Bra ledare i SvD

Den här ledaren i dagens SvD är lite småkul. Den kostaterar bland annat: "Men Gaddafi har inte förlorat alla sina vänner. Nicaraguas ledare Daniel Ortega fortsätter att stödja diktatorn, liksom även Venezuelas president Hugo Chavez." Nota bene, två av den svenska slaskvänsterns allra mest bedårande gullungar...

Antisemitismen ett vänsterproblem

I dag presenteras en undersökning som visar att medan den så kallade vitmaktrörelsen förlorar mark så breder antisemitiska åsikter ut sig bland unga. Nu skall vi se här. Eftersom vit maktrörelsen hittills (felaktigt) framställts som "höger" så måste detta alltså därmed innebära att antisemitismen breder ut sig i vänsterkretsar. För den som följt och studerat svenskt samhälle de senaste decennierna framstår detta heller inte som en överraskning. Man behöver bara säga Malmö och Ilmar Reepalu för att inse faktum. Men nu skall vi härför inte förvänta oss att detta leder till några logiska slutsatser hos de politiskt korrekta. Tvärtom, artikeln fokuserar helt på spillrorna av vitmaktrörelsen, inte de vänsterorganisationer som numer ergo utgör antisemitismens drivhus. För allt som är vänster är ju gott oberoende av ont, illa och sjukt det är...

Tillägg: Då jag förstår att detta ämne engagerar, tillåt mig komma med följande boktips till alla som tror att den svenska vänsterns handel och vandel i "rasfrågan" historiskt varit snövit...

Tokvänstern yrar på

I bland blir man så konfys över tokvänsterns tilltag att man inte vet om folk medvetet driver med en eller inte. Eller vad sägs om följande söta lilla historia:

Last week Sadly, No! decided to target John J. Miller’s Big Hollywood article about his novel “The First Assassin.” Violating their own mission statement, the attack wasn’t based on any “embarrassing” or “untrue” statements made by Miller. They just found it oh-so hilarious that the novel is self-published. As a snark attack, it’s Gawker-lite –- and Gawker isn’t all that impressive — but here’s what’s especially confusing…

Ridiculing a self-published novel are writers working for a … wait for it, wait for it …. self-published blog – a self-published blog with fewer daily visits than my local Home Depot. In their mission statement, Sadly, No! claims to be a “humor site,” but thesenself-published authors obviously missed the chapter on “Irony” in “Building a Poorly Trafficked Humor Website for Dummies.”

Att ge sig på en författare för att han givit ut en bok på eget förlag? Och jag som trodde att man inom vänstern såg det som en fördel om man inte behövde föda kapitalets fetnackade utsugare, exempelvis inom förlagsbranschen... :-s

Favorit i repris?

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör ställer här en högst adekvat fråga med anledning av att Venzeuelas de facto diktator Hugo Chavez uppmanar landets militär att "förbereda sig för krig" (mot Colombia om jag fattat despoten rätt). Och PJ:s fråga är "Det ska bli intressant att se vem bland alla den svenska medievänsterns Chávezsupportrar som sluter upp på hans sida först." Och jag instämmer! För det är sannerligen inte varje dag man får chansen att uppleva något som om det kommer att ske - och det skulle förundra mig otroligt mycket om det inte gör det - kan bli lika absurt kul som de svenska kommunisternas orerande från hösten 1939 om Sovjetunionens "försvarskrig" mot Finland...

Ett lite bättre DDR

I min bok En annorlunda historia (Timbro 2009) gav jag inledningskapitlet titeln "Ett lite bättre DDR" vilket glädjande nog har retat gallfeber på många. Och i dagens Svenska Dagblandet kör Johan Wennström en ledare på samma tema. Han skriver bland annat att:

DDR-Kulturcentrum i Stockholm blev den operativa basen för upprättandet av samarbeten med Sveriges radio/tv, flera stora kommuner och formella som informella svenska makthavare. Genom spridandet av den egna kulturen spreds DDR:s budskap om marxism-leninismens överhöghet, Östtysklands ”fredspolitik” och Västtysklands ”nynazistiska utveckling”. Strategin svaldes med hull och hår, inte minst tack vare att tunga socialdemokrater som riksdagsmannen Stellan Arvidson, ordförande i Förbundet Sverige-DDR, agerade som idéförmedlare.

- I rest my case, som det brukar heta...

Har Olof Palme återuppstått?

Jag visste det! Varje gång man vänder ryggen till händer det nå't intressant. För medan jag har varit på semester så har tydligen både Olof Palme och Sten Andersson återuppstått. Det är i alla fall intrycket man får av vänstertrojkans senaste utspel här. De skriver bland annat att:

Våra partier är eniga om visionen om en värld fri från kärnvapen och en
världsordning där fred och säkerhet kan tryggas med minskade
militärutgifter.

