Bravo Barack!!!

Som läsaren av denna blogg kunnat noterat är jag ofta kritisk till Barack Obama och hans politik. Äras skall emellertid alltid den som äras bör, för nu har hans administration fattat ett helt korrekt beslut: http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-nobbar-fn-konferens-om-rasism-1.810178. Bravo! Nu väntar vi med spänning på utfall och fördömanden från den politiskt korrekta vänstern, som säger att Obama är en halvvit rasistisk bigot tölp...

Ett sanningens ord!

Här är ett sanningens ord http://in.news.yahoo.com/139/20090227/906/ten-eastwood-thinks-political-correctnes.html om politisk korrekthet. Och det kommer från Dirty Harry himself, så jag skulle inte argumentera emot ;-)

Dags kalla in militären

Sent om äppelcidern verkar det officiella Sverige börja få upp ögonen för vad som faktiskt hände i Södertälje i förrgår. På DN:s hemsida presenteras exempelvis en intervju med en historiker som åtminstone inte försöker tona ner betydelsen av det inträffade. Samtidigt far dock pellejönsar som den här ut på Newsmill och utropar i praktiken seger för vänsterterrorismen (och antisemitismen). Och skräcken bland vanligt hederligt folk och företag sprider sig (SvD 090228).

Med tanke på det svenska EU-ordförandeskapet är det därför nu dags för myndigheterna att sila snacket och ta i med hårdhandskarna. En sak man kunde göra är att upphäva den lag som antogs efter det kommunistiska revolutionsförsöket i Ådalen 1931, som förbjuder militär att assistera polisen i kampen mot samhällsomstörtande element. Inte för att Sverige nu har så många soldater kvar att sätta in, men de borde väl i alla fall räcka för att kunna rappa till de bortskämda medelklassslynglar som kallar sig Global Intifada, AFA, etcetra såpass, att de springer hem till mamma på Töntstigen och gråter i stället för att fortsätta förstöra både privat och allmän egendom.

Mer fjäsk och fjoms

I en artikel (SvD 090228) går en företrädare för Mjäksverige, med anledning av terrorismen i Södertälje, ut med samma uddlösa budskap som vanligt: "för att förhindra grogrunden för våldsam extremism krävs mindre polisiära och mer tidiga sociala insatser". Sociala insatser? Om det skulle råkat ha gått de höga herrarna och damerna i sina elfenbenstorn och kanslier förbi så utgörs kärnan av vänsterextremismen av bortskämda medelklasslynglar, som haft en materiellt bra uppväxt. Så mer exakt hur skall dessa "sociala insatser" utformas? Socialkäringar som kommer hem och knackar på hos läkare Andersson, byrådirektör Pettersson och ingenjör Lundström och skäller ut dem för bristande föräldraskap? Detta vore i o f både efterlängtat och extremt underhållande. Men tillåt mig tvivla på att det kommer att ske!

Bin, tatueringar och svin

Jag fick ett meddelande på Facebook från John McCain; han som borde ha vunnit presidentvalet. Och han låter upplysa om "The Top Ten Porkiest Projects in the Omnibus Spending bill", som är ett av Obamas "räddningspaket":

• $1.7 million "for a honey bee factory" in Weslaco.
• $475,000 to build a parking garage in Provo City.
• $200,000 for a tattoo removal violence outreach program that could help gang members or others shed visible signs of their past.
• $300,000 for the Montana World Trade Center.
• $1 million for mormon cricket control in Utah.
• $650,000 for beaver management in North Carolina and Mississippi.
• $2.1 million for the Center for Grape Genetics in New York.
• $332,000 for the design and construction of a school sidewalk in Franklin, Texas.
• $2 million “for the promotion of astronomy” in Hawaii.
• $1.7 million for pig odor research in Iowa.

Tatueringsborttagning, insektsbekämpning (mormon cricket har jag just lärt mig är en typ av syrsa) och statligt stöd till svinluktsforskning... Jajamensan, så räddar vi ekonomin!!!

Historisk möjlighet inom räckhåll

Enligt den senaste opinionsmätningen (DN 090228) är skillnaden mellan de politiska blocken nu nere i 3,9 %. Det vill säga en ytterligare framgång på bara 2 % för de borgerliga före september nästa år och Sverige besparas den pinsamma katastrof som en Sahlinregering stödd på kamrater Ohly, Wetterstrand & C:o skulle innebära.

Personligen tycker jag att regeringen de första åren var alltför lam i sin reformpolitik. Inte minst kom de förväntningar man hade om en rejäl förbättring av småföretagarklimatet på skam. Å andra sidan började efter ett tag flera viktiga initiativ tas inom bland annat utbildningspolitiken. Och regeringens inhämtande av ett 20-procentigt underläge på bara ett halvår har sammanfallit med att attityden blivit tuffare även inom bland annat kriminalpolitiken. Regeringen har därtill visat en fast hand i krishanteringen.

Lärdomen av detta torde vara klar - fortsätt våga vara borgerliga och driv borgerlig politik!

Att försöka regera som "bättre socialdemokrater" är däremot en katastrofal strategi då det alltid, hur man än försöker, är omöjligt att framstå som religiösare än påven. Mitt intryck av diskussioner med vanligt folk är också att många nu, efter åttio år, slutligen börjar inse att vänsterns eviga tugg om "rättvisa" och "jämlikhet" i praktiken bara är omskrivningar för barnslig avundsjuka och kommunistoid missundsamhet och att den politik som bedrivits urholkat den personliga friheten, sänkt tillväxten och gjort oss alla fattigare.

Så carpe diem, regeringen, för ni har nu en historisk chans att klämma dit en bortre parentes på ett bedrövligt kapitel i modernare svensk historia. En borgerlig seger 2010 skulle nämligen inte bara knäcka oppositionens självförtroende. En sådan skulle troligen också öppna upp för en tredje rak seger 2014. Och den förhäxning, som gjort att (s)-styre framstått som ett slags naturtillstånd i detta land, därmed vara bruten!

Bara att sätta igång

Invandrarminister Nyamko Sabuni (fp) skriver under dagen på Newsmill att det är dags att sluta romantisera vänsterextremt våld. Gott! Jag skrev samma sak så sent som i morse på denna blogg. Och Nyamko har som minister, i motsats till lilla jag, alla möjligheter att snabbt gå från ord till handling. Så sätt i gång..!

Hur länge skall eliten tiga?

Svensk politik är fylld med heliga kor som den som vill räknas till "de goda" enkom får rykta medhårs (bistånd, flyktingmottagning, Konstfack, etc). Mitt i det politiska finrummet står också sedan decennier två stora, riktigt fula elefanter som man helst bör låtsas som om de inte finns, eller som man i alla fall inte får säga är så stora och fula som de faktiskt är: islamisten och vänsterextremismen.

Den förre - som i Allahs namn vill avskaffa demokratin, förtrycka kvinnor, starta världskrig, utrota judar och döda, lemlästa och förödmjuka alla som inte håller med om allt - antas av kulturnissar, feminister, fredsaktivister och andra progressiva inte vara riktigt så usel som vanliga människor fått för sig. I synnerhet inte om han finns i och opererar från Sverige. Att kräva hårda tag eller andra plebejiska dumheter mot dylika filurer framkallar därför ofelbart besvärade huvudskakningar från den politisk-kulturella elitens patricier.

Det samma gäller även krav på rigorösare insatser mot vänsterextremister. Dessa säger förvisso också saker som skulle kunna tolkas som lätt odemokratiska eller osmakliga (som krav på proletariatets diktatur, att seriemördaren och våldtäktsmannen Che var en hyvens kille, att Castro och Chavez är goa´ gubbar, etc). Men då den numera något åldrade svenska åsiktsnoblessen när det begav sig, runt 1968, själv sa liknande saker tas de inte på allvar. Dessutom så vill ju de små liven egentligen bara väl. Det vill säga införa socialism; en idé som förvisso överallt där den testats på allvar aldrig lett till annat än död, förtryck och fattigdom, men som om den infördes i Sverige bara skulle innebära finfina grejer.

Det senaste dygnets (brist på) reaktioner på terrorismen i Södertälje fångar väl denna stupida och infantila inställning till verkligheten (SvD 090227, DN 090226). För så fort välrakad ungdom med militärkängor ropar okvädningsord efter exempelvis homosexuella eller klår upp en invandrare ropas det (med rätta) på omedelbara och kraftfulla insatser. Men när diktaturens kreatur sticker fram sina trynen från andra hållet, ja, då måste saken utredas, läget analyseras, inga förhastade slutsatser dras, etc. Och allt är ju givetvis ytterst, som alltid, USA:s fel.

Utrota mänskligheten!

