst 10 % fler röster än sin republikanske motståndare. Med tanke på vilken ekonomisk politik Obama bedriver - och hur politiskt polariserat USA varit, är och med all sannolikhet kommer att förbi - anser jag dock att denna risk är minimal.

.

Sedan några förhoppningsvis mer upplysande ord om det politiska läget i de delstater som troligen kommer att avgöra utgången om drygt tre år. Och låt mig börja med situationen i "min" region Mellanvästern, där jag bodde 2003/2004 och därför känner till ganska väl.

• Minnesota (MN) är en djupt blå (det vill säga demokratisk) delstat. Om nuvarande guvernören Tim Pawlenty, som har signalerat att han är intresserad av att ställa upp som presidentkandidat, skulle finnas med på republikanernas ticket - antingen överst eller som vicepresidentkandidat - blir dock delstaten en battleground state. Men bara då!

• Michigan (MI) är också en sedan länge traditionellt blå stat, men krisen inom bilindustrin gör att en republikansk kandidat troligen har vissa möjligheter att ge Obama en rejäl match här. Noterbart är också att George W. Bush kom ganska nära att vinna här 2004.

• Iowa (IA) kommer troligen att rösta för att ge Obama ytterligare fyra år i Vita Huset. Detta då innevånarna av tradition (beroende på skandinavisk invandring) är "progressiva" i sociala frågor. De är dock samtidigt kulturellt ganska konservativa och det ekonomiska läget i delstaten är sedan länge ansträngt. Väljarna röstade också 2004 på George W. Bush. En stark republikansk kandidat med moderata sociala åsikter har därför en chans.

• Missouri (MO) är en traditionell swingstate som brukar rösta på vinnaren. Undantaget var 2008, då man stödde John McCain, vilket indikerar att delstaten trendar högerut. Demokraterna och Obama kommer dock garanterat att försöka på nytt 2012, då delstatens har en betydande andel svart storstadsbefolkning.

• Indiana (IN) är en traditionellt djupt republikansk delstat som dock i desperation över ekonomiska svårigheter 2008 röstade på Obama. Men då hans ekonomiska politik, med skattehöjningar och gigantiska federala utgiftsökningar, knappast tilltalar delstatens innevånare lär republikanernas kandidat - vem han eller hon nu än blir - ha en god chans att vinna här 2012.

• Ohio (OH) är, liksom Missouri, en traditionell swingstate. McCain förlorade här 2008, men en del av förlusten kan förklaras med att det lokala republikanska partiet då i åratal hade plågats av många, svåra skandaler. Och då, liksom i fallet Indiana, Obamas ekonomiska politik i praktiken inte tilltalar delstatens många, konservativa landsbygdsbor blir det här med största sannolikhet en strid en kniven 2012...

Rör vi oss sedan bortanför Mellanvästern finns ytterligare ett antal stater där striden kommer att bli mer eller mindre hård. Låt oss börja i nordöst och sedan röra oss först söder- och därefter västerut på kartan.

• Maine (ME) ligger i det sedan länge djupblå New England, men dess väljare tenderar också historiskt att rösta på fritänkare och outsiders. Obama kommer troligen att vinna här (igen), men en spännande och färgstark republikan kommer i alla fall att kunna försöka överraska.

• New Hampshire (NH) är en klassisk swingstate med starka libertarianska - inte liberala! - strömningar. Innevånarna hatar inte minst skatter, vilket kommer att ge den republikanske kandidaten en stor fördel 2012.

• Pennsylvania (PN) har sedan länge röstat demokratiskt, men är djupt splittrad mellan en konservativ landsortsbefolkning och liberala storstadsbor. Den republikanske kandidaten måste därför ha någon egenskap och/eller ett eller flera policyförslag som tilltalar förortsbefolkningen i statens sydöstra hörn för att ha en chans. Fortsatta ekonomiska problem skulle också ge en stark republikan en viss möjlighet att vända delar av förortsborna mot fortsatt Obamastyre.

• Virginia (VI) var tills för bara några år sedan en tryggt konservativ delstat. En växande förortsbefolkning med liberala åsikter i området kring Washington DC i norr har dock förvandlat den till en swingstate. Republikanerna kan dock troligen 2012 uppväga detta med en framgångsrik gräsrotskampanj i delstatens södra, västra och östra, rurala delar.

• North Carolina (NC) är en djupt konservativ delstat, men ett kraftigt ökat valdeltagande bland svarta gav överraskande Obama segern 2008. Utan ett ekonomiskt under lär han dock få svårt att återupprepa detta konststycke och staten lär återgå till republikanerna om tre år.