De glömde väl i hastigheten lägga till att de även lovar bättre väder (även om de brukar tala om behovet av att bevara det nuvarande, subarktiska klimatet), längre medellivslängd och vinst varje gång i alla lotterier...

Den demokratiska världen står inför sin största utmaning sedan kriget mot nazismen i form av militant islamism och ett allt reaktionärare och aggressivare Ryssland. Och så kräver den svenska vänstern dramatiska minskningar av både Europas och USA:s redan svårt underdimentionerade militära kapacitet. Vilken planet lever de på? Eller vem vill dom skall styra på den här, egentligen??

Bojkotta Aftonbladet

Det har i Aftonbladet sedan tidningen övertogs av LO på 1950-talet (efter att först ha varit en av den svenska liberalismens flaggskepp på 1800-talet och sedan en period en högertidning) skrivit mycket dumt. Dess ledarsida har nämligen visat samma trohet gentemot sina ägare som en hund; d v s det har gläfst både mycket och högt men varit lite klent med tänkandet. Men genom publiceringen av rena rama naziinspirerade konspirationsteorier om att israeler skulle sno palestinska organ har man sänkt sig till en ny bottennivå (SvD 090823, DN 090823). Man väntar nu bara på att AB:s kultursida går ut och hävdar att Sions vises protokoll är ett trovärdigt dokument.

Artikeln har - fullt förståligt!! - väckt mycken vrede i Israel, där man också väl minns hur antisemitiska åsikter i Sverige under decennier av PLO- och Arafatkramande i praktiken varit fullt legitima. Kravet på ett formellt fördömande från den svenska regeringens sida är dock orimligt. I Sverige har vi ty både yttrande- och pressfrihet, vilket man både vet om och borde respektera i Tel Aviv. Personligen tänker jag dock göra min som jag ser det medborgerliga plikt och för all framtid (fortsätta) bojkotta Aftonbladet i både pappers- och nätform. Och jag uppmanar andra att göra likadant.

Bra Guailloukrönika

Jan Guillou skrev igår en mycket bra och insiktsfull krönika i Aftonbladet om det politiska våldet i Sverige. Han konstaterade bland annat att de vänsterextrema uppträder "på ett sätt som vi inte sett i Europa sedan de nazistiska SA-trupperna härjade i Tyskland på 1930-talet." Och konstaterar att: "Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen vid nästa val har de Afa-ligisterna att tacka och den tigande samtyckande vänstern att tacka mer än något annat."

Trögt värre

Enligt Svenska Dagbladet har experter nu konstaterat att "Vänsterextremister utgör ett större uttalat hot mot politiska företrädare och myndigheter än högerextrema". Forskarna varnar också för att samhället hittills tenderat att "se mellan fingrarna med vänstervåldet." Jag kom av någon anledning att tänka på följande guldklimp från Galenskaparnas glansdagar...

Missa inte...

... följande inlägg på Peter Englunds blogg om 1970-talets vänsterextremism, där han bland annat konstaterar att nya uppgifter gör att "Plötsligt förvandlas en hel epok till ett enda dåligt cirkelbevis." Man kan bara hålla med!

Intressant bok på gång!

Äntligen verkar det som om det kommer en reaktion mot de senaste årens politiskt och massmedialt underblåsta helevetesprofetior. Journalisten och författaren Anders Bolling skriver i alla fall i dag kritiskt om dessa på Newsmill. Och han kommer dessutom nästa vecka ut en spännande bok i ärendet, som jag skall läsa med stort intresse. Den sägs nämligen bland annat bevisa: "Att det mänskliga framsteget är verkligt och inte politisk propaganda är tydligt på område efter område: krigen blir färre, svälten minskar, miljön mår i huvudsak bra."

Låt oss som sagt hoppas att detta är början på uppror mot miljöfundamentalismen. För i takt med det så kallade Köpenhamnsmötet i december rycker närmare står världen inför ett vägskäl, där vi nu riskerar att hamna rejält snett. Vad politikerna skall göra där är ty att besluta om vi skall fortsätta på den långsiktigt extremt framgångsrika väg som politisk demokrati och ekonomisk kapitalism skapat. Eller om världen, såsom miljödårarna kräver, skall vika av på en kommunist-fascistoid utvecklingslinje präglad av regleringar, skatter och hårt beskuren både politisk och ekonomisk frihet, som garanterat kommer att leda fel.

Äntligen lite hårdare tag

Sakta men säkert verkar den psykos som drabbade västvärlden efter andra världskriget på kriminalpolitikens område att ge vika. Det vill säga politiker håller på att åter acceptera att driften till att begå våldshandlingar och annan kriminalitet är reala otrevligheter som ingår i den mänskliga naturen och därför inte kan administreras och "vårdas" bort. Ergo: hårda tag är nödvändiga för att hålla ordning i samhället.