Varför tar inte någon sitt ansvar och uppfinner Den Perfekta Bakterien som dödar alla människor, så att kackerlackor, möss och rodendenderonbuskar kan leva vidare i lugn och ro och i harmoni med varandra? Det är i alla fall den logiska forsättningen på den tankegång - eller vad man nu skall kalla det - som en australisk politiker just presenterat enligt detta reportage: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2515703.svd

FjomsSverige ylar

Enligt Svenskan (SvD 090226) diskuteras att avkorta rätten till studiebidrag från sex till fyra år. Utmärkt! I ett land där undervisningen är helt fri borde folk i mycket högre utsträckning än i dag faktiskt kunna finansiera längre studier än så på egen hand (förslag: låt heltidsstudenter slippa betala skatt, eller företag åtminstone arbetsgivaravgifter för dem).

FjomsSverige reagerar dock givetvis negativt. "Satsa på studievägledning och höjda studiemedel så slipper studenterna arbeta vid sidan om" säger exempelvis SFS:s Moa Neuman.

Suck! I andra länder är det fullt normalt att studenter inte bara jobbar utan också läser flera kurser parallellt. I USA tar exempelvis många studenter två-fyra kurser motsvarande en svensk 30 hp kurs varje termin samtidigt som de har ett eller två deltidsjobb vid sidan av. Vadan gör att svenska studenter inte skulle klara av detta? Förutom allmän lathet och bortskämdhet vill säga...

Skärpning DN!

Dagens Nyheter lade på förmiddagen ut ett stycke text som ger en mer än lovligt förvriden bild av historien (DN 090225). I denna påstås nämligen bland annat att:

Det var först 1933, när depressionen pågått i flera år, som Franklin D Roosevelt lanserade sitt jätteprogram New Deal.

Att begreppet New Deal inte lanserades förrän 1933 är förvisso sant. Detta konstaterande skapar dock, för den som inte har historiens mer finstilta händelseutveckling klar för sig, en helt felaktig bild av händelseutvecklingen eftersom artikeln i ingressen säger det var New Deal som "skulle få slut på 30-talets depression", vilket är en ren lögn.

Sanningen är New Deal bara blev en fortsättning på en helt förryckt politik som inletts redan av Franklin D Roosevelts föregångare, Herbert Hoover. Denne hade efter den stora börskraschen 1929 med frenesi gett sig på arbetet att ”fixa till Amerika” genom att då (som Obama nu) expandera den politik som lett fram till krisen; framförallt konstlade krediter och artificiellt låga räntenivåer. Hoover kompletterade den dessutom därtill med kraftigt ökade federala utgifter, prisregleringar, stödköp, tullar, tariffer, offentligt finansierad ”sysselsättning”, med mera, varpå krisen bara blev värre tills 1932, då amerikanerna i desperation alltså röstade på Roosevelt.

Varpå det blev ÄNNU värre! Roosevelt hade nämligen i valrörelsen för att bli vald lovat lägre skatter, mindre regleringar och att avbryta Hoovers ”väg mot socialismen”. De tecken på återhämtning som därför till sist visat sig försvann dock så fort det blev uppenbart – och det tog mindre än 100 dagar – att Roosevelt ljugit och New Deal bara skulle innebar ytterligare ingrepp och pålagor. Amerikanerna fick också därför istället för återhämtning genomlida ytterligare åtta års elände tills dess den efterfrågan på kulor och krut som andra världskriget skpade till slut fick fart på hjulen i den amerikanska ekonomin igen.

Detta kommer inte att hjälpa

Hur instämsamt lismande kommentatorer än beskriver nattens tal av Barack Obamas till Kongressen (SvD 090225, DN 020225) återstår två faktum. För det första att den ekonomiska krisen har sitt ursprung i att det under decennier spenderats och reglerats för mycket (det förra på det mesta, det senare bland annat i form av artificiellt låga styrräntor och krav på utlåning till personer med låg kreditvärdighet). Och för det andra att ännu mer offentliga utgifter och regleringar därför är helt fel väg att gå. Detta torde alla sunt tänkande varelser kunna inse. Tyvärr finns det också många mindre vetande; inte minst i politiska och journalistiska kretsar.

En uppgång i den amerikanska ekonomin - och därmed även världsekonomin - kommer trots detta att inträffa. Och tror jag den kommer betydligt snabbare än många tror. Men när detta sker kommer det att bero på att det kapitalistiska systemet - trots allt - bevaras (det fattas liksom trovärdiga alternativ) och på det amerikanska folkets traditionella höga arbetsmoral, stora initativförmåga och allmänna jävlar anama-inställning. De megalitiska "tax-and-spend" program som Obama & C:o nu trummar igenom kommer däremot enbart att få skadliga effekter. På kort sikt i form av en något försenad återhämtning. Och på lång sikt att USA:s federala både politiska och ekonomiska problem fördjupas ytterligare.

Verkligheten har hunnit ifatt

Den svenska kronan fortsätter att förlora i värde (DN 090225). Detta trots att den svenska ekonomin tillhör dem som klarat finanskrisen allra bäst. Ordnade statsfinansier etc är uppenbarligen inte nog för valutahandlare, som söker efter något mer substansiellt. Uppenbarligen har därmed verkligheten nu kommit ifatt alla dem till både vänster och höger som trott att Sverige långsiktigt skulle kunna ställa sig vid sidan av. Det är därför dags för fler svenska politiker än någon enstaka folkpartist att lägga stoltheten och partiegoismen åt sidan och våga ta upp EMU-frågan igen.

En stor dag för den svenska monarkin

Enligt diverse pressuppgifter (SvD 090224, DN 090224, Expressen 090229) kommer i dag förlovning att tillkännages mellan kronprinsessan Victoria och hennes Daniel Westling. Om så är fallet - stort grattis! Förutom glädjen för de inblandade personerna skulle en kunglig förlovning och den pompa och ståt som skulle omge ett påföljande bröllop bli en välbehövlig färgklick i den svenska gråbetongen. Parets långa "förförhållande" är också en god garant för att äktenskapet skulle bli livslångt och den svenska monarkin därmed fortsätta utgöra en välbehövlig fast punkt i tillvaron. Det kommer säkert att finnas en och annan urkonservativ stöt som anser att kungahuset inte borde "gifta ner sig" på detta sätt, men det tycker jag är en onödig farhåga. Den nuvarande kungen har nämligen visat att det går utmärkt att kombinera tradition och fason med dynamisk anpassning till tidens krav och behov.

Räkna med bråk

Upp som en sol och ner som..? Missa inte följande artikel (SvD 090224) om att makten eventuellt börjar glida Vladimir Putin ur händerna. Nu tror jag i o f inte vi skall ropa hej ännu. Putin har visat sig vara en typisk rysk despot - iskall, slug och fullkommligt hänsynslös. Å andra sidan har ryssarna en historia av att om och när läget blir helt omöjligt avsätta sina ledare med buller och bång. Putin lär dock inte gå frivlligt, så räkna i så fall med bråk (om man nu inte lyckas klämma till honom i sömnen, bokstavligen).

Väder-Pärs dillerier

Missa inte The Climate Scams Maggie Thauerskölds debattartikel i dagens Expressen om hur "kändismeterologen" Pär Holmgren använder växthusteorin för att skrämma småbarn...

Bara goda nyheter

I den senaste opinionsmätningen från Skop, redovisad i både dagens (SvD 090223) och (DN 090223)återfinns enkom goda nyheter: Skillnaden mellan blocken är nu i praktiken utraderad, alla borgerliga partier går framåt, alla vänsterditon bakåt och SD befinner sig på tryggt avstånd från riksdagsspärren på 2,7 %.

Ärkeängeln Gabriel har talat

Uppgifterna om att aborter eventuellt (SvD 090222, DN 090222) utförs på svenska sjukhus för att vissa föräldrar inte vill ha flickebarn är djupt motbjudande. Därom verkar alla glädjande nog vara överens. Många reaktioner ekar dock aningen falskt.

Till att börja med är den historiska bakgrunden till att fria aborter infördes 1976 grumlig. I dag framställs det som ett rent ideologiskt motiverat beslut, ämnat att ge kvinnan makt över sin egen kropp. Med i bilden verkar dock också ha funnits överväganden om att de på 1930-talet införda tvångssteriliseringarna på sjuttiotalet hunnit bli omoderna (läs: politiskt oförsvarbara) och att fria aborter bedömdes få samma ”folkhygieniska” resultat. Vilket de tillsammans med modern genteknik också fått, bland annat vad gäller bortgallringen av foster med bland annat Downs syndrom.

Vissas reaktioner bevisar också skakigheten i den värdenihilistiska grund på vilken den svenska abortlagstiftningen de facto vilar. Före socialministern med mera Gabriel Romanus lyckas exempelvis på Newsmill krångla sig fram till att det inte är något fel på aborter per se, men väl att sådana skulle kunna ske ”med det enda motivet att man är missnöjd med fostrets kön.” Könsdiskriminering av foster är alltså enligt herr Romanus inte okej, men väl könsneutral avlivning (för att nu inte använda ett något starkare ord)...