• Florida (FL) kommer, som vanligt, att vara ett slagfält. Obama vann här 2008, men demografiska och andra trender pekar sedan länge i republikansk riktning, så han får slåss hårt för att behålla den. Dessutom har republikanerna här ett ess i rockärmen i form av nuvarande guvernören Charlie Christ, som är mycket populär. Han har inte visat något intresse för att själv ställa upp i presidentvalet, men är intresserad av att bli senator 2010. Och skulle han dyka upp som vicepresidentkandidat kan bara en landslide åter ge delstaten till Obama.

• New Mexico (NM) tenderar - beroende på en växande latinamerikansk befolkning - mot demokraterna. George W. Bush lyckades dock vinna delstaten 2004 och en stark republikan skulle kunna återupprepa det konststycket 2012. De spansktalande är nämligen katoliker och sympatiserar - trots i övrigt liberala preferenser - med republikanernas mer traditionella syn på äktenskapet, aborter, etc. Det troligaste är dock att staten förblir blå...

• Colorado (CO) röstade för Obama 2008, men delstaten är liksom många andra djupt politiskt splittrad. Demokraterna har ett starkt stöd i universitets- och storstadsområdena, medan landsortsbefolkningen är konservativ. Kan därför gå åt båda hållen 2012.

• Nevada (NV), slutligen, påminner mycket om Colorado ovan och kommer därför att vara en swingstate om tre år.

Lägger man samman dessa observationer och tar hänsyn till respektive delstats vikt i elektorskollegiet* finns mycket som tyder på att republikanernas kandidat har en god chans att vinna mot Barack Obama 2012. Jag kommer dock under de kommande tre åren att återkomma med uppdateringar. För även om jag som gammal medlem av republikanska partiet givetvis har mina klara sympatier, så äger jag också det politiska djurets intresse av att längre fram korrekt kunna förutspå valutgången. Och den som såhär långt i förväg skulle påstå att han eller hon vet exakt hur det kommer att gå skulle blåljuga.

.

- Kom i synnerhet, käre läsare, ihåg det senare när du om ett drygt år eller så kommer att börja höra svenska kommentatorer säga att ingen någonsin kan slå Obama...

.

*) Jag anger här inte antalet elektorsröster då dessa inför 2012 års val kommer att omfördelas på basis av nästa års amerikanska folkräkning. Sägas kan dock att denna kommer att innebära en förskjutning av elektorer från traditionellt demokratiska till republikanska delstater och alltså negativt påverka Barack Obamas återvalsmöjligheter.

And here we go

Sara Palins besked igår kväll (svensk tid) att avgå som guvernör kommer i historieböckerna troligen att ses som startskottet på 2012 års amerikanska presidentvalrörelse (BB 090703, SvD 090703, DN 090703, AB 090703). Avgången är nämligen sannolikt ett strategiskt beslut, ämnat att frigöra tid och resurser och bereda marken för en formell run till posten som republikanernas presidentkandidat efter nästa hösts kongressval.

Och vad svensk media nu än säger, så kommer hon att bli en stark kandidat. Hon slog som bekant igenom med buller och bång som vicepresidentkandidat i förra årets valrörelse och är idag en av Republikanernas mest kända profiler. Hennes svaghet är att hon ofta framstår - och av sina fiender framställs - som dåligt påläst och alltför extrem i vissa frågor. Hennes tydliga värdekonservatism är dock en intern styrka inom partiet. Och avgången gör nu, som sagt, att hon får tid och möjlighet att ägna sig åt profiling och utåt finslipa och modera bilden av sig själv.

Palin kommer dock att få hård konkurrens om posten som presidentkandidat. Ett flertal starka republikanska profiler har redan indikerat att de är intresserade. Låt mig här bara kort presentera en handfull och ge min bedömning av deras styrkor respektive svagheter.

Mike Huckabee, som gjorde oväntat starkt ifrån sig under primärvalen 2008, kommer troligen att försöka igen. Han har, som den frikyrkopastor han är, talets gåva i minst lika hög grad som Barack Obama och numera också en egen TV-show på konservativa FoxNews. Han har därmed tillgång till en bred publik som kan stötta hans kandidatur. Därtill beskrivs han av både vänner och fiender som en mycket sympatisk person; en tillgång som aldrig skall underskattas i ett personvalssystem som det amerikanska. Hans svaghet är att han i vissa värderingsfrågor - precis som Palin - framstår som extrem. Han kallar sig bland annat för kreationist. I det djupt religiösa USA är dock detta inget oöverkomligt problem.