En som insett detta är i a f Frankrikes president Nicolas Sarkozy (SvD 090319). Efter att huliganer i förra veckan anföll en skola utanför Paris har han lovat hårdare bandage mot gängkriminalitet. På galliskt vis har han visserligen rusat åstad och sagt att "Bara det faktum att någon är med i ett gäng borde vara ett brott", vilket givetvis är en juridiskt omöjlig policy. Att en av EU:s ledande politiker lovar skippa dösnacket om att brottslighet är "samhällets fel" etc och säger sig vilja ersätta efterkrigstidens behavioristiska dillerier med den gamla hederliga (och svidande effektiva) batongen är dock uppmuntrande.

Nu väntar vi bara spänt på att även svenska politiker skall sluta dagdrömma och åter göra polisen till den myndiga ordningsmakt den måste vara. Fast vi lär nog få vänta. I detta land har ty inte bara de heltokiga idéer som underlegat den gamla stryka-medhårs-politiken starkare stöd än i andra länder. I det svenska samhällets topp sitter också mängder av i sakfrågan svårt jäviga personer i form av farsor, morsor, far- och morförldrar till det slödder (AFA, militanta fredsvänner, pälshatare, veganister, etc) som direkt garanterat skulle få smaka på en ny, hårdare politik.

Bra kommentar om Ramallmö

Bra skrivet av Svenskans PaulinaNeuding: http://www.weeklystandard.com/Content/Public/Articles/000/000/016/265rxhcw.asp

Tack, Illmar!

Ända sedan sossarna och (givetvis) kommunisterna i slutet av första världskriget vägrade ställa upp för den vita, demokratiska sidan i finska inbördeskriget har den svenska vänsterns utrikespolitiska fånerier gång efter annan inneburit nationell skam och förnedring. I helgen var det som bekant varit dags att fjomsa sig igen. Och här är kvittot - Sverige som apartheidstat...

Tack Illmar & C:o!

Slöddret till attack, som vanligt

Så har då slöddret, som vanligt, gått till aktion i Malmö (SvD 090307, DN 090307). Per Garthon och Lars Ohly var tydligen på plats och ägnade sig, som vanligt, åt antiisraelska uttalanden. Och en AFA-anhängare lär ha haft en banderoll med texten "Det är vi som bestämmer". Tyvärr ligger det mycket i det, för polisen verkar, som vanligt, bara ha reagerat när attacker och angrepp redan börjat, inte agerat preventivt. Och nu väntar man bara på att de kriminella, som vanligt, skall få utrymme i kvällsnyheterna och uttala sig om att allt, som vanligt, är samhällets fel.

Väl valda ord

Kristian Gerner, professor i historia i Lund, skriver i dag träffsäkert på Newsmill om den antisimitism som underligger protesterna i Malmö.

I väntan på...

När man studerar morgonens nyhetsbevakning från Malmö blir man som demokratisk sinnad medborgare trött. Det grundläggande anslaget är ty att polis och demonstranter är att betrakta som jämnbördiga parter; se exempelvis http://playrapport.se/#/video/1469301. Även tryckta media, som (SvD 090306) och (DN 090306), utstrålar en mer eller mindre illa dold sympati för de krafter som under dagen hotar förvandla landets tredje största stad till ett slagfält.

I ett demokratiskt land som Sverige är yttrande- och mötesfriheterna grundläggande rättigheter. Så är dock också rätten till liv och egendom; det vill säga medborgarnas rätt att kunna leva sina liv utan att få en gatsten i pallet eller sitt skyltfönster krossat. Och att garantera denna rätt är polisens (och ytterst domstolarnas) uppgift. Att myndigheter (och media) väljer att behandla demonstranter från grupperingar som historiskt gång på gång bevisat att man saknar all respekt för det etablerade samhället, dess institutioner och spelregler som man nu gör, snarare än som de potentiella våldsverkare de är, är därför uppåt väggarna.

Vi vet inte hur dagen kommer att förlöpa. Förhoppningsvis blir det ett typiskt svenskt antiklimax utan personskador. Skulle, Gud förbjude, motsatsen ske ligger dock en tung börda på de politiker som under de senaste 40 åren förvandlat polisen från en ordningsmakt till en förfjompad social insatsstyrka. Och ett stort moraliskt ansvar på de journalister som valt att i praktiken gulla med - för att tala med en känd europeisk politiker - slöddret. Men jag fruktar att allt kommer att bli som vanligt - att brottslingarna i så fall kommer att framställas som offer.