Ursäkta mig, Gabriel, jag kanske är lite trög, men vari ligger den stora moraliska och etiska skillnaden i detta? Och om ett bra svar på denna fråga mot förmodan skulle gå att producera, vem har givit dig eller någon annan rätten att dra gränsen just där?

FYI: Personligen accepterar jag fria aborter under den första tredjedelen av havandeskapet (då fostret rimligen ännu inte kan känna smärta) eftersom man genom sådana små moraliska katastrofer ofta verkar kunna avstyra större sociala diton. Jag accepterar även senare aborter om havandeskapet är resultatet av våldtäkt och incest, eller om moderns liv kan bedömas vara i fara. Jag vill dock poängtera att detta är motvilliga ställningstaganden, för jag anser att vi här rör oss i en gråzon där den som beslutar sig för att avbryta ett havandeskap i praktiken agerar Gud (eller Natur, om man önskar uttrycka sig mindre drastiskt) och att vi därmed tummar rejält på en av grundpelarna för den västerländska civilisationen – alla människors rätt till liv.

Tillägg (090223): Dick Erixon bloggar i dag om abortfrågan och redovisar bland annat siffror från en mätning som säger att 60 % av svenskarna vill ha en hårdare arbortlagstiftning. Gott!

Finanskrisens bakgrund

Här är en pedagogisk beskrivning av orsaken till finanskrisen. Observera speciellt att den grundläggande orsaken till hela röran var att den amerikanska staten (i form av Allan Greenspan) beslutade sig för att hålla styrräntan konstlat låg. Alltså ytterligare ett bevis för att man alltid bör låta marknader sköta sig själv (och dess aktörer få ta smällen av sitt eget handlande).

Lättsamt men ändå tänkvärt

A Farmer is overseeing his herd when suddenly a brand-new BMW advances out of a dust cloud towards him. The driver, a young man in a designer suit, Gucci shoes, Ray Ban sunglasses and YSL tie, leans out the window and asks the farmer, 'If I tell you exactly how many cows and calves you have in your herd, will you give me a calf?' The farmer looks at the man, obviously a yuppie, then looks at his peacefully grazing herd and calmly answers, 'Sure, why not?'

The yuppie parks his car, whips out his Dell notebook computer, connects it to his Cingular RAZR V3 cell phone, and surfs to a NASA page on the Internet, where he calls up a GPS satellite navigation system to get an exact fix on his location which he then feeds to another NASA satellite that scans the area in an ultra-high-resolution photo. The young man then opens the digital photo in Adobe Photoshop and exports it to an image processing facility in Hamburg, Germany. Within seconds, he receives an email on his Palm Pilot that the image has been processed and the data stored. He then accesses a MS-SQL database through an ODBC connected Excel Spreadsheet with email on his Blackberry and, after a few minutes, receives a response. Finally, he prints out a full-colour, 150-page report on his hi-tech, miniaturized HP LaserJet printer and finally turns to the farmer and says, 'You have exactly 1,586 cows and calves.

'That's right. Well, I guess you can take one of my calves,' says the Farmer. He watches the young man select one of the animals and looks on amused as the young man stuffs it into the trunk of his car. Then the farmer says to the young man, 'Hey, if I can tell you exactly what your business is, will you give me back my calf?' The young man thinks about it for a second and then says, 'Okay, why not?' You work for the Government', says the Farmer. 'Wow! That's correct,' says the yuppie, 'but how did you guess that?'

'No guessing required' answered the farmer. 'You showed up here even though nobody called you, you want to get paid for an answer I already knew, to a question I never asked. You used all kinds of expensive equipment that clearly somebody else paid for, you tried to show me how much smarter than me you are; and you don't know a thing about cows. This is a herd of sheep. Now give me back my bloody dog!!!

Bevis för sjunkande temperaturer

I dag publicerade DN Debatt (DN 090222) en mycket bra kritisk artikel om växthus- och miljöfundamentalismen. Börjar månne masspsykosen att släppa? Inte en dag för tidigt i så fall! Återpublicerar här ovan den graf jag lade ut i går som visar att jordens medeltemperatur det senaste decenniet sjunkit markant för den som inte sett den tidigare. Dess kurvor visar dels FN:s klimatpanels projektorer från "basåret" 1997, dels (korta röda linjen) den verkliga temperaturutvecklingen under samma period.

Tillägg I: Grafen ovan är tyvärr lite grynig, men det är den enda version som finns tillgänglig (för tillfället). Vi skeptiker har ju inte tillgång till samma propagandaresurser som Al Gore och hans PowerPointexperter. Vi får nöja oss med att presentera korrekta data i stället...

.

Tillägg II: Då grafen i detta inlägg väckt intresse men kvalitén på den var lite dålig laddade jag hem orginalbilden från IPCC:s hemsida http://www.ipcc.ch/graphics/graphics/syr/fig3-2.jpg och lade, efter noggrannaste förmåga, till den adderade informationen. Grafen bygger alltså på officiell statistik och innehåller ingen ny eller kontroversiell information. Bara kalla fakta som sällan eller aldrig presenteras av och gammelmedia...

Växthuseffekten verkar frysa inne

SMHI går under dagen ut med en varning om snöstorm och halka då "Ett snöväder som sträcker sig från Bohuslän i söder och ända upp till Lappland väntas komma över Sverige". Kan detta månne ha något att göra med det faktum som återspeglas i ovanstående graf, som jag häromdagen fick mig tillsänd av en klimatforskare? En snöstorm gör nu förvisso ingen vargavinter och ännu mindre ett klimatmönster. Men eftersom profetiorna om kokande världshav, moln av malariamygg och andra helvetesscenarier som utslungats likt åskviggar i debatten nu kommit på skam över tio år i rad, så borde man kanske åtmistone i vissa kretsar ödmjukt börja fundera på om det inte är något fel på en och annan teori...

Stahlinsällskapet krymper

I en ny mätning som redovisas i dag (SvD 090221, DN 090221) krymper Stahlinsällskapets försprång i opinionen, sakta men stadigt. Gott! För om (s)-styret under Den Store Ledarens dagar var allmänt tröttande, så skulle en Sahlinregim 2010 byggd på kamrater Ohly, Wetterstrand, med flera bli rent destruktiv. Ty för den som skulle råkat ha missat det - socialism funkar inte!

Anledningen till raset torde också vara självklart: att Mona Sahlin nu åter, precis som när hon i höstas valde att ta debatter mot statsministern, av omständigheter som SAAB-krisen tvingats ut ur puppan på Sveavägen 68. Och visat att hon inte är vuxen uppgiften som statsministerkandidat. För hon har en styrka i att producera klatschiga "soundbites" på 10-15 sekunder. Men sätt henne i en TV- eller radiostudio och kräv att hon förklarar vad hon egentligen tycker så blir det genast pannkaka av alltihop.

Håhåjaja

Lagom till Robert Mugabes födelsedag har aktiebörsen i Zimbabwe åter slagit upp portarna. Och för att undvika den vilt galopperande inflationen bedrivs handeln numera i amerikanska dollar. Starten blev dock lite trög. Enligt pressuppgifter begränsade sig första dagens handel till köp av en (1) styck aktie. Törs man därför hoppas på att landets store ledare nu lättar lite på den enorma pung han sitter på (innehållande hela det zimbabwiska folket samlade tillgångar) och sätter lite sprutt på affärerna?

En "sepåfantablett" i kriminaldebatten!

Svensk kriminalpolitik har i decennier präglats av dösnack om att brottslighet är en form av social sjukdom som skulle försvinna bara samhället blev mer "rättvist" och "jämlikt". Nu blev, som bekant, inte riktigt så fallet. Allteftersom kriminalpolitiken under 1900-talet började byggas på idéer om att "allt är samhällets fel", att vård var bättre än straff, polisen fick order om att "tala förstånd" med förrövare istället för att ta i med hårdhandskarna, med mera, så sköt tvärtom brottsligheten i höjden.

Detta till trots så förblev både beslutsfattare och "experter" i decennier helt övertygade om att det måste vara fel på verkligheten snarare än politiken. Men nu kan kanske något till slut ha hänt. I en kommentar till ett moderat förslag om att låta unga förrövare jobba av sina straff i stället för som tilldömmas böter (SvD 090221) understryker i alla fall professor Jerzy Sarnecki bland annat föräldrarnas ansvar:

–Vi har inte så många andra instrument att hantera ungar som begår brott än att
förstärka föräldrarnas ansvar. Drabbas föräldrarna på något sätt ekonomiskt av
det här, då ser de till att ungarna uppför sig väl.