Mitt Romney, John McCains starkaste motståndare om presidentkandidatsposten 2008, kommer garanterat att försöka igen. I bagaget har han en rad framgångsrika år från både politik och näringsliv och är specialist på ekonomi; som bekant ett högaktuellt ämne. Han har också varit guvernör och hjälpte även en gång i tiden till att rädda de Olympiska spelen i Salt Lake City. Hans svaghet är dels att han förlorade mot McCain (amerikaner gillar inte förlorare) och att han vobblat i vissa strategiska frågor; som abortfrågan. Han är dessutom mormon, vilket är den enda (kristna) religion som fortfarande ses med viss misstänksamhet av många amerikaner.

Newt Gingrich, arkitekten bakom republikanernas storslam 1994 då partiet återtog makten i Kongressens båda kamrar för första gången på 40 år, sägs också överväga att ställa upp. Han är välkänd inom sitt parti, väl påläst och politiskt extremt durkdriven. På minuskontot står att han är mycket kontroversiell (demokraterna har aldrig förlåtit honom hans politiska skicklighet) och har haft ett rörigt privatliv med bland annat flera skilsmässor. Hans många år i Washington och uppenbara strävan efter att nå presidentposten är också en svaghet; amerikanerna gillar inte "politiska djur", utan vill ha outsiders i Vita Huset som kan stå emot lobyister och andra kravmakare.

Förutom de ovan nämnda fyra - som idag betraktas som huvudkandidater - finns en rad andra intressanta namn, som får betraktas som mer av högoddsare. Louisianas guvernör Bobby Jindal är en. Hans indiska ursprung ger honom en politisk styrka i det etniskt alltmer melerade USA. Han är dock ingen god talare och anses som alltför ung och oerfaren för att bli president. En mer traditionell kandidat är Minnesotas guvernör Tom Pawlenty, som - likt Palin - sagt att han inte är intresserad av att bli omvald nästa år. Han har skött sitt jobb som republikansk guvernör i en svårt demokratisk delstat med stor skicklighet och räknas som en rising star inom GOP. Hans svaghet är att han är relativt okänd. Och i TV kan framstå som något blek.

Slutligen en riktigt intressant högoddsare: Uthas guvernör Jon Huntsman. Han har efter att bland annat ha sänkt en rad skatter blivit otroligt populär i sin hemstat (han omvaldes förra året med hela 77 % av rösterna) och framstår som en frispråkig representant för sitt parti. Hans främsta styrka - förutom sin winning personality - anses vara att han förespråkar att republikanernas måste breddas som parti och vid sidan av traditionellt konservativa åsikter tillåta mer moderata ståndpunkter; bland i frågan om homoäktenskap. Detta är dock inte okontroversiellt inom de mer renläriga delarna av partiet, som dessutom - precis som i fallet Romney - ser med misstänksamhet på hans medlemskap i Mormonkyrkan.

.

Tillägg: Jag upptäckte just (5/7) att Obamas political advisors fruktar Huntsman så mycket att administrationen har utsett honom till ambassadör i Kina! Hur detta påverkar en eventuell presidentkandidatur tål dock att tänka på...

Om någon av dessa kommer att lyckas bli republikanernas kandidat 2012 är redan idag givetvis omöjligt att sia om. Amerikanerna gillar som sagt outsiders. I vilket fall som helst är det dags för den intresserade att börja följa dessa och andra potentiella namn. För om Obamas första knappa halvår vid makten får användas som barometer kommer republikanerna, vem de till slut än väljer som sin kandidat, att ha en god chans att återta Vita Huset i november 2012. Det första, stora testet för Obamaadministrationen kommer redan i nästa års "mellanårsval" till Kongressen, där demokraternas hejdukar blir allt impopulärare för varje dag som går. Och lyckas republikanerna då göra stora inbrytningar i deras majoritet ligger Obama pyrt till. I synnerhet som han redan dras med sjunkande popularitetssiffror...

.

Tillägg: Läs också gärna här Dick Erixons som alltid välinitierade inlägg om Sara Palins avgång som Alaskaguvernör!

.

Tillägg II: Det kan vara nyttigt att (åter) höra Sara Palins tal till det republikanska partikonventet 2008. För skulle hon bli partiets kandidat lär vi få höra mycket liknande rakt-på/raka-puckar tal...

.

Tillägg III (5/7): En annan möjlig orsak till Palins avgång kan vara att hon planerar att ställa upp i senatsvalet nästa år. Dock mindre troligt eftersom den av Alaskas två senatorsplatser som är uppe till omval hålls av en annan republikan. Om nu inte denna har lämnat Palin ett underhandsbesked om att inte ställa upp för omval, vill säga...

.

Tillägg IV (5/7): Här är ytterligare en seriös aspekt på frågan.