Bortom vänster och höger

De två partierna FPÖ och BZÖ vann stora framgångar i gårdagens regionalval i Österrike (DN 090302). Och svensk media är, som alltid, helt på det klara med att deras negativa inställning till invandring per automatik gör dem till "extremhöger". Nu finns det dock ingenting specifikt höger med "invandrarfrågan". Genom historien har tvärtom politiker på båda sidor gjort sig skyldiga till xenofobi.

Vid förra sekelskiftet rådde exempelvis i vårt eget land en rörande enighet om att Sverige och svenskarna borde vara sig själva nokk. Konservativa krävde att Sverige borde skyddas med både tullar och gevär. Och i Social-Demokraten for en August Palm ut mot både utlänningar och krav på mänsklig res- och rörelsefrihet:

[L]efve den fria konkurresen! hip! hip! Importera 150 000 kineser, så blir Stockholms hela knotande, uppstudsiga arbetarekår öfverflödig. En kines kan lefva på en näfve risgryn om dagen, ja det påstås t.o.m. att han nöjer sig med samma mjölröra som en hund. Lefve den fria konkurrensen. Hit med kineserna!

Även dåtidens socialliberaler var invandrarnegativa. Bland annat utgav den vänsterliberala studentföreningen Verdandi i Uppsala ett häfte om typiska skallformationer hos de vita ”högre raserna”. Och så vidare.

Det är också resterna av denna rödbruna röra som i dag återspeglas i allt från LO:s krav på lagar mot "social dumping" till Sverigedemokraternas partiprogram, som knappast är entydigt "höger". Vid sidan av krav på ett bättre småföretagarklimat och ett starkare försvar innehåller det nämligen en lång rad punkter som enligt en traditionell definition enbart kan beskrivas som "vänster". Som nej till EU, ökade sociala utgifter och rena gröna vågen-fulmerier, som att "Ett ekologiskt tänkande och medvetande ska genomsyra all verksamhet inom det energipolitiska området."

Och detta är ingen tillfällighet. De partier som svensk media brännmärker som "extremhöger" uppvisar nämligen ofta varianter på samma tema. Som det ovan nämnda BZÖ, som förutom krav på en striktare invandringspolitik även, bland annat, kräver ett stopp för EU:s utveckling, en "social marknadsekonomi", skärpta arbetstids- och miljölagar, ett införande av en internationell s k Tobinskatt på finanshandel, grön skatteväxling, en "renationalisering" av jordbruket och statligt stöd till organisk odling.

Svenska journalister borde därför - om de nu är intresserade av att förmedla sanningen vill säga - ta sig en rejäl funderare på hur de beskriver saker och ting för sina läsare och tittare.

Dags kalla in militären

Sent om äppelcidern verkar det officiella Sverige börja få upp ögonen för vad som faktiskt hände i Södertälje i förrgår. På DN:s hemsida presenteras exempelvis en intervju med en historiker som åtminstone inte försöker tona ner betydelsen av det inträffade. Samtidigt far dock pellejönsar som den här ut på Newsmill och utropar i praktiken seger för vänsterterrorismen (och antisemitismen). Och skräcken bland vanligt hederligt folk och företag sprider sig (SvD 090228).

Med tanke på det svenska EU-ordförandeskapet är det därför nu dags för myndigheterna att sila snacket och ta i med hårdhandskarna. En sak man kunde göra är att upphäva den lag som antogs efter det kommunistiska revolutionsförsöket i Ådalen 1931, som förbjuder militär att assistera polisen i kampen mot samhällsomstörtande element. Inte för att Sverige nu har så många soldater kvar att sätta in, men de borde väl i alla fall räcka för att kunna rappa till de bortskämda medelklassslynglar som kallar sig Global Intifada, AFA, etcetra såpass, att de springer hem till mamma på Töntstigen och gråter i stället för att fortsätta förstöra både privat och allmän egendom.

Mer fjäsk och fjoms

I en artikel (SvD 090228) går en företrädare för Mjäksverige, med anledning av terrorismen i Södertälje, ut med samma uddlösa budskap som vanligt: "för att förhindra grogrunden för våldsam extremism krävs mindre polisiära och mer tidiga sociala insatser". Sociala insatser? Om det skulle råkat ha gått de höga herrarna och damerna i sina elfenbenstorn och kanslier förbi så utgörs kärnan av vänsterextremismen av bortskämda medelklasslynglar, som haft en materiellt bra uppväxt. Så mer exakt hur skall dessa "sociala insatser" utformas? Socialkäringar som kommer hem och knackar på hos läkare Andersson, byrådirektör Pettersson och ingenjör Lundström och skäller ut dem för bristande föräldraskap? Detta vore i o f både efterlängtat och extremt underhållande. Men tillåt mig tvivla på att det kommer att ske!