Ökat föräldraansvar, se till att spolingar uppför sig väl... Så underbart reaktionärt det låter! Snart kanske vi till och med kan få höra någon kriminolog uttala magiska ordkombinationer som att höga straffsatser verkar avskräckande, att den enskilde måste ta ansvar för sina handlingar, etc. Fast där är vi kanske inte riktigt framme än... Eller?

Världens dummaste idé

Så här på 161-årsdagen av publiceringen av Det kommunistiska manifestet verkar det vara på sin plats att kort påminna om vad detta eländiga textstycke faktiskt innehöll och ledde fram till. I finanskrisens spår verkar det ty vara många (inte minst inom media) som glömt bort vem Karl Marx var, vad han faktiskt tyckte och - framförallt - hur fel han hade.

Karl Marx blev en i raden av intellektuellt trassliga tyska 1800-talsfilosofer. Som student hade han på 1830-talet tjusats av Romantikens reaktionära tänkande. Och då Marx var en psykologiskt svårt störd människa med ett enormt ego och ville gå till historien som den som avslöjade verklighetens sanna natur inför hela mänskligheten började han bland annat peta i Georg Wilhelm Friedrich Hegels så kallade världshistoriska schema, som "bevisade" att historien styrdes av en "världsande" och hade både ett syfte och ett bestämt mål.

I Kommunistiska manifestet (1848) bytte Marx först ut Hegels världsande mot en av den grekiske filosofen Platons idéer om att världens styrs av ekonomiska drivkrafter och fick därmed historien att framstå som en evig kamp mellan klasser. Och i den mer utvecklade världsbild han presenterade senare i livet knådade han ihop fritt utvalda delar från en rad andra tänkare, plus en rad tidstypiska positivistiska och darwinistiska idéer, till en fullödig saga om mänsklighetens historia, dess moraliska förfall och det väntande paradiset.

Kortversionen löd som följer: I forntiden hade folken levat i fred och frihet och solidariskt delat på resurserna. Sedan hade onda typer introducerat privat ägande och mänskligheten tvingats genomlida stadier av slavsamhällen, feodalism och kapitalism, varav det senare var en epok där arbetarna förtrycktes av höghattade – ofta judiska – girigbukar. Vid mitten av 1800-talet var det dock bara en tidsfråga innan arbetarna skulle bli så många att de kunde störta borgerskapet och införa proletariatets diktatur; en regim som under en upplyst elits ledning skulle avsluta den historiska utvecklingen genom att återinföra den förlorade guldålderns egalitära samhälle där ingen tack vare industrialismens maskiner och andra företräden skulle tvingas arbeta med något tråkigt.

Marx varnade dock samtidigt för att upploppet till detta Stålverksnirvana skulle bli tufft. För kapitalisterna skulle kämpa emot. Och då de hade enorma resurser till sitt förfogande måste kampen bli blodig. Ja, historiens gång riskerade till och med att hejdas på obestämd tid om inte arbetarna när den stora dagen kom ställde upp unisont och var beredda att utnyttja alla medel i kampen. Eller som Marx själv formulerade det: ”När vår tid kommer ska vi inte förkläda vår terrorism.” Detta var dock inget att moraliskt oja sig över eftersom historien ju redan hade fält dödsdomen över kapitalisterna och aktivisterna bara skulle agera bödlar.

Enligt Karl Marx väntade alltså kapitalismens Ragnarök runt hörnet och ett klasslöst paradis bakom nästa kulle. Hans ideologi utvecklade också snabbt stora likheter med en monoteistisk religion och många av dess mest ruggiga attribut. Som att Marx likt Mohammed var den siste profeten och fått Sanningen uppenbarad för sig. Anhängarna började också följdriktigt snart studera hans Kapitalet (1867) som påven i Rom läste Bibeln och nära ett jesuitliknande hat mot allt och alla som kunde sammankopplas med det kapitalistiska samhället.

Marxismens sympatisörer uppvisar också ofta än idag många likheter med upphovsmannens koleriska personlighet, samtidigt som ideologins våldsromantik verkar förförande på många, inte minst unga, adrenalinstinna radikaler. Den europeiska vänstern utmärks dessutom alltjämt av preussiska sedvänjor som en aggressiv politisk jargong (kamp, front, attack) och militäriska seder (facklor, fanor, marscher).

Genomslaget för den marxistiska verklighetsbeskrivningen blev, tack vare dess simplistiska och inbilska rättfärdighet, enormt och skulle med tiden därför kopieras flitigt. Bland annat av en Adolf Hitler, som i början på 1900-talet i sin egen historieskrivning ersatte klass och klasskamp med ras och det naturliga urvalet och vips fick historien att framstå som en evig blodsfejd. Den grundläggande världsbilden – den ödesbundna historiska utvecklingen, kampförhärligandet, antikapitalismen, antisemitismen – förblev dock i grunden densamma.

Marxismens och nazismens samhällsexperiment ledde också till katastrofalt snarlika resultat. För då individen i båda systemen helt saknade egenvärde och Utopia – det klasslösa alternativt rasrena samhället – ansågs ligga inom räckhåll, men den sista biten av vägen dit var blockerad av ondsinta minoriteter, så blev lögn, bedrägeri, terror och mord legitima politiska medel och de enda dödssynderna bristande entusiasm och förräderi mot Partiet, Ledaren och Saken.

Inte en enda av Karl Marx idéer eller förutsägelser skulle visa sig stämma. Tvärtom. Detta visade sig dock inte ha någon betydelse eftersom de fungerade utmärkt som orsak för en lång rad charlataner som Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot att gripa makten. Och någonstans mellan 100 och 200 miljoner människor skulle dö (och mångdubbelt fler förtryckas, torteras och förödmjukas) i deras futila försök att materialisera Karl Marx hallucinationer .

Bra att partierna förtvinar

De politiska partierna tappar enligt Svenskan (SvD 090220) medlemmar. Bra! De svenska partierna har i ett århundrade varit hårt toppstyrda pyramider vars primära uppgift inte har varit att stimulera debatt eller nytänkande, utan att hitta respresentativa och i alla lägen välvilliga nickedockor som man sedan kunnat placera på lämpliga ställen i kommuner, landsting och statsmaskineri. Att svenska folket vänder dessa skendemokratiska organisationer ryggen är därför utmärkt. Låt oss i framtiden hoppas att de försvinner och ersätts med modernare, öppnare och mer flexibla nätverk som inte behöver en miljard eller så skattekronor om året bara för att hålla sig flytande.

Bara Nixon kunde åka till Kina

Det verkar nu vara klart (DN 020920, SvD 020920) att Benjamin Netanyahu åter blir Israels premiärminister. Utmärkt. Förutom att Israel därmed får en politiskt fingerfärdig och inte minst marknadsliberal ledare (en stor historisk bristvara i både landet och regionen) kommer han, likt en gång Ariel Sharon, att med fasthet i greppet och den trovärdighet som behövs kunna ta sig an uppgiften att göra upp med palestinierna. För som det gamla vulcaniska ordspråket säger: Only Nixon could go to China!

Utsökt krönika!

Missa icke denna lilla pärla: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2488627.svd

Tungt glädjebesked

Det verkar glädjande nog som om jag fick fel i mitt förra inlägg. I detta förutspådde jag nämligen att politikerna i slutändan inte skulle orka stå emot skallen om att använda statliga pengar för att försöka rädda SAAB i Trollhättan i ytterligare något år. Nu har dock regeringen hållit presskonferens. Och det verkar som om förnuftet trots allt segrat. Maud Olofsson sa nämligen bland annat att "Svenska staten är inte beredda att äga bilfabriker. Vi kan inte riskera skattebetalarnas pengar, det är inte Monopol vi spelar". Man kan bara hålla med. Frågan blir nu hur media och oppositionen väljer att reagera. Ansvarsfullt, genom att nu i stället börja fokusera på framtiden och vad som praktiskt kan göras för att hjälpa Trollhätteborna att gå vidare? Eller fortsätta det nostalgiska, populistiska drevet och skylla resultatet av SAAB:s och (ytterst) GM:s misslyckande på den borgerliga regeringen? Vi får se. Men jag anar...

De sista brukssamhällena

Som före detta Trollhättebo vet jag vad stadens innevånare i dessa dagar genomlider. Oron för att hela tillvaron skall upplösas måste vara nästan fysisk. Det gör mig därför förbannad att se hur reportrar - som här och här - och krönikörer - som här - likt pipskärande sossar i den politiska vassen - som den här pellejönsen - utnyttjar folks oro och försöker göra SAAB:s framtid som en politisk istället för ekonomisk fråga. Vilket är vansinne.

För verkligheten är som alltid grymt simpel: går ett företag inte ihop måste det omstrukturera eller, om detta visar sig omöjligt, lägga ner. Orter som Trollhättan är dessutom - hur vacker just denna stad och trevliga dess innevånare än är - en relikt från en förfluten tid, som förr hellre än senare ändå måste förändras i grunden. Lite historik får förklara.

Brukssamhällen uppstod i Sverige på 1600-talet. De växte fram kring fabriker och faktorier och blev snabbt fullskaliga miniatyrsamhällen där de anställda i utbyte mot hårt arbete och lojalitet garanterades livslång anställning och omvårdnad i form av bostäder, affärer, skolor och sjukvård. Vilket ju låter idylliskt.

Brukena var dock inte i första hand företag, utan en form av privat ägda statliga produktionsanläggningar som försåg bland annat den svenska stormaktsarmén med metaller, vapen och kläder. Dess innevånare växte därför upp avskärmade från konkurrens, marknadsanpassning och förändringstänkande, vilket skapade en statisk världsuppfattning och allmän passivitet från både ägarnas och arbetarnas sida. Och då många brukssamhällen skulle leva kvar långt in på 1900-talet präglar dessa karaktäristiska än i dag många svenskars inställning till trygghet och beroende, arbete och företagande.

Många mindre bruk försvann visserligen redan före andra andra världskriget. Verklighetsfrånvändheten spreds dock därefter - beroende på (s) ensidiga gynnande av tunga industrier - vidare till många större orter, som förvandlades till brukssamhällen i jätteformat. Exempelvis det tidigare dynamiska Göteborg förvandlades under 1950- och 1960-talen i praktiken till en pendang till Volvo och Varvet. Och detsamma gäller ergo Trollhättan, vars hela existens kom att knytas till SAAB (och Volvo Flygmotor).

Även i en dynamisk ekonomisk kultur skulle nedläggningen av så stora fabriker som SAAB givetvis vara en svår sak. Men ingen katastrof. I en sådan skulle det finnas en förvissning om att det faktiskt bara är bita ihop och gå vidare. Den statiska anda som ännu närs av Partiet, Facket och Gammelmedia gör dock att många knappt kan föreställa sig något dylikt. Att flytta till annan ort finns exempelvis inte ens på kartan för många. Och oron man ofta hör för att många nu "tvingas starta eget" säger allt om hur bottenkörd många svenskars självsyn och självförtroende är.

Det är denna i decennier medvetet kultiverade handlingsförlamning som vänsterpolitiker och rubrikjagande journalister nu topprider. Och jag är rädd för att känslorna är så starka att skattebetalarna, precis som under 1970-talets varvskris, i slutändan tvingas träda in. Detta vore dock bara att skjuta upp det oundvikliga i ytterligare några år. Och kontraproduktivt. För att gå in med statliga pengar och rädda SAAB i Trollhättan (eller Volvo i Göteborg) vore inte bara kortsiktigt ekonomiskt vansinne. Det vore också att långsiktigt hålla liv i en anda och en mentalitet som borde ha försvunnit för länge, länge sedan.

Nyfiken i en strut

Datainspektionen anmäler enligt (SvD 090217) en internetsajt som gjort det möjligt att spåra dömda sexbrottslingar. Detta eftersom "webbplatsen innehåller både känsliga personuppgifter och uppgifter om lagöverträdelser vilket är straffbart enligt personuppgiftslagen." Man tvingas därmed konstatera att svenska statens sedan länge något skruvade syn på vad som är och bör vara offentligt nått en ny, sorglig bottennivå. För medan Storebror alltså inte tycker att en orolig förälder skall kunna hålla koll på eventuella pedofiler i närområdet, så kan vem som helst via den på Skatteverkets uppgifter varje år uppdaterade Taxeringskkalendern fortsätta låta både Luther och Jante få sitt genom att kolla upp vad samtliga medborgare tjänat ihop. En i sanning minst sagt något märklig prioritering...

Efterlängtad tillnyktring

En (m)-arbetsgrupp presenterar i dag i DN ett förslag till ny invandringspolitik. Gott, för den gamla har, som gruppen konstaterar, "sällan gett seriösa svar på rimliga frågor om vad som kan följa i invandringens spår." Personligen har jag den principiella åsikten att fri rörlighet för folk, varor och tjänster skall råda i hela världen. Samtidigt är jag realist och in- och anser att regleringar under överskådlig framtid måste finnas. Samt att hårda krav på assimilering därför kan och bör ställas på den som invandrar till ett land. Och att straffet för den som missbrukar det förtroende ett nytt medborgarskap innebär skall vara hårt.

I synnerhet det senare har länge i de oändligt godtrogna sillmjölkarnas land varit likställt med rasism. Men nu kanske det håller på att släppa. Moderatgruppen föreslår nämligen bland annat "Att etablera sig innebär att skaffa bostad och arbete, bli självförsörjande och tillägna sig grundläggande kunskaper om svenska lagar och regler." Samt att "Medborgarskap som givits på felaktiga grunder ska därför kunna återkallas. Det kan handla om falsk identitet, hot eller mutor." Att dylika självklarheter över huvud skall behöva sägas/skrivas - och kommer att utlösa ramaskrin i politiskt korrekta cirklar - är givetvis ett historiskt och intellektuellt fattigdomsbevis av monumentala mått.

Men låt gå, bara något händer innan frustrationen hos svenska folket tar överhanden. Kommer exempelvis Sverigedemokraterna in i riksdagen 2010 får ty det politiska etablissemanget skylla sig självt. Och vi medborgare, som vanligt, sota och betala för deras misstag.

Bara att gå med

Mathias Sundin skriver i dag en artikel på Newsmill om sin senaste succé - en Facebookgrupp mot Konstfacks idiotiska "konstprojekt". En artikel väl värd att läsa. Och en självklar grupp för alla kloka ansiktsbokare att ansluta sig till!

ABC i socialistisk diktatorskunskap

Här är en halvtimmas tidlös logik ämnad alla som (bland annat i kommentarer till ett tidigare inlägg i dag på denna blogg) hävdar att Hugo Chavez seger i gårdagens folkomröstning inte är ett demokratiskt problem. Socialism leder som synes/höres alltid till diktatur, missär och fattigdom. Även Sverige får sig f.ö. en känga…

En gyllne chans

Överkuckun för Europeiska fatwarådet, Youssef al-Qaradawi, har nu enligt (SvD 090216) öppet hyllat Adolf Hitler och sagt att Förintelsen var Guds sätt att straffa judarna. Och tillägger att "Detta var ett himmelskt straff. Vid Guds vilja, nästa gång kommer det att ske genom troende (muslimers) händer". Nu har därmed alla rättskaffens muslimer en möjlighet att en gång för alla visa var de står, vad de går för och vad de är beredda att ställa sig upp emot. För den som vägrar ta avstånd i från ett sådant uttalande diskvalificerar definitivt sig själv för all framtid!

Sista spiken i kistan

Well, det var väl ingen större överraskning, men nu är det i alla fall officiellt: att Hugo Chavez kan - och garanterat kommer - att sitta kvar som president i Venezuela läääänge. Gårdagens folkomröstning slutade nämligen, såsom traditionen bjuder i diktaturer, som väntat.

Jag ser fram emot de tusendehövdade protesttåg arrangerade av den svenska tokvänstern som nu kommer att ringla fram och skandera mot att en korrupt och bindgalen militär gjort sig till diktator i ett tredjevärldenland. Nej, visst tusan, karl är ju socialist...

Statsfinansierad huliganism

Svensk kulturarbetare in action

Den svenska kultureliten har gjort det igen! Producerat "konst" alltså. Enligt Svenska Dagbladet (SvD 090215) har en elev från statligt understödda Konstfack filmat när han vandaliserat en tunnelbanevagn i Stockholm och sedan använt materialet i sitt slutprojekt. Finns det inget längre som heter vett, sans, förnuft, fason eller skam? SL kräver nu Konstfack på 100 000 i skadestånd. Gott! Jag hoppas därtill att slyngeln som ansvarade för skadegörelsen åker in på några väl förtjänade år på kåken. Samt att staten i framtiden drar in allt stöd till liknande organisationer. Ty statligt finansierat barbari hör icke hemma i ett civiliserat sammhälle!

Fler svenska naziskelett

På DN Debatt i dag (DN 090215) rasslar det på nytt till i den garderob märkt "Nazihemligheter" vars dörr vi svenskar i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet försökt hålla stängd sedan 1945. Och ut på golvet faller en riktigt grinig döskalle. Två historiker har nu ty kunnat konstatera att:

Finansminister Ernst Wigforss godkände hemliga svenska krediter till Nazi-Tyskland. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss är känd för sitt moraliskt färgade motstånd mot eftergifter till Hitler-Tyskland. Men i själva verket gav han redan i april 1941 i hemlighet klartecken för en stor bankkredit till tyskarna, vilket under kommande år skulle bli en följetong. Trots starka invändningar från UD godkände alltså Wigforss lån som subventionerade Nazi-Tysklands folkhushåll, det vill säga grunden för dess krigföring.

Om man bara orkade bli upprörd. Det finns dock så mycket smuts rörande Sveriges förhållande till Nazityskland att man sedan länge slutat bli förvånad. Eller vad sägs om följande utdrag ur syndaregistret:

• Protesterna mot ockupationen av Danmark och Norge i maj 1940 blev lama;
• Per Albin Hansson vägrade låta den norske kungen söka skydd på svenska sidan gränsen undan tyskarna och vägrade senare också erkänna den norska exilregeringen i London;
• Sverige valde som ett av de första länderna i världen att erkänna Sovjetunionens ockupation av Baltikum;
• Gustav V våren 1940 försökte mäkla fred mellan Tyskland och Storbritannien;
• Sverige svarade på en tysk förfrågan om att ockupera Nordnorge i praktiken ”kanske det”;
• 1941 tackade kungen Adolf Hitler för invasionen av Sovjetunionen;
• Ordet neutralitet ströks sommaren 1941 i flera år helt ur utrikesförvaltningens vokabulär;
• Sverige tog gladeligen emot betalning för exporterad krigsmateriel i guld, som kom från plundringen av judiska tillgångar (och med tiden judar själva i form av tandplomber, etc.).

Att (s) aldrig fått stå till svars för detta är en skandal väl värd ett mindre demokratiskt land. För även om hela det politiska spektret (förutom kommunisterna, som i praktiken ville ansluta Sverige till Sovjetunionen) var indraget, så bär SAP den i särklass tyngsta historiska bördan då de under kriget innehade nästan alla tunga ministerposter i samlingsregeringen.

.

Anledningen till att räfst och rättarting aldrig genomförts är att Per Albin Hansson i krigets inledningsskede - efter ett ha svikit Finland i Ålandsfrågan - valde att tillsätta diplomaten Christian Günther som utrikesminster. Denne fick sedan offentligt försvara alla obehagligheter medan Per Albin kunde fortsätta att spela den trygge, från alla otrevligheter distanserade landsfaderns roll. Efter Per Albins död 1946 kunde därför propagandamakare lätt skylla allt ont på Günther. Och partiet friskriva sig självt.

Jag kommer att skriva om detta i min kommande bok. Låt mig dock här få bjuda på en aptitretare - att Sverige under Per Albin Hanssons spira i flera år aktivt förberedde sig för en framtid som lydstat i ett ”Nazieuropa” med bland annat ett "Per Albin Jugend" och ett nationellt system av koncentrationsläger. Och att denna hundlika anpassning fortsatte långt efter det att Tysklands krigslycka vänt 1942.

Tillägg: Även Svenskan refererar i dag till detta (SvD 090215).

Svenskans Sanna Rayman...

...kommenterar kulturoraklet med mera Åsa Linderborg på sin blogg här. Mycket läsvärt!

Nyttig folkupplysning

Före detta presidentkandidaten Ron Paul förklarar i detta klipp för amerikanska tittare bakgrunden till den ekonomiska krisen och varför försöket att spendera sig ur den är dömt att misslyckas. Man undrar när SVT, TV 4 och andra kommer att tillåta liknande folkupplysning...

Ungdom inget självändamål

Rätt man på rätt plats?

.

Svensk rikspolitik domineras av två politikertyper. Den ena och i särklass största är "broilers" som ofta fötts in politiken av politiskt/fackligt engagerade föräldrar och aldrig sysslat med annat. De går direkt från ungdomförbunden via universitetsstudier till jobb som ombudsmän och slutar snart som heltidsanställda sakkunniga, landstings- och kommunalråd och riksdagsmän. De är följaktligen - likt det saudiska kungahusets månghövdade prinsskara - satta att styra över en verklighet de aldrig haft någon riktig kontakt med.
.

Den andra, mindre gruppen är "yrvädren" som ofta är unga stjärnskott som beroende på kändisskap eller annat plockas in på riksdagslistorna av partierna primärt för att locka röster. Och om de blir valda blommar de sedan under några få år i det massmediala strålkastarljuset, innan de antingen tröttnar och drar vidare eller gillar läget och försvinner in i riksdagshusets ändlösa korridorer för att aldrig mer höras av igen. Även de saknar alltså närmare kunskaper om omvärlden, dess krav och utmaningar.

Att detta skulle vara ett problem förnekas givetvis av yrkespolitikerna själva. De hävdar att de skaffar sig all nödig information på annat sätt. Det är dock för alla som tvingats hanka sig fram som arbetare, tjänsteman eller egen företagare uppenbart att det är en sak att läsa om verkligheten, en helt annan sak att leva livet i den. Man blir därför trött när man i dagens Svenskan (SvD 090214) läser om att topplaceringarna inför årets EU-val verkar gå till gamla ringrävar. Och att det ses som ett problem att så få av de övriga kandidaterna är under 30 år.

Varför skulle just politiska meriter och ungdom vara goda kvalifikationer? Vore inte gedigna livs- och arbetslivserfarenheter ett mycket bättre företräde om man nu aspirerar på att få sitta med och fatta beslut rörande en halv miljard européers vardagsliv? Och hur är det tänkt att ungdomligt oförstånd, ideologisk naivitet och brist på tuffare livserfarenheter skulle vara bra instrument i brottningsmatcherna med Brysselbyråkraterna?

Intressant artikel

Tankesmedjan Eudoxas VD Waldemar Ingdahl har i dag en intressant Understreckare (SvD 090213) om den internationella ekonomiska krisen på 1870-talet.

Vems är pengarna - egentligen?

Massmedia rapporterar ofta och gärna om fusk. Och med några pliktskyldiga undantagsfall om skattefuskande politiker och ännu mer sällsynta instick om bidragstrixande medborgare handlar det nästan undantagslöst om företagare. Som i dag, när man till morgonkaffet får sig serverat ett helt uppslag om hur Skatteverket avslöjat att 7 av 10 kaféer och sushibarer verkar fiffla med kassorna (SvD 090213).

Det är givetvis inte bra att det fuskas. Den som regel förnumstiga och illa dolda politiska undertonen i rapporteringen går dock ofta en rättskaffens människa på nerverna. Som underrubriken på dagens artikeln: "30 till 50 procent av intäkterna hamnar ofta i kaféägarnas fickor". Som om detta i princip vore fel! Vad författarna till dylika artiklar glömmer bort (eller i alla fall aldrig påpekar) är att det ju faktiskt i grunden rör sig om företagarnas pengar; hederligt ihoparbetade om än ohederligt undanhållna skattmasens långa, klibbiga fingrar.

De indignationsmästare som skriver om fusket för heller aldrig vad jag kunnat se några resonemang om varför så många företagare fuskar. Men det beror nog på att dylik information skulle störa den politiskt korrekta nidbilden av småföretagaren som en egoistisk och hypergirig månglare. De allra flesta fuskande företagare trixar dock garanterat enbart för att överleva. Och tvingas till detta av alla de skatter, regleringar och annat elände, som sedan decennier sätter många gånger oöverkomliga hinder i vägen för att kunna klara sig på hederligt sätt.

Your piece of the pork!

Den här bör eventuella läsare med amerikanskt medborgarskap (och ingen annan heller för den delen) missa: http://www.reason.com/stimulus/request.php

För en handfull dollar

Barack Obama verkar nu helt ha tappat kontrollen över Kongressens så kallade "tax-and-spend liberals"; till vänster personifierad av förre presidentkandidaten John Kerry. I arbetet med det extremt emotsedda krispaketet, som denna vecka närmar sig ett avgörande, har i alla fall det enda uppenbart ej direkt förkastliga inslaget - en modest inkomstskattereduktion - skalats tillbaka.

Läs här om hur:

Officials estimated it would mean about $13 a week more in people's paychecks this year when withholding tables are adjusted in late spring. Next year, the measure could yield workers about $8 a week.

Världsekonomin skall ergo räddas genom att amerikanerna får en hundring extra i veckan att handla för i år och en styv femtiolapp till under nästa. Tillåt mig tvivla. I synnerhet som resten av den politik som paketet innehåller troligen kommer att innebära kostnadsökningar för de amerikanska hushållen som snabbt vida kommer att överstiga den lilla skattesänkningen...

Tillägg I: Jag gjorde mig i detta inlägg skyldig till ett slarvigt språkbruk. Stora delar av den skattesänkning som åsyftades är i verkligheten ingen skattesänkning utan en form av bidrag. Sänkningen skall nämligen genomföras på federal nivå. Och då många amerikaner inte betalar någon federal inkomstskatt alls kommer dessa istället att få en "skattereduktion" i form av en federal utbetalningsavi. Socialbidrag till nästan alla! med andra ord...

Tillägg II (090214): En preliminär beräkning av stimulanspaketets kostnader för de amerikanska hushållen har nu presenterats. Enligt republikanen John Boehner kommer det att kosta "every family almost $10,000 in added debt." Ergo - även om beräkningen skulle vara kraftigt överdriven kommer hela kalaset att vida överstiga de fjuttiga hundringar i månaden som varje amerikansk familj kommer att tjäna på det!!!

Idéer har betydelse

I dag för 200 år sedan, den 12 februari 1809, föddes två av historiens viktigaste personligheter: Charles Darwin och Abraham Lincoln. Dessa båda mäns betydelse för den moderna politiska och intellektuella utvecklingen kan knappast överskattas.

.

Darwins grundteori - att alla levande varelser över generationerna anpassar sig till omgivningen via naturligt urval - är numera allmänt accepterad; även katolska kyrkan under förre påven Johannes Paulus II beskrev den som "mer än en teori". Darwinismen uppfyller också alla de krav man kan ställa på en teori för att den skall räknas som en sanning. Det vill säga den är universell och duger inte bara till att trovärdigt beskriva vad som hänt, utan också till att förklara varför och i viss mån korrekt förutspå framtiden och det ännu formellt okända. Vi kan numera exempelvis utifrån Darwin med stor säkerhet föreställa oss hur djurlivet på en hittills oupptäckt Söderhavsö ser ut och förklara både hur och varför det ser ut som det gör.

.

Detta i bjärt kontrast till diverse andra i dessa dagar populära teorier, som varken fullödigt kan förklara varför verkligheten ser ut eller fungerar som den gör och därför ännu mindre duger till att förutspå framtiden (som växthusteorin).

Lincoln å sin sida skulle bli den man som slutligen befriade den civiliserade världen från slaveriet och hålla ihop USA som en nation. Som Dick Erixon skriver på sin blogg:

Det var Lincoln som räddade självständighetsdeklarationen, med dess proklamation om alla människors lika värde, som i mitten på 1800-talet fallit i onåd i takt med att konflikten om slaveriet hårdnade. Under inbördeskriget rehabiliterade han självständighetsdeklarationen och i Gettysburgtalet 1863 gjorde han den överordnad konstitutionen — en tolkning som gäller än idag.

Både Darwins och Lincolns idéer har dock samtidigt blivit utnyttjade av charlataner. Hitlers dillerier byggde exempelvis på en grov misstolkning av darwinismen. Och diktatorer har sedan amerikanska inbördeskriget ofta använt Lincoln som alibi för att med våld förtrycka politiska motståndare "i den nationella enighetens namn".

Darwins och Lincolns födelsedag är därför värd att firas inte bara för att uppmärksamma deras insatser, utan också för att påminna om en viktig sak som populistiska gaphalsar och helvetespredikanter av i dag så gärna bortser ifrån - att idéer har betydelse och att vi därför noga bör betänka vad vi säger. För risken finns att någon faktiskt lyssnar och (medvetet eller omedvetet) misstolkar och missbrukar det!

Maud Olofsson på Liberala Klubben

Jag hade tänkt göra allmänheten en tjänst genom att referera onsdagskvällens excellenta föredrag av Maud Olofsson på Liberala Klubben i Stockholm, men Dick Erixon hann före ;-)

Democratic People's Republic of Nordic Korea

Fick nyss följande lilla humoristiska betraktelse på e-mail från en bekant:

Tjabba,

Hörde just på radion att någon klok människa just kommit fram till att de, i runda tal, miljoner skogsbränder, av vilka förvisso endast en liten del orsakas av blixtnedslag och andra naturfenomen, som startar varje år står för omkring 70% av CO2-utsläppen.

Tanken slår mig att klimatmålen borde kunna, inte bara uppnås, utan vida överträffas om vidtog någon av följande åtgärder:

1. Impregnera all växtlighet
2. Förbjud människor att vistas i skog och mark
3. Ersätt alla träd med flamtåliga platsgranar (sådana finns det gott om)
4. Hugg ned alla träd och använd marken till något mindre miljöfarligt.

Dessa scenarion borde kunna resultera i en klatschig PowerPoint-presentation i bästa Al Gore-stil, om än med ett gladare budskap.

/NN

Varför jag publicerar denna text? Jo, för att min kompis jobbar för Staten och trots att han därmed omfattas inte bara av yttrandefriheten och offentlighetsprincipen utan också den tillika grundlagstryggade meddelarfriheten inte vill gå ut med dylika funderingar. Han tror nämligen att de skulle kunna väcka misshag "uppåt" då det rör sig om en politiskt känslig fråga.

- Ursäkta, sa någon Nordkorea..?

Historien förskräcker

Riksbankens halvering av räntan (se exempelvis SvD och DN) beskrivs av de ansvariga som en helt nödvändig åtgärd för att rädda den svenska ekonomin. Om detta är sant eller inte får någon annan uttala sig.

Låt mig dock bidra med en historisk observation: att varje gång politiker skridit till verket för att "rädda landet" har det generellt gått åt skogen. Som när Herbert Hoover lovade "fixa till Amerika" efter börskraschen 1929 och släppte lös en kanonad av skatter, bidrag, regleringar och annat som försvårade en nödig korrektion av 1920-talets upptrissade löne- och prisnivåer och förlängde pinan till en tioårig depression. Eller när (s) och (fp) 1990 försökte rädda "den svenska modellen" genom "århundradets skattereform" som - då man vägrade sänka skattetrycket - bland annat momsbelade boende och byggande, vilket knäckte den lilla tillväxt som Sverige då fortfarande kunde stoltsera med.

Men kanske finns det undantag från regeln att politiska ingrepp stjälper snarare än hjälper? Jag uppmanar den som kan konkretisera ett enda fall där statlig intervention bevisligen räddat en ekonomi i trubbel att lämna en kommentar...

Har Obama redan misslyckats?

Tankväckande och träffsäker artikel av Financial Times kolumist Martin Wolf, befriad från det mesta av andra medias helt okritiska Obamahysteri, här.

Endast arisk energi åt folket!?

Socialdemokratin mönstrade efter "kosackvalet" 1928 ut den mesta marxistiska bråten ur sin retorik och anslöt sig under Per Albin Hansson i stället till mer tidstypiska, brunaktiga tongångar i form av den politiskt, ideologiskt och ekonomiskt isolationistiska folkhemspolitiken. En linje som man sedan under beteckningen "den tredje vägen" fortsatte ända tills dess både in- och utrikespolitiken kollapsade 1989-91 . Därefter skedde en viss tillnyktring och "europeisering" av SAP:s politik.

I takt med att vänstersamarbetet med "nationalkommunisten" Lars Ohly utvecklas återfaller dock Rörelsen i dessa dagar allt oftare till nationellt socialistiska, protektionistiska och etnocentriska ståndpunkter, vars make vi inte hört i svensk politisk debatt sedan Tage Erlanders dagar. Då kunde exempelvis Gunnar Myrdal (1962) offentligt höras förklara att EEC-ländernas socialpolitik var ”reaktionär” och att Sverige inte borde beblanda sig med kontinentens katoliker då ”de säkert protestantiska länderna [nått längst] i ekonomisk och all annan utveckling”. Och nu är det ergo dags igen.

Under hösten och vintern hördes muller från fackföreningshåll om behovet av att nationalisera Volvo. Och i dag kräver Mona Sahlin - enligt DN (090210) - att energimarknaden begränsas till vad tidningen kallar "en trygg, nordisk elmarknad". Vad blir nästa steg för att beskydda folket och fosterlandet? Stoppad jordbruksimport? Begränsad utvandring av kvalificerad arbetskraft? Avbruten järnmalmsexport? Man bara undrar...

Kulturpolitisk högersväng?

Svenska Dagbladets Sanny Rayman har i dag en mycket intressant men också lite ångestskapande ledare (SvD 090209) om vänsterns paranioda inställning till Kulturutredningen. För när man läser om hur en Sverker Lenas "tror att Alliansen är ute efter att ta bort möjligheten för oppositionella personer att komma fram i offentligheten" måste man skratta samtidigt som man känner man sig helt vilse i pannkakan...

Reality check: Den moderna svenska kulturpolitiken skapades av SAP efter att Per Albin Hansson 1934 börjat tala om behovet av en kulturell svensk ”folkgemenskap” i samma anda som de tyska nationalsocialisterna (Volksgemeinschaft). Och genom valet av den antisemitiske Arthur Engberg till ecklesiastikminister blev likheterna mellan svensk och tysk kulturpolitik snart bländande. Bland annat genomfördes i Sverige polistillslag mot ”provocerande” konstverk. Och 1937 fick 443 speciellt utvalda konstnärer, genom platser i Statens Kulturråd, Statens Konstråd och Konstnärernas Riksorganisation (som alla tre bildades med avdelningar i Joseph Goebbels Reichskulturkammer som förebilder), tolkningsföreträde i kulturpolitiken bland annat genom rätten att bestämma över offentliga inköp av konst och kontrollera utdelningen av (läs: bevilja varandra) anslag.

Från 1960-talet skärpte sedan stat och kommuner greppet över kultursfären genom kraftigt ökade bidrag och skapandet av en armé stats- och kommunavlönade ”kulturarbetare”, som snart blev en svensk variant av den sovjetiska ”agitprop” rörelsen. Dess målsättningar fastslogs också av riksdagen 1974 i ett stort beslut, som bland annat slog fast att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturlivet”. Det vill säga omöjliggöra alternativa utbud och tolkningar. Dessutom hade då rödgardister tagit över både radio och TV och styrde där allt, från nyheter till barnprogram.

Vad jag vet så har den sittande kulturutredningen - tyvärr! - ingen ambition att i grunden förändra detta extrema, elitistiska och svårt politiserade system. Så vilken sida av det politiska spekret är det som bör oro sig för att inte få komma till tals?

Sirenerna ljuder

“En produkt att vara stolt över” säger här majoritetsledaren i amerikanska senaten om det stimulanspaket han håller på att ta fram tillsammans med Vita Huset och som nu närmar sig en biljon dollar (en miljon miljoner, eller tusen miljarder). Vad han inte nämner är att det rör sig om lånade pengar. Som historiker tvingas man därmed konstatera att utvecklingen gått ett helt varv och nu befinner sig på samma plats som på 1970-talet. Då trodde man nämligen också på att dåliga tider kunde motarbetas och efterfrågan och jobb skapas genom att pumpa ut lånade pengar i ekonomin. Och vad som hände vet vi: massarbetslöshet, budgetunderskott och inflation.

Den onda cirkeln bröts inte förrän på 1980-talet, när Margaret Thatcher och Ronald Reagan anammande monetarismen. Dess förgrundsgestalt Milton Friedman hade då efter decennier av villfarelser lyckats övertyga om det självklara – att inflation uppstår när mängden pengar ökar för snabbt i förhållandet till utbudet och att statens primära uppgift därför måste vara att begränsa mängden betalningsmedel i ekonomin. Men nu väljer alltså USA att upprepa gamla misstag och via sedelpressarna öka mängden pengar, samtidigt som produktionen sjunker.

Mitt råd till alla som sitter på lite större summor pengar är därför att gå till banken, ta ut dem och investera i något mer beständigt som guld eller diamanter. För tro inte att katastrofen kommer att isoleras till USA. I Europa har redan Storbritanniens Gordon Brown sagt sig vilja testa samma häxbrygd, samtidigt som Nicolas Sarkozy visat sig vara en fulljädrad gaullist; det vill säga en typisk fransk statssocialistisk toknationalist. Och det finns många även i Sverige som faller för spendersirenernas sång och tror att det faktiskt går att trolla med knäna. Exempelvis Vänsteralliansens finansministerkandidat(?) Lars Ohly.

Tillägg: Dick Erixon noterar här att Obamas ekonomiska politik bara har stöd av 22 % av amerikanerna. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli...

Historiska lögner

Hittade ett klipp på Youtube som tål att kommenteras. Det är ett inlägg av Olof Palme från partiledardebatten i valrörelsen 1982, där han förklarar varför han är ”demokratisk socialist” och på 3:54 lyckades klämma in nästan hela den förfalskade historieskrivning som SAP prackat på svenska folket under efterkrigstiden.

Efter en utläggning om att han blev socialist bland annat efter att ha studerat fattigdomen i Indien (som han jämför med den i USA) och på besök i nazistiska utrotningsläger sett dödslistor på tyska socialdemokrater och fackföreningsmän (han glömde nämna judarna) kommer Palme ty fram till att SAP ensamt byggde landet. Enligt honom var det nämligen Hjalmar Branting som införde rösträtten, Per Albin Hansson som avskaffade massarbetslösheten på 1930-talet och Tage Erlander som införde ”trygghet” genom utbyggnaden av välfärdsstaten.

I verkligheten var det en högerregering som införde allmän rösträtt 1907 (för män, beslut om kvinnlig dito togs sedan i nästan full politisk enighet 1919). Under Per Albin förblev arbetslösheten på 1930-talet med ett års undantag högre än under 1920-talet. Och av de välfärdsreformer som lanserades av Erlander stödde (tyvärr) de borgerliga nästan allihop. Det stora undantaget var ATP, som för övrigt blev ett pyramidalt fiasko.

95 år sedan Bondetåget

...

Det kan med hänsyn till den pågående nedläggningen av det svenska försvaret och den diktatoriska utvecklingen i Ryssland vara värt att påminna om att det i dag, 6 februari, är exakt 95 år sedan Bondetåget. Detta var en gigantisk folklig demonstration med över 30 000 deltagare som i centrala Stockholm protesterade mot de nedskärningar i försvaret som då genomfördes av (social)liberaler och socialdemokrater eftersom - enligt SAP:s knivskarpa omvärldsanalys - "det politiska läget i Europa åter synes ljusna under intryck av att spänningen mellan England och Tyskland minskas". Mindre än ett halvår senare utbröt första världskriget...

Go'morrongäsp

Svenskans svårt vänsterskruvade USA-korre Martin Gelin har visserligen sedan länge slutat att förvåna, men väl inte att inte förneka sig. I ett blogginlägg gnölar han denna morgon över att de dumma, dumma republikanerna i USA är så stygga mot stackars Obama och dennes stimulanspaket. Och att de dessutom får vara på TV och sär breda ut sin galla. Notera dock gärna en sak på den graf som finns i inlägget och som Martin verkar ha missat - att konservativa FoxNews har den i särklass mest politiskt balanserade gästlistan, medan liberala CNN har den klart sämsta. Men det ingår väl också i the right wing conspiracy...

Tacka Al för krisen?

Här en (del)förklaring till den ekonomiska krisen som nog hittils undsluppit de flesta svenska läsare av traditionell media (och för all del alla andra också): att den beror på växthuseffekten. Eller rättare sagt alarmismen om den samma.

Detta är i alla fall vad som hävdas i en artikel som publicerades i början av januari av det ansedda The Heartland Institute i Chicago. Sammanfattningsvis handlar den om flera stora finansinstitut, som under 00-talet begick samma misstag som det skandalomsusade Enron. Vilket var att investera enorma summor av sina kunders pengar i ”grön” energiproduktion och sedan - genom att stödja politiker som närde växthusdebatten och drev på Kyotoprocessen - driva upp priset på alternativa bränslen som naturgas (som genererar mindre koldioxid än kol och olja). På så sätt skulle gjorda investeringar i alternativbränslebranschen gå med rejäl vinst och kunderna få tillbaka sina pengar. Var det tänkt.

Som vi vet gick Enron åt skogen. Och enligt artikelförfattaren vandrade trots detta både Lehman Brothers och Merrill Lynch – vars kollapser ergo utlöste den nuvarande finanskrisen – nedför samma gata och investerade under det senaste decenniet stort i handeln med utsläppsrätter, för att sedan slå sig i slang med bland annat Al Gore – vem annars? – för att driva på växthusdebatten och på så sätt få utdelning på gjorda investeringar. Ett hasardspel som vi nu, då vi sitter där vi sitter, vet inte fungerande (trots att övertonerna i växthusdebatten de senaste åren varit minst sagt öronbedövade).

– Så tack Al, för ytterligare ett oförglömligt bidrag till världshistorien! Ditt första, Internet, var dock lite roligare…

Tillägg: Tankesmedjan Eudoxas Lene Johansen, har det kommit till min kännedom, var ute i Sverige med information om detta redan under 2007 här. Och dess VD Waldemar Ingdahl varnade redan 2006 för att en liknande bubbla finns på jäsning även i Europa här!

Man nyper sig i armen...

För den som är gammal nog att minnas 1970- och 1980-talens politiska realiteter känns det ungefär lika omskakande som om Karl XII-statyn i centrala Stockholm plötsligt skulle vakna till liv, skaka av sig duvlorten och glida in på Café Opera för en pytt å några bärs! Jag åsyftar givetvis Centerpartiets omsvängning i kärnkraftsfrågan. Efter fyra decenniers låsningar verkar det enda kvarvarande allvarliga orosmomentet för ett långsiktigt borgerligt regeringssamarbete vara på väg att försvinna. En ny energipolitik som kan skapa tillväxt, jobb och en bättre miljö ligger därmed inom räckhåll. Och skillnaderna mellan de politiska blocken har blivit tydligare än sedan löntagarfondsfrågans dagar, vilket minskar risken för regimskifte 2010. Mitt i vargavintern våras det sannerligen för en gångs skull för gamla Sverige!

Tillägg I: Att (c) säger sig inte ha ändrat åsikt i kärnkraftsfrågan får stå för dem. Huvudsaken är att politiken förändras! Läs också gärna en träffsäker reflektion över det inträffade här.

Tillägg II: Svenskans ledarblogg noterar att omsvängningen även väcker internationell uppmärksamhet...